Vad behöver vi egentligen pengar till? Med utgångspunkt i en bygdegårds förfallna tennisplan resonerar Anders Karlsson kring pengars möjlighet att hindra tanken.
”Engagemanget i Vi Ungas Vänner utvecklar verkligen Vi Unga, och det är ett sånt fantastiskt jobb ni gör. Inte bara ekonomiskt utan kanske framför allt när det gäller att sprida Vi Ungas namn och påminna människor om vikten av ideellt engagemang, något jag tror kommer bli viktigare och viktigare.”
Jag blev lite paff, men samtidigt glad, när jag som ordförande för stödorganisationen Vi Ungas Vänner, dagen före julafton 2010, läste julhälsningen från Vi Ungas förbundsordförande.
Var inte pengarna viktigast? De som vi hade lämnat över på Vi Ungas förbundsstämma några månader tidigare. Var det något annat som i själva verket var viktigare?
Men så kom jag att tänka på mig själv i rollen som föreningsaktiv mottagare av pengar.
HÖSTEN 2008 VAR jag ordförande för Korsberga bygdegårdsförening och vi hade bestämt oss för att göra Korsberga bygdegård till en naturlig mötesplats för ungdomar. Vi sökte och fick 30 000 kronor från det lokala leaderområdet Mitt i Småland för att genomföra en förstudie om ungdomsanpassning av lokalerna. Vi använde 15 000 kronor. Det var allt vi behövde för att starta fritidsgårdsverksamhet, göra studiebesök hos några andra bygdegårdsföreningar och ta fram ritningar för hur vi ville utveckla lokalerna. Resten av pengarna betalade vi tillbaka.
Efteråt tänkte jag att de där 15 000 kronorna som vi faktiskt behövde, hade vi kunnat finansiera själva. Vi hade inte behövt något bidrag från leaderområdet. Men jag tror aldrig att vi hade tagit steget och gjort förstudien om vi inte hade fått pengarna.
Pengarna gjorde att vi vågade. Framför allt signalerade de att någon annan trodde på oss och på vår idé. Stödet, som tog sig konkret uttryck i pengarna till vår förstudie, var viktigare än pengarna i sig.
Utifrån förstudien gick vi vidare och sökte pengar från Boverket för ungdomsanpassning av lokalerna. Vi tillät oss att tänka stort: loge bakom scenen för teaterverksamhet, filmduk och ny ljudanläggning i stora salen för filmvisningar, upprustning av lilla salen, upprustning av tennisbanan alldeles utanför bygdegården. Allt som allt sökte vi drygt 520 000 kronor.
På bygdegårdsföreningens årsmöte i början av 2010 kunde jag berätta att vi fått pengar för logen, för filmduken och ljudanläggningen och för upprustningen av lilla salen. Tennisbanan var det enda vi inte hade fått pengar för. Vi var glada, allt utom tennisbanan skulle vi få ordnat.
Men Börje, vår revisor, tänkte annorlunda där han satt och lyssnade på årsmötet.
Visst var nätet runt tennisbanan dåligt, det hade lyft från marken på flera ställen och hade hål på andra. Men som gammal bonde var Börje van att spänna taggtråd. Det kunde väl inte vara så mycket svårare att spänna nätet runt en tennisbana. Och Kalle i styrelsen hade ju nyligen gått i pension. Han skulle kunna hjälpa till. Grinden för att komma in på själva tennisbanan var också trasig. Men Börje hade en smidig lösning för att montera gångjärn i kalvboxar. Den gick säkert att använda på grinden till tennisbanan också. Och så var det linjerna. Om Börje och Kalle snickrade ihop en träställning och hade till sin hjälp skulle de kunna rita linjer som var både raka och lagom breda.
Så kom det sig att av all ungdomsanpassning av Korsberga bygdegård stod tennisbanan klar först. Och allt bygdegårdsföreningen behövde betala var några burkar målarfärg.
DET GÅR ATT reflektera över vad dessa minnesbilder säger om pengar, och om pengarnas makt över tanken i civilsamhället.
Pengar kan hjälpa oss att tänka stort. Samtidigt gäller det att inte låta tanken på pengar begränsa oss. Ibland är det inte bristen på pengar som är hindret. Det verkliga hindret är istället vår tanke på bristen på pengar som ett hinder.
Bakom upprustningen av tennisbanan i Korsberga ligger egentligen två klassiska tankeövningar där styrelsen gjorde den första och Börje den andra:
- Vad skulle vi göra om vi hade hur mycket pengar som helst?
- Okej, nu har vi inte hur mycket pengar som helst. Kan vi göra det vi vill ändå?
Och vad kan vi lära av att pengarna inte alltid är det viktigaste utan själva stödet i sig, att låta tilltro och uppskattning ta sig konkreta uttryck, så att Vi Unga-iter ser att även vuxna brinner för ideellt engagemang och så att bygdegårdsföreningen vågar gå vidare med sina drömmar?
Den här texten ska inte läsas som att politiker och myndigheter kan nöja sig med att säga att civilsamhället är viktigt och sedan behöver inget mer göras. Ord från makthavare upplevs inte som en begränsad resurs. Makthavare upplevs säga att hur mycket som helst är viktigt så länge det inte förpliktigar till något mer, och därmed förlorar orden i värde.
Men den här texten kan läsas som att det inte alltid är de stora beloppen som är de viktiga.
Och den är en uppmaning till alla oss som är engagerade i civilsamhället att fundera på hur vi visar vår tilltro och uppskattning till andra engagerade och deras engagemang, både i vår egen organisation och i andra organisationer.
Det kan göras på så många olika sätt, där pengar är ett av många.
I Vi Ungas Vänner har vi fortsatt att lämna över pengar till Vi Unga. På Vi Ungas förbundsstämma i höstas kunde vi lämna över 61 000 kronor som stöd till lokal verksamhetsutveckling.
Men minst lika viktigt var det att berätta att det runtom i landet finns över 250 personer som bidragit till den summan, vuxna människor som ser Vi Ungas verksamhet och tycker att den är viktig.
Anders Karlsson är ledamot av Kurages redaktionsråd.