Det är lätt att se det civila samhället som odelat gott. Vi är de goda som arbetar mot de onda. Men kan även »de goda« vara onda? Vad skiljer sekter från öppna demokratiska organisationer? Vilka likheter finns? Kurage bjöd in tre erfarna ideella ledare för att prata om organisatorisk självgodhet och gemenskapens gränser.
Temat för detta nummer är de oönskade. Ideella organisationer kan vara oönskade av stora eller små delar av befolkningen. Sekter är nog något de allra flesta ser på som ett oönskat inslag i vårt samhälle. De är obehagliga men samtidigt fängslande. I sammanhanget är även begreppet »greedy institutions« (giriga institutioner/organisationer) intressant. Det handlar om institutioner som gör anspråk på stora delar av deras medlemmars liv. De premierar exklusiv och odelad lojalitet. Genom att skapa en aura av exklusivitet kring institutionen pressas medlemmarna till att försvaga sina band med övriga omvärlden. Men teorier om sekter och giriga organisationer vittnar också om en skala. Är inte alla former av gemenskaper mer eller mindre giriga? Mer eller mindre sekteristiska? Gemenskapen ställer inte helt sällan stora krav på dem som vill vara en del av den, eller på dem som vill förtjäna en del av gemenskapen. Vi har våra interna symbolhandlingar som exempelvis kläder, sånger, hejaramsor eller aktiviteter. Dessa symbolhandlingar är viktiga för att skapa ett »vi« och tydlig göra oss gentemot en omvärld, som dessutom konkurrerar om medlemmarnas tid. Så, hur mycket sekt är din organisation? Läs mer om sekter längst ner på denna sida.
Kurage bjöd in tre erfarna ideella ledare för ett samtal om teorier om sekter och giriga organisationer säger något även om mer önskvärda organisationer:
- Anna Magnusson (till vänster i bilden) är lärande och kompetensansvarig på Studieförbundet Vuxenskolan. Hon har tidigare varit ordförande för KFUM Sverige och har suttit i AIK Fotbolls styrelse.
- Sofia Karlsson (i mitten) är organisationskonsult. Hon har tidigare varit ordförande för Sveriges förenade studentkårer (SFS) och var en av dem som grundade Feministiskt Initiativ (F!).
- Sandra Ehne (till höger) ansvarar för Scouternas mångfaldsarbete. Hon har tidigare varit ordförande för Stockholm Pride och varit aktiv inom RFSU.
Det blev ett samtal om gemenskapens för- och nackdelar med fyra ganska tydliga akter; sekten, ansvaret, syftet och gemenskapen i relation till de andra.
GEMENSKAPEN SOM SEKT
SANDRA: För mig är naturligtvis begreppet sekt extremt negativt betonat. Man hänvisar ju i vardagligt språk till en idé om en sektkultur, en idé som en sluten gemenskap. Jag tror vi alla känner att våra respektive organisationer mer eller mindre skämtsamt har kallats för sekter, särskilt av personer utanför organisationen.
ANNA: Jag kan använda begreppet lite slarvigt om sammanhang där jag själv inte tillåts komma in. Det kan handla om att jag rent fysiskt är där men ändå inte känner att jag passar in, till exempel på grund av starka normer som inte passar mig. Jag kan kalla vissa lägergårdar inom KFUM för sekter, där det över tid skapats en stark, ganska sluten gemenskap, men jag menar ju inte att de är som riktiga religiösa sekter.
SOFIA: Tittar man på Wallis definition så har jag aldrig varit med om samtliga kriterier, men kikar man på dem en och en och ser dem som en skala blir det genast mer intressant. Om man med sekterism menar tillhörighet och gemen- skap som leder till att man ibland gör saker som man inte trodde om sig själv – på gott och ont, så kan jag känna igen mig i delar av det. Och det gäller verkligen åt båda hållen. Ibland skapar tryggheten och det interna trycket en möjlighet att lyckas med sådant man inte trodde att man hade förmågan att göra. Samtidigt kan samma tryck kräva att man gör avkall på delar av sig själv. Man anpassar till exempel sina åsikter till gruppens.
