Hur demokratiskt är egentligen valberedningsfenomenet? Bahare Haghshenas gör en jämförelse mellan Danska Röda Korsets valberedning och olika svenska valberedningar. Hon menar att i Sverige omyndigförklaras mötesdeltagare alltför ofta och årsmötets val blir ett spel för gallerierna, därför att valberedningens förslag är lag.
EFTER KONTRAPROPOSITIONSVOTERING är nog valberedning det svenskaste som finns i föreningsdemokratin. Ett fenomen som också inspirerar andra länder. Danska Röda Korset har just valt en ny ordförande efter den svenska modellen, eller en danskifierad version av den. I fotspåren av företagstoppar och gubbar – kvinna och den yngsta någonsin.
I motsatsen till svenska valberedningar som normalt presenterar en kandidat, stod valet mellan två kandidater. Den danska valbrednigen presenterade två kandidater i olika åldrar, med olika profiler, visioner och drömmar för organisationen. Bägge reste runt på turné runt om i landet, som valberedningens kandidat, bägge presenterade sin vision och syn på organisationens framtid. Väl i kongress, fick medlemsdemokratin säga sitt.
Danska Röda Korset införde valberedning på nationell nivå för ett par år sedan. Idén var att säkra att det fanns kandidater till styrelsen. Men till skillnad från många svenska valberedningar är de inte en institution med absolut makt. Den danska valberedningens förslag kompletteras med andra nomineringar på kongressen och alla kandidater pläderar för sin sak. Det finns alltid fler kandidater än platser. Kongressen gör ett reellt val.
Det där låter kanske som Sverige? Men sanningen är att valberedningen i Sverige är en så stark del av den svenska folkrörelsen, våra stadgar och tradition att den sällan blir ifrågasatt. Att sitta i en valberedning är prestigefyllt. Deras nominering är ofta lag, alltför ofta omyndigförklaras mötesdeltagarna och årsmötets val blir ett spel för gallerierna. Tycker du att jag tar i lite nu? Kanske, men låt oss titta lite på hur de brukar fungera.
SOM FÖRENINGSNÖRD OCH efter snart 20 år som aktivist i folkrörelser Sverige, har jag varit på många årsmöten. Efter ett antal styrelseposter i Svenska Röda Korset på lokal och nationell nivå, har jag bevittnat en del valberedningsarbete. Det sägs ju att det är svårt att se skogen för alla träd. Så efter många år i Danmark, har jag börjat tänka på den svenska föreningsdemokratin. Hur demokratiskt är egentligen valberedningsfenomenet?
VALBEREDNINGENS ROLL ÄR att bereda val, det vill säga hitta de bästa kandidaterna till jobbet och kvalitetssäkra att kandidater har den kompetens och motivation som krävs för styrelserollen. Från bostadsrättsföreningar, till politiska partier, från små landsorter till nationella styrelser, alla har en valberedning.
Valberedning är bra. Deras arbete har potential att säkra mångfalden i styrelserummet, de kan hitta lämpliga kandidater som annars kanske inte hittat till organisationen och deras arbete kan bereda väg för en styrelse med olika kompetenser och profiler. På pappret är det jättebra. Men sanningen är att valberedningen också består av människor, människor som har en egen tolkning av organisationens behov, intressen, olika falanger och så är de som resten av oss andra också fast i sina fördomar och begränsningar. Det är i sig inget problem, sådan är verkligheten. Problemet uppstår dock när resten av organisationen, eller årsmötet, sällan ifrågasätter eller motkandiderar valberedningens förslag.
I DE FLESTA ORGANISATIONER är det få som vågar kandidera mot valberedningens förslag, på vissa ställen ses det som högs olämpligt, konfliktskapande och i till och med nästan odemokratiskt. Ett intressant exempel är när socialdemokraternas Juholt eller Sahlin presenterades som valberedningens förslag, var de få som motsatte sig på kongressen, trots oenighet i kulisserna valdes bägge utan motkandidater.
Men i andra länder, exempel England, kandiderar Labour med 3-4 kandidater som kongressen väljer emellan. Även i humanitära och intresseorganisationer är det högst ovanligt att någon motkandiderar valberedningens förslag, speciellt till ordföranderollen. I de fall det sker är det ganska ovanligt att personen i fråga faktiskt blir vald av kongressen.
Kanske är det en kulturskillnad? Kanske är det bekvämt att inte behöva ta valstrid eller skapa konflikt i organisationen. Man vill ju inte vara den som är obekväm. Kanske är vi fångade i jantelagen? Det anses fortfarande osvensk att ställa sig upp och peka på sig själv. Det är lite tryggt att bli vald som valberedningens förslag, som oftast sker i grupp. För då slipper man också att någon frågar oss vad vi egentligen vill med rollen eller ifrågasätter om någon kan göra det bättre?
MEN ÄR DET INTE PROBLEMATISKT? Är det inte problematiskt att när någon trotsar valberedningens förslag och kandiderar, antigen blir bemött med arrogans och vem tror hen att hen är blickar? Är det inte intressant att vi hellre utvidgar styrelsen än röstar bort någon, så att vi slipper välja bort någon? Är det inte konstigt att den valda ledamoten inte reellt vet vilket stöd hen har eller på vilken grund hen blev vald? Är det inte anmärkningsvärt när representanter på kongresser säger »Men vi behöver inte fler förslag, valberedningen har ju lämnat fram sina förslag… vi har ju redan de kandidater som vi behöver… det står ju redan i handlingarna vem som blir…«?
Jo, det är problematiskt. De undergräver föreningsdemokratin. Det ger makt till en grupp människor vars enda roll är att bereda ett val, inte välja. Valbrednigen ska bereda ett val, ge oss alternativ, ge oss kompetenta, goda kandidater – och vi ska välja.
Nu när jag har sett lite av skogen från andra sidan, tror jag att Danska Röda Korset har tolkat valberedningens roll som vi hade tänkt den. Valberedningen ska ge oss underlag att välja emellan. Likt Centerpartiets och Kristdemokraternas öppna partiordförandeprocess, ska valberedningen ge oss möjlighet att testa olika kandidater, utmana deras framtidsvision och ledarskap. Valberedningen ska ge oss fler alternativ än platser. Deras roll är att upplysa oss om för- och nackdelar, inte ta ställning, och inte välja åt oss. I föreningsdemokratins namn är en av kongressens viktigaste uppgift, att välja sina ledare.
BAHARE HAGHSHENAS är hållbarhetskonsult och fd vice ordförande i Svenska Röda Korset.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!