Det politiska samtalet har under de senaste åren präglats av en tilltagande polarisering. En ihållande och långtgående polarisering utgör i sin förlängning ett hot mot vår demokratis grundvalar. Ett hot vi måste ta på allvar, skriver Martin Carlstedt, etik- och demokratiintresserad statsvetare. I sin essä pekar Carlstedt på problemen med nuvarande ordning och föreslår ett antal konkreta reformer för hur vår demokrati kan utvecklas.
Nedan publiceras ett utdrag från Martins essä från Kurage nr 19 – Vår demokrati behöver utvecklas.
Del 1: Ökande polarisering och komplexitet
Det politiska samtalet har de senaste åren präglats av en tilltagande polarisering, särskilt i frågor med tydliga etiska dimensioner och stor moralisk sprängkraft. Det har bland annat handlat om migration, rasism, främlingsfientlighet, religionsfrihet, aborträtt och feminism.
Ökad polarisering är oroande av flera skäl. Polarisering tenderar att leda till minskad politisk kreativitet genom en självförstärkande process. När det politiska samtalet äger rum i ett sammanhang som mejslat ut några fasta, och till synes oförenliga, positioner får jakten på positionering, att etablera sig kring någon av dessa punkter, ofta ersätta tankeutbytet. Det bidrar till ett polemiskt samtalsklimat där det antas att inget finns att lära från meningsmotståndaren och där det blir viktigt att inte vika från den egna utgångspunkten. I en sådan miljö får kreativiteten inte mycket livsluft. Kreativitet handlar ju ofta om att just kombinera redan existerande perspektiv eller kunskaper på ett nytt sätt.
Polarisering och polemik är kanske än mer oroande därför att det över tid skapar oförsonlighet och bitterhet som i sitt spår lämnar infekterade och svårläkta konflikter. Sådana konflikter går inte att helt undvika i ett samhälle, men är något som vi bör känna en slags sund fruktan inför. För vi har att leva tillsammans – trots våra olikheter, trots att vi aldrig kommer att bli överens i grundläggande etiska frågor.
Utvecklingen är också oroande därför att påtaglig polarisering ökar risken för att politiska motståndare och, mer allmänt, människor som avviker från den egna normen demoniseras.
I sitt mest extrema uttryck legitimerar sådan demonisering hot och våld mot oliktänkande och de vi uppfattar som avvikare från normen. Eftersom det ännu inte finns undersökningar med tillräckliga tidsserier vad gäller hot och våld mot politiker, går det inte att slå fast att det har ökat. Vi kan däremot tveklöst konstatera att det är oroande vanligt. Till exempel har närmare 60 procent av riksdagsledamöterna utsatts för trakasserier, hot eller våld. När det gäller just näthat och liknande trakasserier talar mycket för att det har ökat när möjligheterna till anonyma angrepp blivit större. Hatbrotten har noterat en tydlig uppgång på senare år, särskilt vad gäller anti-religiösa brott. Vi har bara under hösten 2015 kunnat notera mordbränder mot asylboenden och en skolattack med rasistiskt motiv. Ihållande och långtgående polarisering utgör i sin förlängning ett hot mot vår demokratis grundvalar. Ett hot vi måste ta på allvar.
En förutsättning för polariseringen längs etiska skiljelinjer är att det i vårt samhälle finns en värderingsmässig pluralism, en mångfald av moraluppfattningar. Vad som är rätt och gott är omtvistat och föremål för politisk debatt. Våra etiska utgångspunkter ligger så nära vår identitet och är så grundläggande för oss att vi ofta kan ha svårt att riktigt förlika oss med att andra har någon annan diametralt annorlunda uppfattning om rätt och orätt, gott och ont.
Mer än någonsin tidigare möter vi världen och världen möter oss – genom resande, TV, tidningar, radio, webben och sociala medier. Men också genom globala finansiella flöden och politiska beslut med globala effekter. Genom den globala migrationen flyttar världen även hit till oss. Migration är i och för sig inte på något sätt ett nytt fenomen; vi är alla en frukt av invandring i något skede. Migration är ett mänskligt urtillstånd som utgjort en av de främsta mekanismerna bakom den fullständigt häpnadsväckande utveckling som mänskligheten genomgått under vår korta historia. Men omfattningen av migrationsströmmarna och avstånden som vi migrerar har tveklöst ökat under efterkrigstiden och på senare tid nått ovanligt höga nivåer som en konsekvens av allvarliga globala kriser.
Migrationen – tillsammans med de teknologiska landvinningar som möjliggjort billig och omedelbar kommunikation över hela världen – har inneburit att vi i dag troligen omges av en större mångfald av värderingar än tidigare. Ibland medför det att värderingar som vi, våra föräldrar eller mor- och farföräldrar brottats med att förändra, gör entré på nytt i vår offentlighet eller att värderingar som vi aldrig stött på i vardagen plötsligt dyker upp i vårt Facebook-flöde eller i våra barns klassrum.
