Inkludering av nyanlända är en del av vår utveckling, av Stefan Bergh

I och med höstens omfattande flyktingströmmar har stora delar av idrottsrörelsen växlat upp sin verksamhet för nyanlända. under hösten startades verksamhet i över 500 föreningar och nådde ca 27000 barn och ungdomar. Stefan Bergh från Riksidrottsförbundet funderar här på organisationens roll och betydelsen i att släppa in nya grupper i rörelsen.

När flyktingströmmarna till Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet ökade dramatiskt för ett år sedan greps många av panik. Det talades om systemkollaps och rasering av den svenska välfärden. Och visst stod stora delar av den offentliga sektorn, som normalt skulle bära ansvaret för att ta emot de tusentals asylsökande som kom varje dag, handfallna inför den gigantiska utmaning de ställdes inför. Men ett annat, parallellt system, visade tvärtom beslutsamhet och handlingskraft – civilsamhället, och då inte minst Svensk idrott.

Redan tidigare hade landets idrottsföreningar visat sin vilja och förmåga att bidra till nyanländas väg in i samhället. En vilja regeringen uppmärksammade i vårpropositionen genom att anslå 64 miljoner årligen för att ”ge goda förutsättningar för nyanlända flickor, pojkar, kvinnor och män som fått uppehållstillstånd i Sverige att engagera sig i idrottsverksamhet” genom att ”erbjuda aktiviteter och grundläggande introduktion till föreningslivet”. Stödet förstärktes sedan i den ordinarie budgetproppen med ytterligare 20 miljoner, en del av de 105 miljoner regeringen anslog till hela civilsamhällets integrationsarbete.

DEN SAMLADE SATSNING som medlen möjliggjorde startade omedelbart. Vart och ett av Riksidrottsförbundets 20 distrikt fick 600 000 kr för att tillsätta en särskild koordinator och mellan 100-800 000 kronor för att bedriva verksamhet, i första hand genom föreningarna. Redan under hösten hade:

  • verksamhet genomförts i 540 föreningar
  • i samarbete med 260 enheter/ flyktingförläggningar
  • med totalt 925 ledare
  • för 27 000 barn och ungdomar.

IDROTTEN HAR EN UNIK MÖJLIGHET att engagera människor över alla gränser – etniska, kulturella, språkliga eller åldersmässiga. Den finns överallt vilket gör att dess språk förstås av, nästan, alla. Den som kommer först i mål vinner loppet, det lag som gör est mål vinner matchen. På så sätt kan också tillfällen för möten skapas mellan människor som kanske annars aldrig hade stött på varandra.

Men det sker inte automatiskt. Att ta med sig en boll till en flyktingförläggning någon gång i veckan och köra tvåmål, ger ett roligt och nyttigt avbrott i en ofta enahanda vardag. Men det leder inte i sig till vare sig integration eller inkludering. För att nå dit måste mötena skapas i föreningarna.

INOM SVENSK IDROTT som helhet är gruppen utlandsfödda fortfarande kraftigt underrepresenterad. Bland ledarna är snedfördelningen ännu tydligare. Vilket naturligtvis har ett samband. Idrottsrörelsen är formellt öppen för alla – allas rätt att vara med är en av de centrala värdegrunder som finns inskrivna i såväl Riksidrottsförbundets stadgar som vårt idéprogram ”Idrotten vill”. Men att ha rätt att vara med är inte detsamma som att vara och känna sig välkommen. Forskning och olika undersökningar visar att det finns en rad mer eller mindre tydliga hinder för den som inte är i inskolad i det svenska föreningslivets skrivna och oskrivna regler. Alltför dyra avgifter och andra kostnader, krav på föräldraengagemang, krav på att komma och alltid komma i tid till träningar/möten – listan kan göras lång.

FotbollsspelareFÖR DEN IDEELLA IDROTTSLEDAREN – ofta en pappa i åldern 30-45 år med god utbildning och inkomst som själv idrottat och vars föräldrar också var aktiva föreningsmänniskor – som alltid levt ett tryggt liv i det fredliga och demokratiska Sverige, är det inte så lätt att förstå och kommunicera med tonåringen, nyanländ från krigets fasor i Syrien och utan någon som helst erfarenhet av hur en idrottsförening fungerar. Lika svårt är det för den senare att begripa alla de koder som hans svenska träningskamrater i de flesta fall automatiskt följer.

Det är inte bara den berörda ledaren som ska förstå och vara välkomnande. Detsamma gäller alla de andra nyanlända kommer i kontakt med, exempelvis lag-/träningskamraterna och deras föräldrar. Dessutom kan in ödet av nya ungdomar skapa rent praktiska problem, speciellt i storstäderna där tillgången till träningstider redan sedan tidigare är begränsad. Därför måste den nödvändiga ledarutbildningen utvecklas till en mer djupgående föreningsutveckling som omfattar alla medlemmar och andra berörda.

