Tre generationer av familjen Younger trängs i en liten och sliten lägenhet. De drömmer om vitt skilda saker men lever i samma rasistiska förtryck. »Vad händer med en uppskjuten dröm? Torkar den som en druva i solen?« undrar poeten Langston Hughes i dikten »Harlem«. Dikten har fått ge namn till Lorraine Hansberrys pjäs. I pjäsen »En druva i solen« får vi följa familjens förhoppningar och besvikelser. Tack Riksteatern för att ni sätter upp pjäsen.
50-talets USA är i förändring och den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare vilket skapar vissa nya möjligheter för familjens medlemmar. När mamma Lenas make dör faller en försäkring ut på 10 000 dollar, en olycka som för något otänkbart med sig. En chans! Men hur ska pengarna användas? Vilka drömmar är genomförbara och vilka är bara drömmar? Mamma Lena landar så småningom i att försäkringspengarna kan uppfylla en av hennes största drömmar – ett litet hus med en möjlighet till en odlingslott. Familjen blir dock bestörta när hon meddelar att hon köpt ett hus i Clybourne Park – ett av stadens vita områden.
Efter en stunds oro repar de mod och börjar tillsammans drömma om sitt nya hus, tills en viss Karl Lindner knackar på dörren. Lindner, pjäsens enda vita karaktär, knackar artigt på i deras trånga gamla lägenhet och säger sig representera Clybourne Parks välkomstkommitté. I pjäsen framstår inte Lindner som en direkt ond eller hatisk person. Han framstår nästan som välvillig när han ger familjen Youngers rådet att inte flytta till Clybourne Park. Han framstår nästan som vänlig när hans kommitté erbjuder sig att köpa tillbaka huset. Han framstår nästan som artig när han säger att människor vill ju leva bland sin egen sort.
De oönskade. Detta nummer handlar om de delar av civilsamhället som är oönskade. I dagens Sverige hade Karl Lindner och hans rasistiska gäng varit oönskade. I 50-talets USA var familjen Younger oönskade av många. Du håller i ett nummer fyllt med texter om nazism och radikalisering, näthat och sekterism. Men också en text från Belarus, ett land där stora delar av civilsamhället är oönskade – av staten. I ett samtal mellan tre före detta ordföranden utforskar vi gemenskapens gränser och bieffekter. Vi får också ta del av några synpunkter på civilsamhällsutredningen. Samma utredning föreslår att staten ska fördela bidrag i syfte att öka organisationers mångfald. Staten tycker inte att organisationerna själva löser uppgiften. Men bygger gemenskap och organisering på mångfald eller snarare enfald? Vill vi inte, i våra föreningar, bara hänga med våra kompisar och göra vår grej? Söker vi oss inte till likasinnade? Varför ska staten då komma och tvinga oss att öppna upp oss? Vad hade en slant från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor gjort för skillnad för Karl Lindner och hans gäng?
Välkommen till Kurage nummer 20 – De oönskade!
Erik Wagner är redaktör för Kurage.