Fler kuppförsök inom idrotten, av Ulf Bjereld

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson vill se över möjligheten att öka medlemmarnas demokratiska in flytande. Skälet är bland annat en oro över att en liten grupp supportrar (läs »huliganer« eller »risksupportrar«) kapar ett av medlemmarna glest besökt årsmöte. Bland förslagen finns möjligheten att tillåta röstning genom ombud för de medlemmar som själva inte kan närvara vid årsmötet, eller röstning via internet.

Det är utmärkt att Riksidrottsförbundet och Björn Eriksson tar frågan om föreningsdemokrati på allvar. Men det är fel ingång att fokusera på mindre supportergrupper och på risken för att enskilda beslut »kuppas« igenom. Att hängivna supportergrupper får igenom sin vilja kan faktiskt vara något positivt, ett medel att bryta föråldrade maktstrukturer i en förening. Jag minns med särskilt välbehag Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK. I ett viktigt avsnitt »kuppar« ett antal unga medlemmar på ett årsmöte igenom att den nyinflyttade tidigare landslagsspelaren Bagarn Olsson väljs till ny ordförande. Valet av Bagarn Olsson blir första steget i Åshöjden BK:s utveckling från en misskött klubb i gärdsgårdserien till en klubb som får kvala till Allsvenskan. (Kuppmakeriet bestod i att ett antal personer inför en sluten ordförandeomröstning på årsmötet lurades att rösta på sig själva, i tron att det fanns ett starkt stöd för dem i föreningen. Samtidigt hade många nya unga medlemmar låtit skriva in sig lagom till årsmötets genomförande, enbart för att rösta på Bagarn Olsson.)

Jag hade glädjen att som medlem kunna delta på IFK Göteborgs årsmöte tidigare i år. Hela 635 medlemmar fanns på plats – jag undrar om någon svensk idrottsförening kan matcha den siffran. Årsmötet blev dramatiskt. Missnöjet mot den avgående styrelsen var kompakt. Klubbens ekonomi var usel och försäljningen av Kamratgården hade väckt ont blod. Det sätt på vilket försäljningen kommunicerades till medlemmarna (i en bisats på ett medlemsmöte, där en styrelseledamot berättade att Kamratgården »kapitaliserats«) är ett föreningsdemokratiskt misslyckande.

DRAMATIKEN KULMINERADE i samband med beslut om ansvarsfrihet för den avgående styrelsen. Sittande mötesordförande Jan Hallberg sade sig i larmet inte höra några rop om votering, och klubbade därför igenom beslut om ansvarsfrihet utan att röstkorten kom till användning. Ordföranden hanterade inte situationen väl. Även om han inte hörde några yrkanden om votering så borde han ha insett att sådana yrkanden ändå sannolikt framförts, men dränkts i ljudlarmet. Därför borde han avvaktat med att klubba igenom beslutet tills larmet lagt sig, och de som ville ha votering fått möjlighet att göra sig hörda. Han borde också ha vägt in att en och annan missnöjd medlem inte var helt påläst när det gäller mötesordning, och därför informerat om möjlighet att begära votering. När voteringen uteblev lämnade ett 30-tal unga supportrar medlemsmötet under protestartade former. Deras uttåg hånades av någon med mikrofon på podiet som slängde till med att »det nästan är värt en applåd«. Det är just den typen av hånfulla tillmälen som förstärker missnöjda supportergruppers bristande förtroende för klubbledningen.

ÅRSMÖTET VISADE PÅ kollisionen mellan enskilda supportergruppers starka engagemang och årsmötets stela arbetsformer. Vi lever i en individualiserad tid. Föreningar och organisationer slåss med sviktande medlemstal, och det har blivit allt svårare att samla medlemmar till formella årsmöten. Dagens individualiserade medborgare söker sig hellre till rörelser som är organiserade i nätverksform, med låga trösklar till deltagande och där man kan göra en insats när man känner för det. Digitaliseringen främjar nätverksorganisering och underlättar mobilisering av många medborgare på mycket kort tid. De antirasistiska manifestationer som genomförts i landet efter Sverigedemokraternas framgångar har i huvudsak mobiliserats via sociala medier och har samlat människor i en omfattning som de politiska partierna har mycket svårt att nå upp till i dag. Samtidigt blir deltagandet i dessa nätverk ofta flyktigt och fragmentiserat. De formella organisationerna har en viktig uppgift i att utveckla sitt arbete på ett sätt så att de tar tillvara den nya tekniken och nätverkens organisationsfördelar men ändå förmår ta ansvar för helheter och långsiktighet. Inom politiken tar sig individualiseringen uttryck i att allt färre medborgare känner någon starkt partiidentifikation. Väljarrörligheten har ökat. I början av 1960-talet var det bara var tionde väljare som bytte parti mellan valen – nio väljare av tio röstade på samma parti som de hade gjort i föregående val. I dag är det i stället närmare 40 procent av väljarna som byter parti.

HÄR HAR IDROTTSRÖRELSEN en fördel. Väljarna må byta parti, men supportrar byter inte lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm byter du inte från IFK Göteborg till AIK. Individualiseringen har ännu inte brutit ned den kollektiva identitet med det lag du en gång tagit till ditt hjärta. Här finns en kraft som kan ligga till grund för att utveckla såväl föreningsliv och föreningsdemokrati. Visst, tillåt gärna röstning via ombud och via nätet på årsmöten. Men gör det inte defensivt för att stoppa ovälkomna beslut, utan offensivt som ett led i att främja medlemsaktivitet och lagkänsla i en digital värld där det blir allt mer ointressant var du för stunden fysiskt befinner dig.

 

ULF BJERELD är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet samt hängiven supporter till IFK Göteborg.

 

Prenumera på Kurage – fyra nummer på ett år för 250 kr!

    *Obligatoriskt