Bengt Brülde är professor i praktisk filosofi. Under tidigt 2000-tal blev han känd för P3-lyssnarna som filosofiexpert i radioprogrammet Christer där kända människor fick genom ett »moraltest« som sedan kommenterades av Brülde. De senaste åren har hans forskning i första hand kretsat kring kollektivt ansvar och vad vi bör göra för att få bukt med världsproblemen. Här lägger han ut texten om jämställdhet.
Vad är jämställdhet? Denna fråga ser vid första anblick ut att vara en rent begreppslig fråga som kan skiljas från den normativa frågan om hur ett rimligt jämställdhetsmål bör formuleras. Det är dessutom lätt att få för sig att den har ett korrekt svar, som en exempelvis kan finna genom att slå upp ordet »jämställdhet« i Nationalencyklopedin, där det påstås att »jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet«. Detta påstående är förstås ganska rimligt, men det är ingen ren definition. En del av påståendet kan betraktas som en begreppslig sanning, nämligen att jämställdhet är en form av jämlikhet, närmare bestämt en viss form av gruppjämlikhet: jämställdhet kan endast råda när vissa nyttigheter och bördor är jämlikt fördelade mellan gruppen kvinnor och gruppen män. (Det är för övrigt värt att notera att perfekt gruppjämlikhet är förenlig med en omfattande individuell ojämlikhet, nämligen om skillnaderna är stora inom de relevanta grupperna.)
Men NE:s »definition« uttalar sig också om vilka typer av nyttigheter och bördor som måste vara jämlikt fördelade mellan könen för att jämställdhet ska råda, nämligen »rättigheter, skyldigheter och möjligheter«. Men detta är i första hand ingen begreppslig sanning, utan en normativ utsaga om hur politikens jämställdhetsmål bör formuleras, om vilka nyttigheter (och bördor) som bör fördelas jämlikt mellan könen. Och huruvida vi bör lägga mest vikt vid just rättigheter och möjligheter är i hög grad en öppen fråga. Bör vi inte också försöka utjämna de skillnader i makt, inkomst och hälsa som finns mellan kvinnor och män? Bör vi inte se till att nyblivna föräldrar tar lika stort ansvar för hem och barn?
Den kanske mest centrala frågan i detta sammanhang är om vi ska fokusera på en jämlik fördelning av möjligheter eller om vi snarare ska sträva efter en jämlik fördelning av mer »konkreta« nyttigheter (»utfall« som inkomst, hälsa eller styrelseuppdrag). Skälet till att distinktionen mellan lika utfall och lika möjligheter är så viktig är att vi inte alltid tar vara på de möjligheter vi har, och att jämlika möjligheter till en viss nyttighet (som hälsa eller en professur) därför kan resultera i en ojämlik fördelning av själva nyttigheten. Detta innebär att en mycket väl kan vara för jämlikhet med avseende på möjligheter och samtidigt acceptera ojämlikheter i olika utfall, nämligen om en tror att ojämlikheten ifråga beror på någorlunda fria val eller att människor har förvaltat sitt pund olika väl. En sådan ståndpunkt kan verka både begriplig och rimlig, men det finns stora kunskapsproblem här, för hur kan vi avgöra (i praktiken) om två personer har haft samma möjligheter eller inte? Det faktum att kvinnor tar ut mer föräldraledighet trots att kvinnor och män har samma formella möjligheter, är det ett tecken på att möjligheterna faktiskt inte är desamma? Och hur ska vi se på det faktum att fler män blir tekniker medan fler kvinnor blir sjuksköterskor?
Jag har förutsatt att någon typ av jämställdhet är eftersträvansvärd, och att politiken bör inbegripa någon form av jämställdhetsmål. För att kunna formulera ett rimligt jämställdhetsmål – särskilt då bestämma vilka nyttigheter vi ska lägga mest vikt vid – behöver vi emellertid först reflektera över varför jämställdhet är av godo. Det finns många skäl att sätta värde på jämlikhet mellan individer. Vissa av dessa skäl är instrumentella. Richard Wilkinson och Kate Pickett försöker till exempel visa (i boken Jämlikhetsanden) att mer ojämlika samhällen är sämre än mer jämlika samhällen i en mängd olika avseenden, exempelvis att medellivslängden är lägre och våldsbrottsligheten mer omfattande. Det är emellertid vanligare att en anför rättviseskäl: det är i många fall orättvist att vissa har det sämre än andra.