Av såväl ideologiska som ekonomiska skäl står dagens individer väsentligt friare från gemensamma normer och begränsande beroenden till fasta gemenskaper och förutbestämda roller. Många är överens om att detta har inneburit en historisk frihetsrevolution för individen, inte minst för de som tidigare definierats in i trängre gemenskaper och särskilt begränsande roller. Samtidigt har det inneburit att det kitt som håller oss samman och skapar mening är mindre självklart. Vi kan konstatera att individualiseringen möjliggör, och sannolikt tjänar som en drivkraft för, en större värderingsmässig spridning i vårt samhälle. I ett samhälle präglat av moralisk mångfald blir det uppenbart att de värderingar jag har och de normsystem som jag ansluter mig till inte är givna för alla. Mitt synsätt bildar ett av flera möjliga. Synsätt som ibland är konkurrerande.
Det är med detta för ögonen som vi i ett pluralistiskt samhälle måste närma oss etiska skiljelinjer. Motsatsen är nämligen dömd att leda till svåra låsningar, stark polarisering och infekterade konflikter. Vi kan inte bara förhandla fram en kompromiss eller låta den för tillfälligt största majoriteten styra – och vi kommer inte, oavsett hur många respektfulla samtal vi för med varandra, komma överens i alla moraliska frågor. I stället behöver vi öva oss i att finna acceptabla sätt att samexistera, trots bestående olikheter.
Det kitt som håller oss samman utmanas även utifrån möjligheten att människor i dag, i större utsträckning än förut, kan välja sina nyhetskällor och diskussionsforum utifrån politisk hemvist, samtidigt som flera av de stora medierna tappar i spridning. Framväxten av ett sådant mer fragmenterat medielandskap möjliggör att skapa sig helt skilda verklighetsbilder. Det utgör en drivkraft i riktning mot ett mer polariserat offentligt samtal, där förutsättningarna att skapa förståelse för hur den andre landat i sina slutsatser försämras.
Utöver den moraliska mångfalden är vårt samhälle som helhet i dag mer komplext än någonsin tidigare. Ekonomin mer sammansatt, arbetsmarknaden mer krävande, kunskapen mer specialiserad och tillgången till information överväldigande. I ett sådant samhälle uppstår inte fler samhällsproblem men de är, på grund av samhällets komplexa karaktär, svårare att överblicka, analysera och hantera. Det är en stor utmaning att navigera politiskt i ett sådant landskap. Och det ställer ökade krav på den politiska processens förmåga till analys, reflektion, kreativitet och välgrundad handling. Krav som manar till eftertanke kring hur den demokratiska processen kan utvecklas för att undvika en alltför fragmenterad förståelse av vårt samhälle.
För de som tvekar inför konsekvenserna av ett pluralistiskt samhälle och önskar ett återtåg till ett imaginärt enhetssamhälle, där majoriteten dikterar villkoren, är en kraftfull varning på sin plats. Ett sådant återtåg går ofrånkomligen via åtskillnad, ofrihet och förtryck. Oavsett om det handlar om Nazityskland, Sovjetunionen, Sydafrika, Rwanda eller Balkan så har historiens dom varit hård. Den enda moraliskt anständiga vägen framåt går via att lära oss att leva tillsammans, trots våra olikheter.
Samtidigt ställer denna moraliska mångfald vårt samhälle inför utmaningar, framför allt i relation till sviktande sammanhållning och polarisering kring etiska skiljelinjer. Det reser stora krav på det offentliga politiska samtalet och på det demokratiska systemets förmåga att förhålla sig till medborgarnas konkurrerande normsystem på ett sätt som inte leder till infekterade konflikter utan banar väg för ömsesidig respekt och förståelse.
Slutsatsen att den politiska processen i större utsträckning än i dag behöver underlätta ömsesidig respekt och förståelse förutsätter inte en naiv föreställning om att de som samtalar tillräckligt mycket, och med tillräckligt hög kvalitet, kommer att bli överens även i svåra moraliska frågor. I stället bygger den på övertygelsen om att när den politiska processen bereder plats för prövande offentliga samtal – som släpper fram dynamiskt sökande efter argument och förhållningssätt som är acceptabla för så många individer som möjligt inom samhällsgemenskapen – bidrar det till högre legitimitet. Det är när vi inte självklart har samma moraliska grundsyn som det är särskilt angeläget att samtalen är prövande och slutsatserna ständigt provisoriska. Insikten om att vi nog aldrig kommer att tycka lika, även i grundläggande moraliska frågor, förstärker i själva verket meningsfullheten i att bättre förstå den andre – så att vi kan finna acceptabla villkor för vår samexistens, trots de bestående olikheterna.
Den värderingsmässiga pluralismen är visserligen en förutsättning för polarisering men, som jag redan antytt, polarisering är inte en självskriven konsekvens av moralisk mångfald. Den politiska processen och den demokratiska kulturen kan såväl göda som stävja polarisering. Vårt nuvarande politiska landskap har komponenter som göder polarisering och en del av dessa har förstärkts under senare år. De har därigenom fungerat som en drivkraft bakom det offentliga samtalets ökade polarisering. För att ge möjlighet att ytterligare analysera förutsättningarna för den politiska processen att stävja respektive göda polarisering och oförsonlighet ska jag först bidra med några etiska perspektiv på svensk politik.