En utbredd uppfattning är att managerialisering och professionalisering går hand i hand. Utifrån ett forskarperspektiv argumenterar Ola Segnestam Larsson för att dessa processer snarare är i konflikt med varandra. Resultatet av managerialiseringen kan i stället bli en avprofessionalisering. Risken är att kvalificerade grupper i ideella organisationer, såväl professionella som icke-professionella, tappar mark mot organisatoriska grindvaktare som kanslichefer, controllers och redovisare.
Artikeln publicerades i Kurage #17 – Vem styr? Prenumerera du också.
För några år sedan genomförde en ideell organisation en översyn av organisationens struktur och arbetssätt.1 Föga förvånande och antagligen ett återkommande spektakel i de flesta organisationer. Det som dock avvek i detta sammanhang var att de förtroendevaldas arbete hade »kontoriserats«.
»Det administrativa arbetet tar väldigt mycket av vår tid som förtroendevalda«, beklagade sig en av de som medverkande i översynen. Att verka som förtroendevalda handlade alltmer om att sitta framför datorn, svara på mejl, gå in i medlemssystemet, göra budget och följa upp budget. »Jag skulle vilja sitta mindre vid skrivbordet«, sammanfattade en annan medverkande lakoniskt sina önskemål om en bättre framtid.
Inom ramen för översynen genomfördes också ett mindre forskningsprojekt. Utifrån ambitionen att anpassa organisationen till medlemmarna intervjuades fyra fackligt förtroendevalda om deras syn på kontoriseringen i relation till övergripande förändringar inom det svenska civilsamhället. Några resultat från studien används som utgångspunkt för och illustrationer till denna artikels argumentation.
I debatten om de ideella organisationerna förekommer föreställningar om att managerialisering går hand i hand med en ökad professionalisering.2 Tankefiguren verkar vara att kombinationen av dessa rätt långa och osköna begrepp befruktar varandra i ett symbiotiskt förhållande.
En integrerad del av debatten är att begreppen eller dess synonymer sällan definieras. För denna artikels syfte kan managerialisering kort beskrivas som den process varigenom organisationer strävar efter att öka sin mätbarhet, kontroll och styrbarhet, ofta med hjälp av ytterligare dokumentation eller utvärderingar. Professionalisering likställs i debatten om de ideella organisationerna ofta med att antalet anställda ökar. Detta är en alltför grov och missledande definition. I denna artikel definieras professionalisering i stället som den process varigenom kvalificerade grupper i organisationer, ofta yrkesgrupper eller grupper med en viss utbildningsnivå, uppnår organisatorisk självständighet och status.
Definitioner i all ära: vad som verkar menas med att managerialisering och professionalisering går hand i hand är att ökade krav på styrmodeller bemöts med fler professionella som ska hantera de nya styrsystemen. Och att de professionella i sin tur för med sig nya styrmodeller samt ställer ytterligare krav på yttre måttstockar att bedöma organisatoriska verksamheter. Dokumentation, evidensbaserat arbete och utvärderingar är alla exempel på denna typ av styrmodeller.
Fallet med kontoriseringen av de förtroendevaldas arbete ska ses i ljuset av denna debatt. Fallstudieorganisationens strukturer och arbetssätt hade gradvis förändrats och nya krav ställdes på andra styrmodeller och organisationsformer. Några av de inblandade förtroendevalda såg till och med fler anställda som en av lösningarna.
»Det vore optimalt om [förbundskansliet] kunde direktfinansiera medlemsverksamheten och exempelvis anställa personal i ett medlemscenter eller liknande.«
Även forskarna deltar i debatten om managerialisering och professionalisering.3 En vattendelare bland forskarna rör huruvida dessa förändringstendenser ska ses som bra eller dåliga. Många av civilsamhälleskramarna varnar för att dessa förändringsprocesser underminerar de ideella organisationernas särart och instrumentaliserar civilsamhällets roll i samhället.4 Snarare än som möjligheter till förnyelse och förbättring beskrivs managerialisering och professionalisering som mörka orosmoln, på väg att ödelägga det svenska civilsamhälleslandskapet.
Också i fallstudieorganisationen diskuterades de negativa konsekvenserna av kontoriseringen.
»[Vår organisation] är en väldigt byråkratisk organisation. […] Bilden jag får är en gammal landstingskorridor med en massa olika kontor där det sitter gråhåriga tanter.«
Men stämmer verkligen denna uppfattning? Att managerialisering och professionalisering går hand i hand? Och där resultatet är att de icke-professionella – i form av medlemmar, förtroendevalda och frivilliga – för en utsiktslös kamp mot de professionellas kolonisering och ytterst instrumentalisering av civilsamhället?
I andra delar av samhället, som inom välfärdsområdena, är forskarna också oroade för managerialiseringens intåg. Däremot diskuteras snarare riskerna med avprofessionalisering än med professionalisering. I boken Hets! En bok om skolan beskriver Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria, avprofessionaliseringen:
»Även etablerade och tidigare trygga professioner – som läkarens – blir mindre självständiga. […] Både inom offentlig och privat sektor har det vuxit fram krav på att allt arbete ska dokumenteras på ett sätt som gör det både begripligt och möjligt att kontrollera utifrån.«5
Avprofessionalisering kan med andra ord förstås som en process där kvalificerade grupper – som förtroendevalda och frivilliga eller socionomer och diakoner – i organisationer förlorar sin självständighet och status som en följd av externa och interna krav om mätbarhet, kontroll och styrbarhet. I motsats till föreställningen om att managerialisering och professionalisering går hand i hand blir det i detta sammanhang uppenbart att de är i konflikt med varandra. Det blir också tydligt att det är managerialiseringen som går vinnande ut ur striden.