Kopplingen mellan rättvisa och jämlikhet anses ofta vara intim, men det är få politiska filosofer som hävdar att alla ojämlikheter är orättvisa. Ibland är det till exempel helt i sin ordning att vissa tjänar mer än andra eller har mer makt än andra, och frågan blir därför hur vi ska skilja mellan de ojämlikheter som är orättvisa och de ojämlikheter som inte är det. Ett vanligt svar på denna fråga är att en ojämlik fördelning är orättvis om den är oberättigad, till exempel därför att den beror på diskriminering eller därför att de sämst ställda inte har det sämre av egen förskyllan (eller att de som har det bättre inte har gjort sig förtjänta av detta). Det finns fler skäl än så till varför ojämlikhet är av ondo, till exempel att den relativa fattigdomen tenderar att vara större i mer ojämlika samhällen. (Här lämnar jag öppet vilka nyttigheter som är mest centrala i fallet individuell jämlikhet, men det är värt att notera att nyliberaler tenderar att fokusera mer på formella möjligheter och socialliberaler och socialdemokrater mer på reella möjligheter.)
Men här är ju frågan varför vi ska betrakta ojämlikhet mellan grupper som något dåligt som behöver motverkas. Enligt min egen uppfattning är det dåligt i sig att vissa individer har det sämre än andra utan egen förskyllan (eller att vissa har det bättre än andra utan att ha förtjänat det), men det är aldrig dåligt i sig att vissa grupper har det sämre än andra. Så varför bry sig om gruppjämlikhet över huvud taget, med tanke på att den är förenlig med en stor individuell ojämlikhet (inom olika grupper)?
Jag tror att det finns två typer av skäl till detta. En ojämlikhet mellan grupper kan dels vara av ondo på grund av hur den har uppstått – till exempel därför att den är ett uttryck för diskriminering – och dels på grund av vad den kan leda till: och här bör vi inte bara beakta att stor gruppojämlikhet tenderar att beledsagas av stor individuell ojämlikhet, utan även saker som att både kvinnor och män behöver rikligt med förebilder på olika områden eller att blandade arbetsplatser tycks vara bättre för alla.
Själv uppfattar jag det första skälet som det tyngsta, eftersom diskriminering är en allvarlig orättvisa. Närhelst det finns systematiska skillnader mellan grupper, till exempel vad gäller inkomst, styrelseposter eller hälsa, bör vi därför undersöka noga huruvida dessa skillnader beror på diskriminering (eller på någon bakomliggande strukturell orättvisa). Detta är ingen enkel uppgift, i synnerhet inte om skillnaderna kvarstår efter att vi har undersökt och försökt eliminera de mest uppenbara formerna av diskriminering (som lagstiftningen) – detta är ungefär lika svårt som att avgöra när ett ojämlikt utfall beror på ojämlikhet i möjligheter (se ovan) – men vi kan inte heller utgå från att all systematisk ojämlikhet mellan grupper måste bero på diskriminering eller andra bakomliggande orättvisor: relativt fria val eller naturliga skillnader kan också spela in. Att svenska kvinnor lever tre till fyra år längre än svenska män är ett bra exempel på en ojämlikhet som i stort sett ingen problematiserar, gissningsvis för att orsaken är naturlig (genetisk) och inte har med diskriminering att göra.
De fall där en viss ojämlikhet kan tänkas bero på kulturnormer är mer kontroversiella: Att män dras mer till industrijobb medan kvinnor dras till vårdyrken beror i hög grad på människors egna preferenser (som delvis har formats av kulturnormer), och att det finns fler manliga chefer eller professorer skulle till viss del kunna bero på att män statistiskt sett är mer nördiga och enkelspåriga än kvinnor. Ska vi betrakta dessa skillnader som problematiska, som något som helst ska undanröjas? I denna fråga kan en urskilja olika positioner. Vissa verkar vara övertygade om att i stort sett alla systematiska gruppskillnader beror på diskriminering, destruktiva kulturnormer eller liknande, och att vi kommer att hitta de relevanta orättvisorna om vi bara gräver vidare, medan andra nöjer sig med att vissa uppenbara (företrädesvis »yttre«) former av diskriminering är undanröjda: den senare (mer liberalt sinnade) gruppen problematiserar till exempel sällan eller aldrig människors egna val, eller de preferenser som dessa val är baserade på, som att pojkar ofta föredrar motorer framför omvårdnad. Detta är enligt min mening en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna: i vilken grad innebär ett rimligt jämställdhetsmål att vi (från politiskt håll) måste problematisera människors preferenser rörande saker som yrkesval, omhändertagande av barn eller underhåll av hus och bil?
Det är värt att notera att denna normativa fråga hänger nära samman med den rent empiriska frågan om hur våra preferenser faktiskt uppkommer, en fråga som ingår i den genusvetenskapliga forskning som bedrivs om i vilken grad olika könsskillnader är socialt konstruerade. Men kopplingen mellan frågorna är inte självklar: en kan inta en liberal hållning även om en är »konstruktivist« (snarare än »essentialist«) och anser att kön är något som skapas, till exempel därför att en anser att de metoder som skulle krävas för att eliminera skillnaderna i nördighet, enkelspårighet eller preferenser – som vissa former av genuspedagogik – är manipulativa och moraliskt oacceptabla. Mot en sådan position kan en emellertid invända att manipulation (eller betingning) av barn förekommer hela tiden – på olika arenor utanför skolan – och att den påverkan som genuspedagogiken utövar på pojkars och flickors preferenser är mer acceptabel, då den utgår från rimligare värderingar.
Om huvudskälet att bry sig om gruppojämlikhet (och därmed även bristande jämställdhet) är att det kan vara ett uttryck för diskriminering (eller ogrundade privilegier), då är det också mer rimligt att fokusera på jämlikhet i möjligheter än jämlikhet i olika utfall, som hälsa eller inkomst, samtidigt som vi alltså bör betänka att jämlika fördelningar i utfall mellan olika grupper kanske är den mest pålitliga indikationen på jämlika möjligheter. (Detta gäller dock inte om vi fokuserar på gruppojämlikhetens konsekvenser snarare än på dess uppkomst: fler kvinnliga styrelseledamöter, professorer eller mekaniker innebär fler kvinnliga förebilder inom dessa områden, vilket kan vara av godo.)
Jämställdhetsmålet bör alltså till stor del betraktas som ett anti-diskrimineringsmål: vad det handlar om är att upptäcka och (i möjligaste mån) eliminera olika former av diskriminering eller förtryck, så att alla individer får ungefär samma reella möjligheter inom alla väsentliga områden i livet, oavsett grupptillhörighet. Enligt detta synsätt är det mer angeläget att reducera ojämlikheten mellan individer än att minska klyftorna mellan olika grupper, men att reducera ojämlikheten mellan grupper kan förstås hjälpa oss att reducera ojämlikheten mellan individer, särskilt om en kommer åt olika former av diskriminering eller destruktiva kulturnormer. Men därmed inte sagt att vi bör betrakta rättigheter och möjligheter som den individuella jämlikhetens (eller rättvisans) enda valuta: »utfall« som hälsa och förväntad livslängd bör också fördelas någorlunda jämlikt.
Vi bör alltså eftersträva ökad gruppjämlikhet både vad gäller reella möjligheter och (vissa) utfall, och vi bör även ta hänsyn till alla väsentliga livsområden, som arbete/karriär, utbildning, familj och fritid. Det handlar inte minst om lika möjligheter till »utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger« (för att låna en formulering från NE). Men vi får inte glömma bort att det är lika viktigt att minska ojämlikheten inom grupper som den mellan grupper, att jämställdhetsmålet bara är en del av ett mer övergripande jämlikhetsmål. Vi får inte heller glömma bort att den kanske allra hetaste politiska frågan i sammanhanget faktiskt kvarstår, nämligen vilka medel det är moraliskt okej att använda sig av för att närma sig det jämställdhetsmål en har satt upp, till exempel om det någonsin är acceptabelt att använda sig av positiv särbehandling för att öka jämställdheten inom arbetslivet.
BENGT BRÜLDE är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet.
Vi behöver fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!