SANDRA: Jag tänker att jag delvis är hitbjuden på scoutkortet. Jag är ändå uppväxt i en rörelse som är en av de som kan få sektepitetet av andra, eftersom vi till exempel har en scoutdräkt. Hos Scouterna finns ett tydligt formspråk som kan tolkas så av andra. En uniform, som skapar en bild av intern enighet. Det har jag ju inte med mig från RFSU eller Stockholm Pride på ett lika tydligt sätt.
ANNA: Idrottsutövare klär ju sig lika för att visa lagtillhörighet och även inom supportervärlden har vi samma kläder. Men klär man sig i för mycket klubbkläder kallas man får julgran. Det är inget positivt begrepp så det finns outtalade regler åt bägge håll. Lagom är bäst.
SOFIA: Jag skulle aldrig använda sekttermen på mitt eget engagemang, men visst är det en skala som jag delvis känner igen. Men på andra sidan skalan finns ju Jehovas och…
SANDRA: …någon annan. Det är alltid någon annan. Precis som jag tänker att idrottsrörelsen för många människor, med deras klackkultur, kan framstå som oerhört främmande.
GEMENSKAPENS ANSVAR
SANDRA: Jag menar att vi i Stockholm Pride har ett större ansvar i att vara inkluderande och till- gängliga än de allra flesta organisationer efter- som att det vi gör är att kämpa för ett mer öppet och inkluderat samhälle. Då kan vi själva inte vara exkluderande. Det är väldigt ofta som organisationer som anser sig »automatiskt goda« har extremt utestängande mekanismer organisatoriskt och engagemangsmässigt. Det är ytterst svårt för till exempel mig att alltid förstå hur höga trösklar vi har inom stora organisationer för vissa målgrupper. Och jag menar att vi har ett större ansvar än vad till exempel AIK har. AIK har aldrig hävdat att vi gör det här primärt för att öppna upp samhället, vi gör det primärt för att det är jävligt roligt med fotboll.
ANNA: Samtidigt som man säger att man är allmänna idrottsklubben…
SANDRA: Absolut, men jag tycker det är en skillnad när målet i sig är tillgänglighet.
SOFIA: De organisationerna där man vill göra gott är också där jag upplevt hårdast klimat. Ofta är man väldigt snabb på att döma om du inte använder rätt terminologi, om du inte har rätt faktakunskap eller om du faktiskt klär dig fel. Det går väl knappt att prata om en feministisk rörelse i singularis men där jag var aktiv lärde jag mig ganska snabbt vad som gällde. Det fanns starka normer som man var tvungen att förhålla sig till. Det gällde främst inte mina åsikter, vilka jag delade med rörelsen. Det handlade däremot ofta om mina och andras attribut. Vad kunde en feminist ha för kläder? Kunde jag ha hår under armarna? Smink? Det tog ett tag att lära sig alla koder och det var inte helt enkelt att landa i om man orkade revoltera, eller om man skulle anpassa sig.
ANNA: Ofta när man hittar det gemensamma intresset blir gemenskapen så stark, vilket i sin tur skapar en enorm trygghet. En trygghet som då exkluderar andra. Hur förhåller vi oss till det?
SOFIA: Ofta söker man sig till sådana rörelser för att träffa likasinnade, personer som delar samma erfarenhet och kanske då en erfarenhet och en historia av att inte komma till tals. Det är inte alltid tålamodet räcker till att i ett sådant sammanhang förklara för nya personer om hur man ser på världen och vad man har varit med om.
ANNA: Det är inte alltid lätt att förklara för omvärlden eller för nya individer i gemenskapen. Det finns till exempel tre tusen nyanser i hur man kan heja på AIK. Jag kan å ena sidan älska grupptillhörigheten på läktaren och det ruset man får där. Samtidigt som det finns vissa saker som jag inte gillar. Det är när man inte reflekterar över det som det blir otäckt.