Det begrepp som oftast används i de här sammanhangen är integration eller integrering. Vi har inom Svensk idrott valt att i stället prata om inkludering. Skillnaden är viktig. Integrering handlar om att vi grupperar och erbjuder den ”främmande” gruppen en plats, men utan att på något sätt förändra oss själva. Nykomlingarna måste alltså antingen helt anpassa sig till våra rådande normer och system, eller bilda en egen grupp i gruppen.

Situationen illustrerades väl av Tommy Söderberg, när han beskrev situationen i det U 21-landslag han ledde och som hyllades som ett genombrott på elitnivå för fotbollskillar med utländsk bakgrund. Tommy höll naturligtvis med om att det var en positiv utveckling, men funderade samtidigt på hur stort framsteget egentligen var när de blonda och blåögda killarna satt i ett hörn i omklädningsrummet och de mörkhåriga och mörkögda i ett annat.

För att åstadkomma en verklig välkomnande inkludering, där varje individ välkomnas i och omsluts av gemenskapen krävs en normkritisk anpassning av helheten. Normkritik innebär inte normnivellering. Ifrågasättande innebär inte nödvändigtvis avskaffande. Det finns grundläggande värderingar/normer som vi aldrig får släppa: demokratin, alla människors lika värde, jämställdheten, hänsynen och respekten för andra människor är några av dem. Det är värderingar som förmedlas inte i första hand genom idrotten i sig utan genom deltagandet i den gemenskap som den demokratiska ideella föreningen utgör.

Amir Azrafshan är koordinator för mångfaldssatsningen i Dalarna. Han är själv ett exempel på lyckad inkludering, då han kom till Sverige som kurdisk flykting när han var tio år gammal. Fotboll blev hans väg in i det svenska samhället: ”där kände jag mig alltid sedd och behövd”, säger han. Nu är han tränare och akademichef i superettanklubben Dalkurd FF, från början ett invandrarprojekt men där A-lagstruppen idag innehåller namn som Pettersson, Ekblad och Löfkvist. Föräldrarna pushade också Amir att studera, vilket har lett till att han nu håller på att slutföra sina masterstudier i både filosofi och neurovetenskap. Amirs fokus i jobbet som koordinator är att försöka få till stånd ett mer heterogent ledarskap i föreningarna. Få in ledare som kan förstå olika språk men också kulturer och sätt att vara.

 – IDAG ÄR DET FÖR LÅNGT mellan att vara innanför och utanför, menar han. Därför måste vi försöka skapa mellanlandningar, som till exempel prova på-verksamheter och ”organiserad spontanidrott”.  Men för Amir är det då inte bara en rolig verksamhet utan ett led i en mer långsiktig strategi.

– DET MÅSTE FINNAS ett genomtänkt steg 2 i föreningen för att det ska vara meningsfullt, hävdar han. En plan för hur man ska välkomna de nyanlända till och erbjuda dem en plats i föreningen, både som aktiva och ledare.

Även om hans projekt på Dalaidrottens hemsida kallas för ett integrationsprojekt använder Amir själv ogärna det begreppet. ”Det är för invandrarstämplat”, tycker han. Utanförskapet är inte etniskt betingat, lika lite som behovet av att vara behövd och sedd är det. Och det finns era grupper än de med utländsk bakgrund som idag inte alltid känner sig välkomna i idrottsrörelsen.

Med den utgångspunkten blir den nu pågående mångfaldssatsningen något annat och mycket större än bara en verksamhet för att tillfälligt förgylla livet för så många nyanlända flyktingar som möjligt. Det blir ett led i Svensk idrotts strategiarbete med målet att utveckla ett brett smörgåsbord av verksamhetsformer och miljöer som sammantaget kan välkomna alla som vill idrotta för ”att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet”, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön, sexuell läggning, fysiska och psykiska förutsättningar eller idrottslig ambitionsnivå.

Lyckas vi med det blir inkludering inte ett projekt utan en självklar effekt av den ordinarie verksamheten.

 

STEFAN BERGH är generalsekreterare för Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna.

 

 

Vill du få hem Kurage i brevlådan och läsa samtliga texter? Det kostar 250 kr för ett år och då får du fyra nummer fyllda med nya perspektiv och idéer. Sitter du i en styrelse? Ett tips är att prenumera till hela styrelsen och så fort ett nytt nummer kommer, lägg 45 minuter till att diskutera det. Ett enkelt sätt att få in omvärldsdiskussion kring styrelsemötet!

*Obligatoriskt