I denna tid då vår värld står inför enorma utmaningar ställer sig ledarskapsutvecklaren Ulrika Sedell frågan: Vad är det att vara människa? Hur långt sträcker sig vårt medmänskliga ansvar och har vi ryggrad nog för att bidra till utvecklingen?
Vad är det att vara människa? Var börjar och slutar en människas ansvar? Vad är vår idé kring rättvisa? Vilket samhälle vill vi tillsammans skapa och lämna efter oss till våra barn?
Jag tänker att det är frågor som ständigt behöver prövas, utforskas, diskuteras och vara levande i ett demokratiskt och öppet samhälle. En form av idédialog som borde få utrymme att vidmakthållas mellan medborgare och beslutsfattare. Men starka krafter motverkar just nu den typen av dialog. Vi lever i en accelerationskultur där vi efterlyser hastighet, beslutsstyrka och resultat. Om något sker snabbare idag än vad det gjorde igår så anser vi oftast att det är lika med förbättring. Framgångsrikt ledarskap bygger på prestation. Ledaren ska vara bäst i jämförelse med andra och det extroverta, explosiva och snabba premieras. Självförtroende utåt, status och priser blir avgörande faktorer.
Andra faktorer som motverkar en idédialog är polarisering, populism och protektionism. Polarisering som drar isär samhället och ställer grupp mot grupp. Exempelvis, politisk tillhörighet, etablerade svenskar mot nysvenskar, boendes i stad mot de som bor på landet, yngre mot äldre, lågutbildade mot välutbildade eller människor med olika religiösa livsåskådningar. Populism som håller sig till extrema generaliseringar och inte sällan av en elit som går åt ett annat håll än medborgarna men som säger att de vet vad medborgarna känner, tänker, vill och blir deras språkrör. Protektionism som resulterar att ett land sluter sig för att till exempel undvika konkurrens. Ofta med ett förhållningssätt om att ”vi klarar oss bästa själva”.
ALLT DETTA SKER på bekostnad av det långsamma och ett helhetstänkande. Mänskligt växande, medkänsla, kärlek och utveckling av samhörighet har en annan hastighet än snabba klick, kvartalsrapporter eller mandatperioder. Vi behöver mer av det långsamma, helheten och det inre lugnet. Funktionella helhetslösningar. Vi behöver mer av ett ledarskap som vågar bottna i sin egen kompass och med självkänsla. Som lyser och inspirerar. Som får följare för att de vågar följa sina egna drömmar och är grundade i egna värderingar. Det ledarskapet mäts på en helt annan skala än den traditionella.
Perspektiven leder till två skilda världsbilder som genererar i olika lösningar på samhällets utmaningar.
Under det senaste halvåret har jag träffat en rad personer som har lyckats bygga modeller för hållbar integration. Eva von Wernstedt och jag ville skriva en bok om innanförskap och i det arbetet sökte vi i hela Sverige efter människor som lyckats. Det var sociala entreprenörer, nätverkare och ledare inom offentlig och privat verksamhet, ett flertal i civilsamhället.
Jag träffade en jurist som hösten 2015 fick höra att Centralstationen i Stockholm invaderades av nyanlända. 1000 personer kom varje dag. På tåg, buss, cykel eller gåendes. De var på flykt från krig, misär, förföljelse och en obefintlig framtid. Hon kliver in på Stockholm Central och skriver jurist på en gul väst och tar på sig den. Hon är övertygad om att alla människor har rätt att veta sin rätt. Att det är grunden för ett demokratiskt samhälle och känslan av egenmakt hos människan. Snabbt inser hon att hon inte kommer att räcka till. Hon lyckas mobilisera hundratals jurister som hon schemalägger och som finns på plats dygnet runt i 200 dagar. Men hon säger att frivilliggruppen skulle kunnat stanna längre. Så länge den behövdes. Hon beskriver den medkänslan hon upplevde där på centralen. Juristerna som ställde upp för att trösta, ge mänsklig värme och kunskap. I ett hav av förtvivlan, smärta och rädsla.
När jag lyssnar till hennes berättelse tänker jag att när någon vågar visa villkorslös kärlek övergår utanförskap till att bli innanförskap. Det är så hjältar föds.
