I somras anordnade International society for third sector research sin årliga konferens i Stockholm, med Ersta Sköndal Högskola som värd. Vi bad My Malmeström Sobelius delta för vår räkning och återkomma med några reflektioner. Hon landar i att allt som forskare säger och gör är inte relevant för alla.
Det svenska ideella engagemanget är stabilt, säger många forskare. Men det finns en hel del myter och föreställningar om just engagemanget. Särskilt engagemanget hos de grupper som inte anses tillhöra normen. Föreställningar om exempelvis ålder, kön, etnicitet eller socioekonomisk status påverkar hur vi förhåller oss till vårt eget och andras engagemang. Det är med den ingången jag nyfiket deltog i International society for third sector research, ISTR:s, konferens på Ersta Sköndal högskola i juli. Det här är mina tankar och associationer från den konferensen.
Det digitala engagemanget är något som måste avmystifieras. En av förklaringarna till att det ofta beskrivs som något svårt att ta på kan vara att det för vissa fortfarande framstår som nytt. En annan kan vara att det framför allt kopplas samman med unga, vars engagemang redan från början utsätts för vuxenvärldens fantasier och föreställningar. Det ger dock inte hela svaret. Flera forskare lyfte frågor om digital aktivism och digitalt engagemang ur en rad olika perspektiv.
Ersta Sköndals egen befolkningsstudie, som också presenterades på konferensen med jämförande skandinaviska data, visar att drygt två tredjedelar av de som använder nätet för ideellt arbete också engagerar sig i andra, så kallade traditionella kanaler. Resterande uppger att de ”inte engagerar sig ideellt i traditionell mening”. Samtidigt som den svenska forskningen börjar ställa relevanta frågor slirar det i det skandinaviska forskningssamarbetets presentation. Under rubriken Scandinavian civil societies at a crossroad – the changing role of civic engagement presenteras ett antal paper från det skandinaviska samarbetsprojekt som Ersta Sköndal deltar i. Där definieras ’virtual volunteering’ som insatser som görs enbart genom nätet och som är separerad från traditionella insatser. Det var dock högst otydligt om ’virtual volunteering’ ska ses som en översättning av nätaktivism eller utgör en del av den samlade nätaktivismen. Klart under presentationen var att det står i bjärt kontrast till det traditionella engagemanget.
EN ÅHÖRARE POÄNGTERADE att gräsrotsrörelser, särskilt i auktoritära stater, under långa tider använt sig av egna, analoga radiostationer, tidningar och nyhetsbrev med stor andel lyssnarmedverkan; ”borde inte det digitala engagemanget ses i ljuset av det? Är det egentligen mer av något som funnits länge?”. Svaret från forskaren i fråga var tja jo, men det digitala är ju i sig nytt och därmed intressant. Åhöraren höll inte med och det gör inte jag heller. Ny teknik är i sig själv här helt ointressant. Det intressanta är hur tekniken skapar nya sammanhang och tillfällen för normbrytande och förändring. I annat fall borde forskare urskilja ideellt engagemang per fast telefon (telefonkedjor!), brevskrivande et cetera.
En jämförelse för att vidga perspektivet: idéhistorikern Anders Ekström har genom att studera cykelns introduktion i Sverige vid 1800-talets slut också möjliggjort studiet av förändrade sociala mönster under samma tidsepok. Cykeln gav en mängd nya sociala möjligheter, i synnerhet för kvinnor. Kvinnor på cykel fick större rörelseutrymme, tog plats i det offentliga rummet och ansågs därmed vara excentriska, lösaktiga eller lästes rentav som män. Rent konkret gav cykelanvändandet för kvinnor exempelvis upphov till ett mer praktiskt mode. Användandet av cykeln ska därför inte enbart ses som kommunikativt, enbart i form av fysisk förflyttning, utan även som plattform för att skapa individuella och kollektiva identiteter – ett socialt medie. Att studera det materiella blir här ett sätt att komma åt den sociala utvecklingen. Det är dock inte att det existerar cyklar som är det intressanta. Kanske inte ens att cyklarna används. Istället är det hur människor använder cyklarna och vad det får för följdeffekter som är intressant. På samma sätt är det inte särskilt givande att särredovisa digitalt engagemang från det så kallat traditionella utan att diskutera hur de digitala verktygen används av ideellt engagerade.
Så, vad gör då de digitala? De nya, mystiska? Jo, det visar sig att de tar delar och diskuterar fakta och åsikter om olika ämnen. De mobiliserar andra för att öka trycket på politiker. De utvecklar verktyg och stödverksamhet för att hjälpa andra. De planerar aktioner, kampanjer, arrangemang och verksamheter för att uppnå sina mål. Känns något av det här igen? Känns det nytt?
ATHINA KARATZOGIANNI PRESENTERADE sitt paper European youth activism in digital corporate networks and the dilution of trick identities. Tyngdpunkten i hennes forskning, ligger likt Ekström, inte på det materiella i sig, utan spridningen och effekterna av att använda verktyget. Det är ur det perspektivet mer intressant när internet började spridas och senare blev mainstream än när teknologin i sig faktiskt skapades. Karatzogiannis utgångspunkt är i nätverksbaserad organisering och rörelsen kring delning av öppet innehåll. Digitaliseringen och sociala medier leder till ett högre tempo och möjliggör en global organisering i större utsträckning än tidigare. Samtidigt är grundföreteelsen i sig inte ny.
