Det lokala stödet till ungdomsrörelsen är inte anpassat efter ungas egna föreningar. Kommunerna efterfrågar tydligare riktlinjer och det är dags att staten tar sitt ansvar, menar Olle Svahn, politisk sekreterare på LSU, Sveriges ungdomsorganisationer.
Att som nationell organisation ta sig an lokala frågor medför vissa utmaningar. En vilja att samordna och strukturera upp, skapa ordning, enhetlighet och tydlighet i det virrvarr som skapas av 290 kommuner möts ganska snabbt av argument om alla kommuners olikheter och unika förutsättningar. Från nationellt håll (läs: ett kontor i Stockholm) vill man kunna skapa sig en tydlig bild av vilka problem som finns och hur de ska kunna åtgärdas, men får höra att ingen kommun är den andra lik och att det är därför det kommunala självstyret är en central del av den svenska demokratin. Som så ofta finns sanningen någonstans mittemellan.
Under tre år har LSU drivit projektet Villkor lokalt, för att utveckla och stärka stödet till den lokala ungdomsrörelsen. Genom enkäter, workshoppar, dokumentstudier, processledningar samt många, många samtal och möten har vi lärt oss otroligt mycket om hur kommunernas stöd till lokala ungdomsföreningar ser ut. I rapporten Från engagemang till organisering sammanfattar vi projektet med många intressanta slutsatser och kommer med flera rekommendationer. I början av projektet var vi tydliga med att det material vi tog fram skulle utformas så att det kunde anpassas efter alla kommuners egna speciella förutsättningar och förhållanden, men ju längre vi kom med vårt arbete insåg vi att det inte var vad som efterfrågades. Det mes framträdande från vårt arbete är istället behovet av nationell samordning. En tydligare nationell samordning skulle ge ett starkare och rättvisare stöd till Sveriges ungdomsföreningar. Det handlar inte om att detaljstyra kommunerna, utan om att ge ett tydligt stöd i hur de ska gå tillväga. Dessa insikter kommer att vara ledande i vårt arbete med den lokala ungdomspolitiken som vi nyligen påbörjat.
Unga möter idag stora utmaningar och svårigheter. Inte minst när det gäller att etablera sig i samhället, på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden eller att få en fullgod utbildning. Den psykiska ohälsan bland unga är oroväckande. Samtidigt är skillnaderna inom ungdomsgruppen stor, och växande. Allt detta hänger givetvis nära samman och utgör de mest framträdande frågorna för ungdomspolitiken och ungdomsorganisationerna att besvara.
STÖDET TILL UNGDOMSFÖRENINGARNA är en viktig del av ungdomspolitiken. Ungas föreningar är både medel och mål i ungdomspolitiken. De ger unga makt och inflytande över våra egna liv och samhället omkring oss samtidigt som de stärker ungas självkänsla, välbefinnande och sociala kapital. Oavsett om föreningarna huvudsakliga syfte är att hantera de utmaningar som unga möter, uppfyller de det syftet varje dag. Därför behövs ett starkt stöd till ungdomsföreningarna, i hela landet.
Det finns en paradox i hur kommunernas stöd till ungdomsföreningarna ser ut idag. Å ena sidan är likheterna kommunerna emellan slående, å andra sidan är skillnaderna stora. Paradoxen blir starkare av att likheterna finns i de utmaningar som kommunerna lyft fram under våra undersökningar och skillnaderna är mest framträdande i hur kommunerna väljer att hantera dessa utmaningar.
KOMMUNERNA HAR GENOMGÅENDE svårt att nå unga, de upplever att deras stöd inte är anpassat efter ungas egna föreningar och de ser ett stort behov av samarbete och samordning med andra kommuner. De vill inte heller ha egna lösningar anpassade efter den egna kommunen, utan letar efter smarta och fungerande lösningar på de utmaningar de möter varje dag. I många fall handlar det om ensamma handläggare som hanterar stödet till ungdomsföreningarna på en liten del av sin tjänst. Resultatet är ineffektiva stödsystem som leder till orättvisor, eftersom var du bor påverkar dina möjligheter att organisera dig.
Stödet till barn- och ungdomsorganisationer har en lång historia i Sverige. En historia som tar sin början på 1930-talet. Det statliga stödet som finns idag, statsbidraget till barn- och ungdomsorganisationer, ger stöd till både de nationella ungdomsorganisationerna och deras lokala föreningar. Statsbidraget har sina brister och svagheter, men är ett tydligt stöd för ungas egen organisering och borde utgöra grunden för kommunernas stöd till ungdomsföreningarna.
Så är dock inte fallet. Endast 40 procent av kommunerna har ett separat stöd till ungdomsföreningarna. I resterande fall får ungdomsföreningarna stöd på samma kriterier som andra föreningar. Bara fem procent av kommunerna använder samma undre åldersgräns (6 år) som statsbidraget. Omkring 28 procent av kommunerna använder samma övre åldersgräns (25 år). Vanligast är 7 respektive 20 år.
