Vad innebär det att kalla sig själv för antirasist? Och kan definitionen vara exkluderande? Det undrar Anna Rehnvall, chef för tankesmedjan Fores migrations- och intergrationsprogram.
När jag blev tillfrågad att skriva om antirasism och civilsamhället började jag tänka på ordet antirasist. Är jag antirasist? Svaret är ganska enkelt: ja, det är jag. Men kallar jag mig för antirasist? Nej, det gör jag faktiskt inte. Benämningen antirasist är för mig något främmande.
Varför är jag inte bekväm med att använda benämningen antirasist om mig själv? Den första och enkla förklaringen är att den är ideologiskt kopplad och har använts främst av den ena halvan av den politiska paletten i Sverige. En snabb googling bekräftar min känsla då åtta av de tio första träffarna härrör från partier och organisationer med hemvist på vänsterkanten. Det känns därför som att skriva under på en massa saker som jag inte nödvändigtvis håller med om. Delvis upplever jag det som om någon annan definierar åt mig. Inte minst innebär det att det redan i benämningen finns en förklaringsmodell och redan uttänkta svar.
Men om man inte är antirasist, vad är man då? Liberal antirasist eller konservativ antirasist kanske? En sådan utveckling kan man till viss del se vad gäller feminismen, där vissa valt ett tillägg som ett sätt att markera att någon annans förklaringsmodell och svar inte nödvändigtvis är deras. Ett konkret exempel är när Folkpartiet lanserade sin feminism som just liberal, för att särskilja den från andra typer av feminism. Det är nog ett hälsotecken att det finns flera olika former som kan stå kontrast till varandra och att frågan som helhet får mer uppmärksamhet. Å andra sidan innebär det att alla svar inte kommer att se likadana ut och att det därmed även kommer att finnas skillnader i hur man väljer att organisera sig.
Tyvärr tenderar diskussioner att fastna i vem som får kalla sig feminist eller varför en person inte vill kalla sig feminist, snarare än själva sakfrågorna man säger sig vilja lyfta. Att före detta jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (fp) konsekvent vägrade att kalla sig feminist och menade att beteckna sig som liberal var alldeles tillräckligt, kan till viss del ses som en följd av att benämningen för många är ideologiskt tingad. Samtidigt innebar det återigen att fokus hamnade på etiketten och att sakfrågorna ofta hamnade i dess skugga.
Samma sak gäller egentligen antirasismen och vem som får och vill kalla sig antirasist. Om du inte kallar dig antirasist, vad är du då? Fredrik Reinfeldt (m) utgör här ett intressant exempel. Hans antirasistiska engagemang har blivit hyllat från allt från vänsterkanten till den egna hemmaplanen. Men har vi med antirasismen kommit till samma slutsats i vår tankeprocess som inom feminismen? Det vill säga att vi erkänner att det finns olika förklaringsmodeller och olika svar även här? Kan vi se och omsätta den enorma potentialen i att engagemanget mot rasism inte måste fastna i en diskussion om att kalla sig antirasist eller inte?
»Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt är en oerhört övertygad antirasist. Han är inte på något sätt intresserad av att gå i den riktningen med sin politik. Han står för en usel politik, klassmässigt, regionalt, miljömässigt – men han är inte rasist eller främlingsfientlig. Vi är på samma sida.« (Lars Ohly, DN, 2010-09-23)
Citatet ovan från den före detta vänsterledaren Lars Ohly illustrerar att vi åtminstone kommit så långt att svaret på vad man är om man inte kallar sig antirasist inte måste vara rasist. Om vi kan komma så långt som att erkänna att stå på samma sida inte behöver betyda att ge samma svar, så har vi kommit en bra bit på väg i det antirasistiska arbetet.
JAG HAR ARBETAT I IDEELL sektor i drygt fyra år nu och bekantat mig med civilsamhällets olika sfärer. Jag lyssnar på, för samtal med och föreläser om det civila samhället och integration runt om i landet. Civilsamhällesforskningen är en central del i mitt arbete med att finna svar på hur integrationen och sammanhållningen i vårt land kan bli bättre. Jag driver en hemsida vars syfte bland annat är att folkbilda om allt som rör migration och integration i Sverige och genom det motverka fördomar och myter. Jag är medlem i flertalet föreningar och har själv arbetat som volontär. Ändå blev jag förvånad när jag för ett tag sedan blev tillfrågad om att ställa upp på en intervju för en bok om antirasism i praktiken. Jag skulle inte själv spontant beskriva det som att jag håller på med antirasism, men det tyckte författaren, vilket så klart var roligt, och jag tackade ja.
Det för mig vidare till en annan aspekt av antirasismen som berör själva organiseringen. Vad räknas egentligen som antirasism i praktiken? Måste det vara är en uttalat mål för en förening eller organisation? Kan det även i praktiken vara antirasism att vara engagerad i den lokala idrottsföreningen även om din del mest handlar om att hjälpa till med skjuts och andra praktiska saker? Effekterna av våra handlingar måste ses i flera led och över tid och då blir det inte svårt att se att antirasismen finns på långt fler ställen än där det bokstavligen är utskrivet. En skjuts till en träning möjliggör att olika människor möts och gör något de tycker är roligt. Vänskap skapas, samtal förs om små saker och svåra ämnen, tankar bryts mot varandra, en och annan fördom kanske prövas. Antirasism i vardagen kan vara så här – också. Organiseringen kring och svaren på hur man kan bemöta rasism måste få vara olika.
Det finns ett stort engagemang runtom i landet, jag möter det hela tiden. Kalla ditt engagemang vad du vill, gärna antirasism om du vill det. Eller något annat. Allra helst, fokusera inte på vad du ska kalla det utan på dina handlingar och vilka ringar på vattnet de kan få. Försök också göra detsamma med andras.
Inte sällan får jag känslan av att bara genom att använda benämningen civilsamhället så bidrar jag till att skymma alla de individer som utgör det. För det är individerna i civilsamhället som har gjort de kraftfullaste intrycken på mig och inte vilken typ av förening som jag har mött eller hur de valt att organisera sig. Världen finns i våra lokala samhällen. Avståndet mellan det globala och det lokala är idag ganska litet. Men avståndet där rasismen trivs som allra bäst är det som finns mellan människor. Civilsamhället finns där, överallt, som ett kitt som håller samman och minskar det avståndet.
ANNA REHNVALL är chef för den gröna och liberala tankesmedjan Fores migrations- och integrationsprogram.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!