Karin Mattsson Weijber som nyligen avgått som Riksidrottsförbundets ordförande menar att civilsamhället glöms bort i samband med att företagslogiken vinner mark. Det är en oroande utveckling där resultat blir överordnat och föreningsformen inte längre tillskrivs samma egenvärde.
”Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras.” Så lyder huvudmålet för den politik för det civila samhället riksdagen enhälligt ställde sig bakom 2010. Formuleringen bygger på en syn på det fria föreningslivets betydelse för demokratin som i princip alla partier stått bakom sedan början av det förra seklet.
Under mina år som Riksidrottsförbundets ordförande har en tydlig förändring skett när det gäller inställningen till, och synen på, den ideella sektorn. En förändring som inte rimmar med huvudmålen och synen på betydelsen av den ideella sektorn. Under stora delar av 1990-talet var samhällsfunktioner inom välfärd och infrastruktur offentliga. Under 1990-talet och fram till idag har många delar avreglerats i samband med att företagslogiken fått ett allt större genomslag i samhället i stort. Den bakomliggande tron har varit att genom att låta marknaden producera de tjänster som efterfrågas skapas effektivare verksamhet.
I den här förändringen har ideella sektorn glömts bort och föreningslivet tagits för givet. I och med att företagslogiken och tron på marknaden under den här perioden haft stort genomslag har det påverkat idrotten och hur föreningar själva identifierar sig och skapar sin verksamhet och vilka förväntningar medlemmar har på föreningen där de själva och barnen är medlemmar.
Man skulle möjligen kunna dra slutsatsen att det bara är att anpassa sig och forma verksamheten därefter. Alldeles uppenbart måste vi ta hänsyn till utvecklingen, till människors önskemål och behov i dag och imorgon. Vi kan inte utgå ifrån att den verksamhet och de organisationsformer som skapades för hundra år sedan mer eller mindre ograverade ska fortsätta locka och engagera människor i all framtid. Men samtidigt är jag övertygad om att den ideella föreningen och dess demokratiska gemenskap har en viktig funktion i formandet av det goda samhället även framöver. Ersta Sköndal Högskolas nya studie av det ideella engagemanget i befolkningen, som offentliggjordes nyligen, visar också att både engagemanget och medlemskapet, fortfarande har en stark ställning hos både unga och äldre.
BETONINGEN AV DET CIVILA samhället som en central del av demokratin utgår ifrån att inte bara de renodlat politiska organisationerna, de som en gång var aktivt pådrivande för att forma den svenska demokratin, utan hela föreningslivet har denna positiva funktion. Att människor av egen kraft går ihop för att göra något tillsammans ger i sig exempelvis ökad tillit, gemenskap, ett större hänsynstagande till andra – egenskaper som är viktiga beståndsdelar i det demokratiska samtalet. Om det sedan handlar om att idrotta, sjunga i kör eller driva någon gemensam fråga spelar i sammanhanget mindre roll.
Det är också denna syn som gör att ideella föreningar i olika sammanhang ges en gynnad ställning i förhållande till andra organisationsformer. Mest tydlig är inkomstskattelagen där allmännyttiga ideella föreningar under vissa förutsättningar slipper skatta för sina intäkter, en skattebefrielse som också ligger till grund för att föreningarna inte behöver redovisa moms. Föreningarna får också i många fall ett direkt ekonomiskt både statligt och kommunalt stöd som exempelvis motsvarande privata verksamheter inte får.
Hela det här resonemanget är så integrerat i vad som ibland kallas den svenska modellen att vi kommit att ta den för given. Under hela min uppväxt var det självklart att jag skulle idrotta, i mitt fall rida, i en förening. Och för de flesta föreningar är det lika självklart att de inte ska behöva skatta för de pengar de får in genom till exempel serveringen i stallet eller på idrottsplatsen.
Men under senare år har det som sagt börjat ske en svängning. Föreningsformen tillskrivs inte längre samma egenvärde, verksamheten och verksamhetens resultat är det enda som räknas. Och idrott kan, liksom körsång, scouting eller annat friluftsliv för att bara ta några exempel, naturligtvis bedrivas i många olika organisatoriska former. I vissa fall kanske till och med på kort sikt bättre och effektivare. Synsättet är en direkt effekt av genomslaget av företagslogiken.
NÄR SVERIGE GICK MED I EU innebar det dessutom att vi fick anpassa oss till en lagstiftning som skapats i och av länder där man inte har den folkrörelsetradition som är så djupt rotad hos oss. I stället för att medvetet gynna ideella föreningar ska alla i den fria konkurrensens namn jämställas.
För oss inom idrottsrörelsen fick den inställningen ett tydligt uttryck i Marknadsdomstolens beslut i ett ärende rörande Bilsportförbundets tävlingsbestämmelser 2012. Domstolen menade att tävlingsbestämmelserna stred mot Konkurrenslagen och att förbundet därför var tvungna att ändra dem – trots att de beslutats i demokratisk ordning och bara gällde internt i förbundet. Men det avgörande, och det som får effekter för hela föreningslivet var domstolens utgångspunkt: att föreningar är att betrakta som företag så fort de idkar näringsverksamhet, vilket de enligt domstolen gör så fort de hanterar pengar.