SANDRA: I Scouterna har vi ett ansvar att hela tiden försöka skapa reflektionsutrymme kring att vi är så många. Om barn, unga, vuxna möter oss under hela året – vad möter de då? Om jag bara möter en och samma lokalförening hela tiden och den är på ett visst sätt – får jag vara mig själv då eller blir jag som den? Och vad händer då om jag söker mig till nationell nivå? Vilka attribut gäller där? Ska jag vara annorlunda då?
GEMENSKAPENS SYFTE
SOFIA: I mitt politiska engagemang har vi pratat mycket om vad vi ska ha organiseringen till. När vi startade Feministiskt initiativ behövde vi inte ta hänsyn till en given tradition eller norm. När jag tänker på det i efterhand inser jag att vi var många som hade olika bilder av vad det skulle vara. Många sökte sig dit för gemenskap, att dela erfarenheter och hitta ett socialt samman- hang. Andra sökte sig dit endast för att skapa en partipolitisk kraft för att förändra samhället. »Basgrupper och rundor för att bearbeta trauman, det gör vi någon annanstans. Här pratar vi politik!« Det tog ett tag innan vi landade i varför vi var där. Det var inte tydligt från början jämfört med mer färdiga organisationer.
SANDRA: Hur vi arbetar beror ju också på om vi jobbar i medvind eller inte. När Stockholm Pride bildades var pridefestivaler inte alls uppskatta- de i den allmänna opinionen, nu är det ett helt annat läge. Så gemenskapens syfte, alltså behovet av att stötta varandra och bygga en gemensam stolthet och trygghet, kan ju ändras över tid. Vi märker att olika generationer har olika ingångar och förhållningssätt till vad Stockholm Pride är och kan vara.
SOFIA: Det är ju intressant det där när man säger »alla ska med« för det är ju nästan aldrig sant. Vi som är med i ett visst sammanhang ställer upp på de premisserna som just då gäller. Om vi släpper in alla väcks ju frågan om vi egentligen vill samma sak. Det är då det börjar gnissla och göra ont.
ANNA: Vi hade ett samtal inom KFUM inför vår organisationsförändring. Vad händer om vi tappar hälften av våra medlemmar? Spelar det någon roll? Vi har massor av medlemmar som har en ganska svag relation till KFUM. Borde de välkomnas in i en starkare gemenskap? Är det bättre att ha färre medlemmar som är tightare än er som har en lösare relation till organisationen?
SANDRA: Det här handlar ju om den ständiga frågan om att rekrytera och behålla. Ska nya medlemmar få utrymme att skapa något nytt inom den befintliga organisationen eller anpassas till befintlig verksamhet? Inom scouterna har vi ett mål om att medlemmarna ska spegla befolkningen och det gör vi inte i dag. Vi ska erbjuda en trygg fritid för de som vill det. Om du delar värdegrunden och vill vara med, då ska du kunna vara med. Alla barn har olika förutsättningar och då måste vi som organisation möjliggöra. Vi försöker vara tydliga med att det är stor skillnad i att tappa en medlem som har sunkiga värderingar än att tappa en medlem som inte kände sig välkommen.
SOFIA: Jag tycker att många organisationer kan vinna på att vara tydligare med vad som gäller i deras respektive gemenskaper. Du är välkommen hit, men då gäller detta. I riktiga sekter tänker jag att man välkomnar många och arbetar om dem. I öppna gemenskaper finns det färdiga premisser som gäller från början. Vi är här och vi vill detta.
SANDRA: Jag tror det finns många organisationer som bör bli bättre på att markera mot till exempel vardagsrasism. Det är många som inte markerar mot dåligt beteende. Många tänker »han har ju alltid varit med« och »vi känner ju henne«. Man bevarar gemenskapen och tryggheten snarare än att markera. Starka organisationskulturer hoppar över en hel del svåra frågeställningar för gemenskapens skull. Man vill inte rucka på den fina gemenskapen och då börjar vi närma oss något farligt. För egentligen borde gemenskapen och tryggheten skapa en möjlighet att föra en hel del svåra samtal.