Om du anses vara ungdom beror alltså på vilken kommun du befinner dig i. Förutom att det är omotiverat och märkligt får det också konsekvenser för din levnadssituation. Drygt 20 procent av kommunerna har särskilda politiska mål för gruppen 19 till 25 år. För den yngre delen av ungdomsgruppen, mellan 13 och 18 år är motsvarande siffra 50 procent. Knappt 50 procent bedömer att det lokala fritidsutbudet möter den äldre ungdomsgruppens efterfrågan på fritid på ett bra eller mycket bra sätt. Medan motsvarande siffra för den yngre ungdomsgruppen är 90 procent.
Bara 53 procent av kommunerna ställer kra på andel ungdomar bland en förenings medlemmar för att den ska ha rätt till bidrag. Det nationella stödet kräver att 60 procent av medlemmarna är ungdomar. Åldersgränser och andel unga bland medlemmarna är två centrala delar i definitionen av en ungdomsförening. Det har uppenbarligen inte nått fram till Sveriges kommuner.
I början av projektet Villkor lokalt mötte vi många kommuner som inte visste vad en ungdomsförening var, vilket gjorde oss ganska oroade. Kunskapen har ökat genom åren, men det är ganska talande att ungdomsorganisationer som så pass självklara aktörer inom den nationella ungdomspolitiken inte är ett helt etablerat begrepp i kommunerna.
YTTERLIGARE EN PARADOX i det kommunala stödet till ungdomsföreningarna är att samtidigt som få kommuner använder det nationella stödet som utgångspunkt i utformningen av sina egna stöd kräver nästan 50 procent av kommunerna att en förening är del av en statsbidragsberättigad riksorganisation för att ha rätt till kommunalt stöd. Kommunerna tycks alltså använda beviljat statsbidrag som en kontrollmekanism för att avgöra om en förening är lämplig eller ej, men verkar inte bry sig om grunderna för bedömningen i utformningen av sina egna system. Detta hindrar också framväxten av lokala föreningar som inte tillhör en nationell organisation.
Istället för att utgå från statsbidraget till barn- och ungdomsorganisationer när de ska utforma sitt stöd till ungas föreningar verkar kommunerna använda barn- och ungdoms-
idrottens LOK-stöd. Detta är fallet i 63 procent av Sveriges kommuner. LOK-stödet är ett nationellt administrerat stöd till lokal barn- och ungdomsidrott. Det är utformat och anpassat för idrottsverksamhet och passar därför inte hela ungdomsrörelsen, med den bredd och variation av aktiviteter som finns inom rörelsen. Att bli bättre en fotbollsspelare eller lära sig simma snabbare sker inte alltid på samma sätt som att kämpa för miljön eller arrangera kulturaktiviteter. Möjligheterna att organisera sig borde inte begränsas till en viss typ av aktiviteter, utan utformas så att unga får stöd för de fritidsaktiviteter de vill ägna sig åt, så länge det sker i demokratisk form.
Den nationella ungdomspolitik som riksdagen slog fast förra året lyfter fram den lokala ungdomspolitiken som extra viktig, men också som ett eftersatt område i behov av förnyelse. Ambitionerna skrevs upp något, men utan extra resurser. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor är ansvarig myndighet för ungdomspolitiken och har även i uppdrag att stärka den kommunala ungdomspolitiken. Under lång tid har myndighetens arbete gentemot landets kommuner fokuserat på att sprida goda exempel från framgångsrika kommuner genom nätverk och konferenser. Det kan vara en bra metod, men i många fall är exempel svåra att översätta och flytta från en kommun till en annan. Exempel riskerar att bli väldigt lokala och specifika för den kommun där de finns och ger inte så mycket vägledning till den kommunala tjänsteperson eller politiker som ska ta med sig en ny idé hem till sin verksamhet. Det som snarare behövs är mer utvecklade riktlinjer som utgår från de goda exempel som finns. Som förklarar varför dessa exempel varit framgångsrika, vilka förutsättningar och insatser som krävs för att lyckas. Och som har en tydlig förankring i politiska visioner och idéer om vilken roll ungdomspolitiken ska spela, varför ungdomsrörelsen är viktig och behöver stärkas.
I rapporten Från engagemang till organisering ger vi våra svar på hur riktlinjerna för att stödja ungdomsrörelsen lokalt skulle kunna se ut. Vi tar vår utgångspunkt i det nationella stödet och anpassar det till lokala förutsättningar i förhoppning om att det ska inspirera flera aktörer i arbetet med att stärka den lokala ungdomspolitiken.
DEN NATIONELLA UNGDOMSPOLITIKENS nya mål är att »alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen«. Det är i första hand statens ansvar att dessa mål nås. Kommunerna ansvarar för sin ungdomspolitik, men det är statens ansvar att den nationella ungdomspolitiken når ut och att dess mål uppnås i hela landet, att förutsättningarna är likvärdiga runt om i landet och att var du bor inte avgör dina möjligheter i livet. Det är dags att staten tar det ansvaret och utvecklar tydliga riktlinjer för hur ungdomspolitiken och stödet till ungdomsföreningarna ska se ut. Inte för att detaljstyra kommunerna utan för att ge dem det stöd de efterfrågar och unga de goda levnadsvillkor och den makt de förtjänar. För det är där lösningen ligger, någonstans mittemellan.
OLLE SVAHN är politisk sekreterare på LSU – Sveriges ungdomsorganisationer.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!