Frågan huruvida sociala medier är orsak eller verkan till engagemanget menar Karatzogianni är alldeles för grunt ställd. Den kan i sin form inte göra annat än att skrapa på ytan. För att verkligt kunna förstå teknologins roll behöver vi ställa fler frågor. Hur kan nätet hjälpa till i mobiliseringen av människor? Hur påverkas strukturen, för rekrytering och deltagande, av IT-användning? Hur uppstår möjligheter i rörelserna och hur tas de tillvara? Det engagemang Karatzogianni i huvudsak studerar är aktivism, vilket inte rakt av är detsamma som studeras i Ersta Sköndals studie, även om de överlappar. Det finns dock intressanta paralleller att dra. Digital aktivism genom informationsläckor som vid Panama papers och användandet av digitala verktyg som i samband med den arabiska våren eller flyktingsituationen hösten 2015.
Enligt Karatzogianni finns det evidens för att den nya teknologin spelat en viktig roll under den arabiska vårens revolutioner – den digitala materialiseringen av protesterna är överskådlig och synliggör på så sätt möjligheten att faktiskt åstadkomma förändring. Men vi vet också att IT inte utlöste upproren och att det inte heller finns någon korrelation mellan antalet nätanvändare och protesternas intensitet. Hon menar att en för stor vikt på sociala medier riskerar att flytta fokus från de traditionella mediernas roll i informationsspridningen. Det finns också ett förhastat antagande om sambandet mellan de sociala medierna och graden av huruvida en rörelse är demokratisk, där de länder som använder sociala medier som en del i en statlig censur glöms bort. Det är viktigt att komma ihåg att maktrelationer och förtryck reproduceras även på nätet.
Tillbaka i Ersta Sköndals befolkningsstudie läser vi att majoriteten av de som är aktiva på nätet också är aktiva på traditionellt sätt.
”Det antyder att om man är mycket aktiv inom civilsamhällets organisationer gör man ofta också insatser på nätet. Man kan tänka sig att detta kommer sig av att personer som är engagerade har en benägenhet att använda de sammanhang och kanaler som står till buds. Men det kan också vara så att engagemang på nätet leder till att man får kontakt med organisationer och tvärtom att man använder nätet eftersom man är engagerad i en organisation.”
Vi vet sedan tidigare att de som är ideellt aktiva är aktiva i flera sammanhang. Testa att byta ut ”nätet” mot ”torget” eller ”styrelserummet”. Vad gör det med civilsamhället och det ideella engagemanget? Forskaren Johan von Essen konstaterar att det är en av anledningarna till att det svenska engagemanget håller sig på en stabil nivå. Både civilsamhällets kärntrupp av engagerade och de som ingår i de formella ledningsstrukturerna i form av förtroendevalda är äldre, väletablerade och socioekonomiskt starka personer. Stabilitet och sega strukturer tros även möjliggöra civilsamhällets starka roll som röstbärare.
STABILITET I ALL ÄRA, men ser de förtroendevalda några nackdelar med rådande läge? Aron Schough och Lena Wilhelmssons forskning tittar på de förtroendevaldas utmaningar i att rekrytera och leda ideellt engagerade. Utgångspunkten är att styrelseledamöter i ideella organisationer ger uttryck för att det är svårt att engagera medlemmarna. Schough och Wilhelmsson har landat i fyra faktorer som påverkar engagemangsnivån:
- personligt intresse,
- livspussel,
- interna maktstrukturer samt
- gruppdynamik.
Beroende på vilken eller vilka faktorer som samspelar bör ledarskapet justeras för att passa de engagerade utifrån två balansakter: individuellt respektive kollektivt orienterat ledarskap samt hierarkisk styrning respektive deltagarstyrning. Slutsatser som passar bra ihop med hur många ideella organisationer redan idag resonerar kring ledarskap. Särskilt intressant blir det när en kopplar samman von Essen, Schough och Wilhelmssons respektive resultat – vad händer när en organisation på riktigt anpassar ledarskapet efter dem som vill ta sig in i organisationen? Påverkas stabiliteten, förändras sociala normer och mönster? Är det svenska civilsamhällets stabilitet ett tecken på stark homogenitet och få egentliga konfliktytor? Vem tittar på det obetalda hemarbetets betydelse för det ideella engagemangets omfattning? Finns det fler materiella aspekter som kan hjälpa oss att synliggöra orsaker till de sega strukturerna i civilsamhället?
På samma sätt som det finns normer och föreställningar kring engagemang finns det normer och föreställningar om relationen mellan forskning och praktik. Att ta sig an och närma sig forskning som praktiker är inte enkelt. Forskningskonferenser, rapporter och seminarier med forskare kan vara bra sätt få nya perspektiv på civilsamhället och kanske sitt eget ideella sammanhang. För en del inom våra organisationer är detta nytt. Det är inte alltid lätt när våra forskare framstår som auktoriteter på sina ämnen med avancerade begrepp och snärtigt formulerade slutsatser i sina powerpointpresentationer. Som praktiker behöver vi öva på att tolka och förstå deras slutsatser för att sedan förhålla oss till det. Vi behöver också öva på att ge synpunkter på befintlig forskning och komma med uppslag på nya aspekter att studera. Allt som forskare säger och gör är inte relevant för alla. Men det kan vara det. Ibland.
My Malmeström Sobelius är fd generalsekreterare LSU och aktiv inom RFSU.
Vill du få Kurage hem i brevlådan? Fyra gånger per år? Men skriv upp dig vetja! 250 kr kostar det.