Så här skrev Marknadsdomstolen i sitt beslut:
»Såsom företag i konkurrensrättslig mening kan klassificeras varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. Det förhållandet att en viss verksamhet har samband med sport utgör i sig inte ett hinder mot att tillämpa konkurrensrättsliga regler på verksamheten. Detsamma gäller om en specifik ifrågasatt regel har en rent idrottslig karaktär. Att vissa aktörer på en marknad inte har ett vinstsyfte med sin verksamhet, utan att denna är ideell, utgör inte heller ett hinder mot att tillämpa konkurrensreglerna.«
Med den utgångspunkten finns det mycket som kan anses snedvrida konkurrensen – ekonomiskt stöd, skattebefrielse, lokalsubventioner för att ta några exempel. När vi har pekat på den risken har Konkurrensverket hävdat att vi överdriver. Och det är sant att verket inte har drivit något större idrottsrelaterat ärende sedan dess. Men vi har samtidigt fått tydliga signaler om hur kommuner runt om i landet med hänvisning till Marknadsdomstolens beslut börjat bli nervösa. Och deras ambivalens och osäkerhet i frågan riskerar att försvåra för våra lokala ideella föreningar. Kan kommunen fortsätta bidra med skolmat till fotbollsföreningens sommarläger? Är det ok att stödja ridsportföreningens bygge av ett nytt ridhus? I vissa fall har stöd dragits in, i andra har man tillsatt interna utredningar.
På nationell nivå har politikerna dock uppfattat vår oro och själva reagerat. Det var ju inte så politiken för det civila samhället var tänkt. Resultatet blev den utredning den dåvarande alliansregeringen tillsatte förra våren med det uttryckliga uppdraget att:
• brett undersöka möjligheterna att underlätta för det civila samhällets organisationer att bedriva sina verksamheter samt
• analysera och bedöma om organisationernas särart och ställning i förhållande till nationell lagstiftning och EU-rätt kan och bör utvecklas eller tydliggöras.
För bara någon månad sedan kom dessutom ett preciserande tilläggsdirektiv från den nuvarande regeringen, nämligen att utredningen ska:
• föreslå hur det civila samhällets villkor kan stärkas så att dess roll i demokratin kan värnas och utvecklas.
Även om vi inte har sett några direkta resultat från utredningen, den ska inte lämna sina förslag förrän i slutet av februari 2016, så är intrycket hittills positivt. Och det är just de i direktiven förtydligandena om föreningslivets särart vi menar behövs. Myndigheter tolkar lagar. Om tolkningarna blir fel ur politisk synvinkel bör de rimligen skrivas tydligare.
MEN FÖRENINGSLIVET KAN INTE bara peka på en fientlig omgivning. Vår avsikt är inte heller att ställa olika associationsformer som aktiebolag, stiftelser eller föreningar mot varandra. Vad vi vill är att föreningsformen ska respekteras och uppskattas såväl för sitt egenvärde som för vad som uträttas inom den, oftast med ideella ledare. Det kräver en ökad kunskap, men framför allt medvetenhet och reflektion, hos de beslutsfattare som skapar förutsättningarna för idrottsföreningarna att bedriva sin verksamhet.
Vi har också själva ett delansvar för utvecklingen. När föreningar börjar tala om sina medlemmar som kunder, när de »säljer« medlemskap och/eller riktar en stor del av sin verksamhet till betalande ickemedlemmar, när de talar om sin verksamhet som en »produkt« och om behovet av att vårda sitt varumärke, är det effekter av synen på och förväntningar på föreningen som skapats i samband med den samhälleliga förändring som skett. Då är det inte konstigt att gränsen mellan föreningar och företag börjar suddas ut. Speciellt som företag å sin sida går åt andra hållet och börjar tala om medlemmar i stället för kunder.
STOCKHOLMSFORSKAREN Ulf Blomdahl har konstaterat att en hel del siffror på medlemskap i idrottsföreningar är överdrivna eftersom ungdomar idag ofta inte vet om det gym där de tränar drivs av en förening eller ett företag. De bryr sig ofta inte heller, så länge verksamheten är bra. Som ett resultat av samhällsförändring och synen på den ideella sektorn behöver idrotten utveckla både verksamhet och organisationsformer så att de är bättre anpassade till dagens samhälle utan att göra avkall på sina kärnvärden. Det är också utgångspunkten för det breda strategiarbete idrottsrörelsen inledde 2011 men formellt beslutade om 2013. Efter två års diskussioner, där samtliga medlemsförbund varit engagerade, föreslår riksidrottsstyrelsen att stämman i maj (som ännu inte avhållits när detta skrivs) förtydligar vår verksamhetsidé genom att uttryckligen skriva in att den ideella föreningen är den grund vi står på. Vi föreslår också en medveten strategisk inriktning mot idrott hela livet, det vill säga en verksamhet som har något att erbjuda alla oavsett var i livet och på vilken idrottslig nivå de befinner sig.
Men det är i längden inte på RF-stämman föreningsidrottens framtid avgörs, det är i de lokala föreningarna. Det är där den attraktiva idrotten bedrivs, och det är där det mervärde som berättigar till ett fortsatt starkt samhällsstöd skapas. För att klara det måste föreningarna fortsätta utveckla själva verksamheten men framför allt det interna föreningslivet så att varken stat, kommun, medlemmar eller föreningen själv tar dessa samhällsfunktioner för givet. Då blir föreningen inte bara en ren idrottsproducent utan också en viktig del av det demokratiska samhället. Och på så sätt något annat och mer än idrottsföretaget.
KARIN MATTSSON WEIJBER var ordförande för Riksidrottsförbundet 2005-2015.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!