Jämlikhetssymbolen som spelar roll

Sofia B. Karlsson har alltid gillat sport, oavsett om det rör sig om tennis eller feministisk kamp. Det senare har hon upptäckt på egen hand. Idrottandet fick hon istället med sig hemifrån. Idag är hon frontfigur för idrottens inkluderingarbete, ett kändisskap som hon motvilligt accepterar.

Sofias första fotbollsmatch, med AIK på Råsunda, hon på läktaren. Hon drogs med av kraften, många sjöng och blev till en stor kör. Alla ville de detsamma – stärka laget. Samtidigt hörde hon ord som inte kändes helt rätt.

Att börja arbeta med inkluderingsarbete inom idrotten gjorde hon först av ett sammanträffande, när hon kom över en jobbannons från Karolinska institutet.

De sökte en projektledare för Spela roll – fotboll och utbildning i samverkan, ett projekt finansierat av delegationen för jämställdhet i högskolan. KI ville veta varför så få killar sökte sig till typiskt kvinnodominerade utbildningar. Hon lockades av att något, för en gångs skull, handlade om män. Det blev en möjlighet för Sofia att göra något av det som tidigare skavt i henne, att jämställdhetsarbetet bara handlat om kvinnor.

Projektet skulle ske tillsammans med ett killag i AIK, vilket blev starten för hennes engagemang i klubben. Ett engagemang som senare skulle resultera i det prisbelönta projektet Fotboll för alla.

– Det vi såg i studien var hur tydligt omklädningsrummen visade hur en kille ska vara för att passa in. De känslor som var accepterade var aggression, de ideal som rådde var styrka och heteronormativitet.

Sedan dess har Sofia HBTQ-cert-ifierat idrottsklubbar för RFSL, utbildat ca 3000 tränare och ledare, och är nu utbildningsansvarig för frågor som rör jämställdhet och inkludering på Riksidrottsförbundet. Något som genomsyrar alla arbetsområden är att hon alltid arbetat direkt med den makthavande gruppen.

– De har vuxit upp i omkädsningsrummet. De behöver få göra upp med den egna bilden av rätt och fel. Många inser att de varit en del i att skada andra.

Och det har varit lärorikt. Allt eftersom har hon insett vad som faktiskt fungerat.

– Främst retoriken. Det är viktigt att kommunicera att detta inte är en kamp mellan män och kvinnor, utan ett samspel. Att möta de vita, heterosexuella männen, som ofta är de som är tränare, och diskutera hur de kan nyttja sin maktposition, och hitta sin roll i spelet.

Under utbildningarna lyfter Sofia skuld och skam. Hur det känns efter att en deltagit i normer om att inte visa svaghet, inte vara gay, inte visa rädsla.

– Många tror att de inte kan bidra med något bra, eller bli bra, eftersom de gjort så mycket dåligt tidigare. Då pratar vi om förväntningar på män, inte på män som ett isolerat problem. Jag säger under mina utbildningar att det sitter folk i rummet som tänker att  »det där har jag gjort eller sagt«, och understryker att det inte spelar någon roll, att det är härifrån vi börjar.

Det mer inkluderande samtalet leder till att männen blir något utöver förövare. Och Sofia är förvånad över vilken framgång det givit.

– Vi märker att det ger en stor effekt när exempelvis killag ställt sig bakom kampanjer. Det får stor uppmärksamhet, medialt och inom klubben.

Och hon får uppmäksamhet. Hon lyfter det som ett motstånd hos henne, att bli en offentlig person i allmänhet, påföljderna av hot och hat i synnerhet.

Men motståndet kommer även från klubben, dess supportrar. Som exempel står AIK:s första deltagande i prideparaden. Ifrågasättanden som »har vi blivit en bögklubb nu?«, »vi ska ju vinna SM-guld, varför gör vi det här?«. Ett annat är deras regnbågsfärgade kaptensbindlar, som ifrågasätts för att inte ha någon betydelse.

– Det blir tydligt att folk inte har förståelse för något de inte varit med om. Kritiken kommer från vita, hetero cis-män. De kan bortse, medan de som har erfarenhet av att inte vara självklara i alla rum fattar vinkeln. Dessutom visar forskning att symboler gör skillnad.

Själv har hon blivit en symbol för jämlikhetsfrågan inom AIK och idrottsrörelsen, något hon inte var beredd på och tycker är jobbigt.

– Men om jag nu ska vara symbol för något så är det ju detta.

Första gången hon mötte hatet hade hon ingen strategi. Idag har hon det, och ser även reaktionerna som ett tecken på rörelse, motståndet som en del i förändringen, och som en indikation på vikten av att engagera sig.

Och hon ser förändringarna. Riksidrottsförbundet har gått från fem deltagande förbund i prideparaden år 2015, till 34 i år. De är 1800 personer från idrottsrörelsen som nu fattar.

– Jag tror jag har en viktig röst i det, så länge jag känner det kommer jag att fortsätta. Vi behöver bli bättre på att nyttja privilegierade positioner och förenkla för andra, öppna dörrar och rekrytera nya. Det är inte kvinnor som behöver driva jämställdhetsarbetet eller HBTQ-personer inkluderingen.

För det hon själv hade velat höra när hon kom in i idrottsrörelsen var just det. »Här är alla välkomna, oavsett vem en är. Och du kan bli vad du vill.«

TEXT OCH FOTO: HEDDA TINGSKOG

 

Vi behöver fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!