Senare sitter jag med en pensionär i en bygd på Gotland. Hon berättar om när 60 nyanlända dök upp en dag, under hösten 2015. Att ortsborna samlades på biblioteket och diskuterade hur de kunde bidra. Hon själv är pensionerad svensklärare och startar redan samma vecka kurser i svenska. Varje förmiddag, fem dagar i veckan. Hon säger att det är varje människas plikt att hjälpa den som är utsatt. Det är något man bara gör. Det är att vara människa. När migrationsverket senare bestämmer att asylboendet ska stängas och de boende ska splittras går bygden ut i demonstration. De vill behålla sina nyvunna vänner och grannar.
Orden hänger kvar i mig. Det är att vara människa.
Det är att vara en människa med en slitstark ryggrad. Som är förankrad i sina värderingar och har modet att leva efter dem oavsett motkrafter i samhället.
I mitt arbete med ledarskap och organisation möter jag ofta behov av att utveckla lärande mellan människor och jag reflekterar ofta över hur man kan möjliggöra för ett lärande samhälle. Där det ges utrymme för en idédialog och perspektivutbyte. Där det långsamma är en given förutsättning för att nå samförstånd och idéer till utveckling. Med möten över socialt och politiskt konstruerade gränser.
Idag har vi en överhettad debatt om invandring och dess konsekvenser. Oftast handlar konsekvenserna om kostnader, segregation och arbetslöshet. Om ökad brottslighet och hypermaskulinitet. Inte sällan ställs grupp mot grupp. Det är uppenbart att det politiska systemet och dess signaler är betydelsefulla för vilka motsättningar som är legitima att underblåsa. Enligt undersökningar så sjunker tilliten i samhället och då främst bland Sverigedemokraternas anhängare. Bristen på tilliten eller känslan av utanförskap projiceras på samhället. Det ökar motsättningar och pessimism.
I SVERIGE HAR vi en uppdelning, att det offentliga tar kostnaderna för invandringen, men civilsamhället har en väsentlig roll. Med stora insatser, ofta i samarbete med kommuner levererar det stöd, struktur och omsorg. Oftast sker arbetet inom lagens råmärken, men ibland även i gråzoner eller i form av civil olydnad. Exempelvis när människor göms undan eller ges omsorg som de formellt inte har rätt till. Mänsklig omsorg ställs mot stelbenta regelverk. Ibland ställs ryggrad mot undfallande. Att exempelvis lagstifta om förbud mot tiggeri skulle kunna ses som en förnekelse av den fattigdom och utsatthet som finns inom landets gränser.
I arbetet med boken om innanförskap omslöts jag och Eva von Wernstedt av medmänsklighet, solidaritet och ryggrad. Det vill säga många av dem som ledde arbetet med skapa modeller för integration rundade regelverk eller normer, protesterade och satte gränser. Som Yallatrappan, ett kvinnokooperativ, som drivs av kvinnor som stått långt utanför arbetsmarknaden på grund av utebliven utbildning och arbetslivserfarenhet. När en journalist hörde av sig och ville ha en snabb replik angående en ny rapport om kostnader för motsvarande grupp i samhället så svarade Yallatrappan: ”Vi praktiserar demokrati här. Det betyder att vi behöver gemensamt förstå texten, sedan ska vi tillsammans komma fram till vad vi vill ge för svar och sedan ska vi formulera texten. Återkom om tre veckor!”
Jag skrattade högt när jag hörde det och blev varm i hela kroppen. Några som struntar i klick, vägrar fragmentarisk fakta och tar ansvar för att alla är med. Snacka om ryggrad.
Är din ryggrad slitstark? Bra, för jag är övertygad om att vi behöver samlas för en idédialog om vad det är att vara människa, att ta ansvar och vår idé kring rättvisa. Civilsamhället har stora möjligheter att ännu mer visa på ryggrad och ge förutsättningar för innanförskap.
Ulrika Sedell utvecklar ledarskap och är tillsammans med Eva von Wernstedt under våren 2017 aktuell på Idealistas förlag med boken Vägar till innanförskap.