ANNA: Det håller jag med om. Jag kan ta AIK som exempel. Där hade vi behov av att föra en rad olika samtal. Men vad ska tas internt och vad ska tas externt? Och vad är ens internt då vi har medlemmar, supportrar och massor som bara tycker saker om AIK. I sådana lägen känns det lite som en sekt att ta vissa frågor internt för vi måste väl å ena sidan kunna vara öppna? Å andra sidan, jag vill inte att det ska komma ut när det händer skit för jag är också lojal. Och det är ju ett sätt att skydda gemenskapen. Det är både och.
GEMENSKAPEN OCH DE ANDRA
SOFIA: Det är sällan det enbart är en organisationskultur, det är ofta väldigt många olika subgrupper inom organisationen. Inom student- världen fanns det de som hade overaller och de som inte hade det. Där spelade det roll vilken studentkår man kom från och vid vilken fakultet man läste. När man kom i kontakt med den yttre världen blev man »en studentrörelse«.
ANNA: AIK Fotboll har ju delvis kampanjat med »Vi är inte ni«. Budskapet är att ingen förstår oss och att alla andra hatar oss. Det är vi mot världen och det stärks i klubbens kommunikationsarbete. Ni gillar inte oss och troligtvis gillar inte vi er.
SANDRA: Jag har bytt organisation ungefär var tredje år. Det är ju aldrig välkommet. Jag är alltid utifrån. Det gör mig galen! Jag tycker att jag är ypperligt rustad för att till exempel leda Stockholm Pride för att jag kunde evenemang från Elevorganisationen, sexualpolitik från RFSU, projektledning från Scouterna i en fin liten kombo. Men i alla de sammanhangen är jag den som kommer och går sen igen. Det är långt ifrån positivt.
SOFIA: Men du har ju inte varit lojal? Hur länge man varit medlem är nog ett vanligt mått på cred inom organisationer. Förr uppmärksammande man till exempel inom studentrörelsen medlemmar som varit på est antal fullmäktige och så gav man dem långt ifrån korrekta namn. Man premierade överliggare. Några blev upphöjda i en accepterad alumni och några blev hånade. Det var en skör balans det där.
SANDRA: Lojalitet ger legitimitet. Min föreningsvana gör ju mig till en föreningsnormperson. Jag blir lyssnad på och får styrelseuppdrag och annat, men jag är alltid utifrån. Det är så ofta det finns skepticism mot dem utanför organisationen.
ANNA: Det kan ju också bero på att de utanför inte alltid förstår oss som är i gemenskapen. Jag kan tycka att några av våra hejaramsor är asroliga samtidigt som jag fattar att de inte alltid är korrekta på något sätt. De är svåra att förklara utanför gemenskapen. Ett sådant uppmärksammat fall var när klacken stod och skanderade »Låt han dö« när en spelare hade ramlat. Den ramsan används när spelare i motståndarlaget filmar och ligger kvar oschysst länge. Visst, den blir oerhört fel i ett läge när någon skadat sig på riktigt, men har inte alls samma innebörd när någon faktiskt filmar.
SOFIA: Det är klart att om man är engagerad i AIK har man en förförståelse som gör att man läser situationen på ett särskilt sätt. Men det är oerhört svårt att försvara en sådan ramsa inför en bredare allmänhet. Det går att förstå intellektuellt att en sådan ramsa kan betyda något annat samtidigt som det är ganska lätt att landa i att det är hög tid att byta text.
SANDRA: Den stora frågan är ju vad man accepterar för att bevara gemenskapen.
Text: Erik Wagner
Foto: Jakob Sjöström
FAKTA: Sociologen Roy Wallis har identifierat sju punkter som han menar utgör en tänkbar definition på sekt:
- Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
- Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
- Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
- Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
- Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
- Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
- Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.
Prenumererar du inte på Kurage? För endast 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan!