Idén om att ett fritt och starkt föreningsliv är garanten för en stark tillit i samhället är vida spridd. Organisationsföreträdare argumenterar ofta för att själva verksamheten i sig skapar positiva bieffekter för samhället och personerna som är aktiva där. Här lyfter Erik Lundberg frågan om föreningslivet utgör en källa till tolerans eller om det är de redan toleranta som organiserar sig.
(Vi behöver fler prenumeranter till Kurage. Tack för att du bidrar till att Kurage finns och kan fortsätta vårt arbete!)
EN GRUNDBULT FÖR en fungerande demokrati är möjligheten att mötas. I våra församlingar bildar mötet utgångspunkten för debatt och demokratiskt fattade beslut. I civilsamhället är offentliga arenor, gemensamma sammankomster och nätverk en del av vår demokratiska infrastruktur där opinioner kan bildas, diskuteras och ifrågasättas. Dessutom är det i det mellanmänskliga mötet som åsikter och argument kan brytas och handlingsalternativ prövas.
Många menar också att det är i mötet mellan oss individer som våra politiska och sociala attityder formas. Till skillnad från vår personlighet är attityder till stor del inlärda och ett resultat av vårt sociala liv. Det finns även många andra faktorer och sammanhang som på olika sätt utövar ett in ytande på våra attityder. Föreningslivet lyfts ofta fram som en viktig kraft i samhället med potential att verka för förtroendeskapande relationer. Med en naturlig förankring i befolkningen och god kapacitet att organisera och knyta samman människor under gemensamma former, rymmer civilsamhället en stor potential att främja sociala relationer och positiva demokratiska attityder och värderingar.
DESSA PERSPEKTIV har också behandlats inom forskningen. I början av 2000-talet förde statsvetaren Robert Putnam fram tesen om föreningslivets effekter på det sociala kapitalet och den sociala tilliten. Putnam menade att medborgare som deltar i föreningar utvecklar en stark tilllit och sociala normer om ömsesidighet, som »spiller över« till att gälla även förtroendet för människor i allmänhet. Resonemanget fick stor uppmärksamhet bland annat i Sverige som utmärks av ett stort föreningsengagemang. Tesen om de positiva effekterna har dock kritiserats eftersom ytterst få empiriska studier har kunnat belägga något samband mellan föreningsdeltagande och högre social tillit.
I DAGENS OFFENTLIGA samtal är det en annan åtråvärd attityd som ofta uppmärksammas: tolerans. I olika sammanhang uttrycks förhoppningar om föreningslivets roll att utgöra en motkraft till främlings entlighet och intolerans.
En ökning av rapporterade hatbrott och en omfattande yktingmigration har föranlett ett rop på förebyggande insatser som kan stärka den sociala sammanhållningen i samhället. Det finns också många exempel när civilsamhällets engagemang haft en avgörande roll. Exempelvis i samband med mottagandet och etableringen av nyanlända. Och efter terrordådet i Stockholm där medmänskligheten och viljan att hjälpa var stor även om den ägde rum i mindre organiserade former.
MOT DENNA BAKGRUND väcks frågan i vilken utsträckning ett engagemang i civilsamhället också rymmer en potential att förändra våra attityder? Annorlunda uttryckt: blir vi mer toleranta av att engagera oss i civilsamhället, till exempel i en förening? En tes som formulerades av psykologen Gordon W. Allport för över 60 år sedan kan i teoretisk mening ge visst stöd för ett sådant påstående. Allport menade att toleranta och intoleranta attityder, under vissa omständigheter, förklaras genom den interaktion och kontakt individer har med varandra. När människor har en möjlighet att kommunicera och diskutera olika synpunkter skapas också förståelse, samtidigt som fördomar och negativa attityder reduceras.
Även om en sådan effekt förutsätter ett antal givna omständigheter, och att det finns en rad andra konkurrerande och alternativa förklaringar, har Allports så kallade kontakthypotes givit kraft åt argumentet om det mänskliga mötets betydelse för toleransen. Rent intuitivt känns kontakthypotesen relevant när frågan om föreningarnas roll för toleransen förs på tal. Föreningar i civilsamhället är en viktig mötesplats, en källa till gemenskap och tillhörighet. Många vilar på demokratisk grund.
Men civilsamhället rymmer också icke-demokratiska element. Förhoppningar om civilsamhällets roll för toleransen måste bekräftas empiriskt, även om sådana studier är komplicerade.
I DEN NYUTKOMNA antologin »Toleransens mekanismer« undersöks om ett föreningsengagemang bidrar till att öka toleransen. Med hjälp av data från ett forskningsprojekt vid Örebro universitet, som följt ungdomar under era år, erbjuds ett svar på frågan om vi blir mer toleranta av att delta i föreningar.
Resultaten ger inget entydigt stöd för att ett medlemskap i en förening ökar ungdomars tolerans. Ungdomar som valde att bli medlemmar tycks inte öka sin tolerans nämnvärt i takt med att medlemskapet fortgår.
Ett liknande resultat framkommer när vi undersöker betydelsen av mer informella former av engagemang, nämligen att vara engagerad i frivilligarbete.
Däremot visar resultaten att det finns statistiskt säkerställda skillnader i tolerans mellan medlemmar och icke-medlemmar. I alla typer av föreningar, förutom friluftsföreningar, hobbyföreningar och invandrarföreningar, uttrycker medlemmar åtminstone vid något tillfälle en högre grad av tolerans än icke-medlemmar.
Särskilt toleranta tycks medlemmar i kulturföreningar och religiösa föreningar vara. En möjlig förklaring är att det är ett resultat av självselektion. Det vill säga, att det är de redan toleranta ungdomarna som söker sig till föreningslivet. Vissa föreningar fungerar därmed som mötesplats för de redan toleranta. En annan förklaring kan vara att vissa typer av föreningar kännetecknas av starka band mellan medlemmarna inom mycket homogena grupper, vilket i detta fall skulle betyda att de inte utvecklar så hög tolerans gentemot andra grupper av individer.
Som i alla andra fall, måste resultaten av enskilda studier tolkas med försiktighet. Det är uppenbart så att er aspekter av ett engagemang i föreningar behöver undersökas för att med säkerhet uttala sig om föreningarnas – och civilsamhällets – kapacitet att främja positiva demokratiska attityder och tolerans. Det är till exempel möjligt att andra aspekter av föreningslivet, som till exempel deltagande i olika möten och aktiviteter, kan resultera i positiva effekter.
ÄVEN OM MEDLEMSKAPET eller det frivilliga arbetet inte kan sättas samman med en ökad tolerans ger samma antologi stöd för det mellanmänskliga mötets betydelse för toleransen. Till exempel visar studier att ungdomar med en i genomsnitt mer tolerant vänskapskrets över tid uttrycker mer toleranta attityder till invandrade. På liknande sätt kan studier visa att ungdomar som har vänner med invandrarbakgrund påverkas mindre av föräldrars intoleranta attityder, än ungdomar utan vänner med invandrarbakgrund.
Detta sagt, så kan resultaten mana till eftertanke bland föreningar i det civila samhället som strävar efter att vara en kraft för tolerans och positiva attityder. Genom att på olika sätt fungera som mötesplats där vänskapsband knyts mellan personer från olika etniska bakgrunder finns det trots allt fog för att påstå att föreningar har en potential att främja toleransen.
ERIK LUNDBERG är doktor i statsvetenskap och ansvarig för Forum för levande historias arbete om tolerans och redaktör för nya antologin Toleransens mekanismer.