Fallet med kontoriseringens av de förtroendevaldas arbete i fallstudieorganisationen innebar ökade krav på verksamhets- och budgetplanering. Men samtidigt som mängden regler och bestämmelser ökade minskade de förtroendevaldas självständighet.
»Vi är rätt så duktiga på epost- och mobiltelefonpolicies [i vår organisation]. Man ska kolla av eposten två gånger per dag«, som en av de förtroendevalda uttryckte det i översynen.
Men bara för att det existerade föreskrifter och regler i fallstudieorganisationen betydde dock inte att man alltid följde dem.
»Vi har ju sådana här beskrivningar om vad vi ska göra och vad som ligger i vår roll. Jag kommer inte ens ihåg vad som står i de texterna om vad jag ska göra. Det är ingenting som jag läser dagligen, om jag säger så.«
Visst finns det därmed invändningar mot en alltför entydig bild av avprofessionaliseringen, inte minst i ideella organisationer. Oberoende och absolut självständighet är önskedrömmar, och fullständig kontroll av annars svårbedömda arbeten en utopi. Forskare har också sedan länge beskrivit den särkoppling som sker mellan prat och handling i organisationer.6
Men förutom att väsentliga styr- och kontrollreformer de facto har införts i ideella organisationer – och därmed bör analyseras och diskuteras – finns avprofessionaliseringsbegreppets värde i att det framför allt utmanar alltför etablerade föreställningar om relationer mellan olika grupper i ideella organisationer.
I det klassiska professionaliseringsperspektivet står konflikten som bekant mellan icke-professionella och professionella i det svenska civilsamhället. Aktörer i de ideella organisationerna är oroliga för de professionellas kolonisering och instrumentalisering av föreningslivets särart på bekostnad av framför allt de förtroendevalda, medlemmar och frivilliga.
Avprofessionaliseringsbegreppet däremot hjälper oss att inse att denna skiljelinje endast kan vara en chimär. En mer reell konflikt är snarare den mellan kvalificerade grupper i ideella organisationer och de organisatoriska grindvaktare som är satta att övervaka styrmodeller och andra yttre måttstockar som tas till hjälp för att bedöma organisationers verksamheter. Dessa grindvaktare kan vara kanslichefer och controllers, som i allt ökande grad verkar föröka sig i de ideella organisationerna. Eller externa aktörer som självutnämnda experter, redovisningskonsulter eller paraply- och branschorganisationer.
Till den utsiktslösa kampen mot de organisatoriska grindvaktarnas kontorisering av de kvalificerade gruppernas arbete kan också bifogas riskerna att dels bagatelliseras föreningslivets mer existentiella ambitioner, dels att misstron – inte förtroendet – ökar för de kvalificerade gruppernas kunskaper och kapacitet. I rapporten »Huru skall statsvercket granskas?« sammanfattar Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap, effekterna av förändringar mot en tilltagande managerialisering.
»Det mätbara, det vägbara och det beräkningsbara tar överhanden över andra aspekter. Kvantitet tränger undan kvalitet, ytan döljer djupet, det fysiskt påtagliga skymmer det andliga och ogripbara.«7
I arbetet med översynen av den ideella organisationens struktur och arbetssätt diskuterades även hur de förtroendevalda skulle kunna undvika att fjättras vid skrivbordet.
»Det är viktigt att vi får styra vår verksamhet från golvet, uttryckte en av de förtroendevalda. Vi måste få bestämma vad vi ska göra. Jag vill inte att man ska centralisera allt igen och tala om för oss att det här får ni göra. Det tror jag inte blir bra.«
OLA SEGNESTAM LARSSON är forskare vid Ersta Sköndal högskola och Stockholms universitet och redaktör för boken Förtroendevald som gavs ut på Idealistas Förlag i samarbete med IDEELL ARENA 2015.
Noter:
1. Larsson, O. (2002) Fjättrad vid skrivbordet? Skildringar från ett fackförbund. Stockholm: Stockholms universitet.
2. Exempelvis Wijkström, F. & Lundström, T. (2002) Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober förlag.
3. Segnestam Larsson, O. (2013) »Convergence in ideas, divergence in actions: Organizational hypocrisy in nonprofit organizations«, Administrative Theory & Praxis, 35(2).
4. Eikenberry, A. M. & Kluver, J. D. (2004) The Marketization of the Nonprofit Sector: Civil Society at Risk? Public Administration Review, 64(2), 132-140.
5. Liedman, S-E. (2011) Hets! En bok om skolan. Stockholm: Bonnier.
6 Brunsson, N. (2006) Mechanisms of Hope. Malmö: Liber.
7 Tarschys, D. (2002) »Huru skall statsvercket granskas?«: Riksdagen som arena för genomlysning och kontroll. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.