Organisationerna i händerna på staten, av Joakim Lundqvist

Diskussionen om projektbidrag som trend har osynliggjort en ännu viktigare trend, menar Joakim Lundqvist, nämligen den att det svenska civilsamhället är beroende av statlig finansiering över huvud taget. Han argumenterar för att situationen gör civilsamhället osjälvständigt.

Under de gångna åren har jag många gånger diskuterat vad som upplevs som en kantring i finansieringen av civilsamhällets organisationer från generella statsbidrag till projektmedel. Den diskussionen har osynliggjort den mest ingripande trenden i det svenska civilsamhället: hur idéburna organisationer gör sig beroende av statlig finansiering över huvud taget. Detta beroende har gett det tillstånd där ett av de tyngst vägande skälen till våra organisatoriska (politiska) ställningstaganden är att de utgör förutsättningar för att komma ifråga för bidragsfinansiering. Det är fråga om en ny maktstruktur som vi i grun-
den borde förhålla oss aktivt kritiska till.

De breda statliga stö­den till svenska folkrörelser är till större delen  efterkrigsföreteelser. I motiven till beslut om inrättande av bidragssystem har ofta framhållits de värdefulla insatser för samhället i stort som görs i folkrörelserna: det talas om demokratisk fostran, social trygghet och stabilitet, lokaldemokrati, lokal ekonomisk och social utveckling. Det har från myndigheters och folkrörelsers håll stolt deklarerats att »den svenska demokratins historia till stora delar är det civila samhällets historia«.

De folkrörelser som utverkade statsbidrag hade ofta rötter i nykterhetsrörelsen, frikyrko-
rörelsen och arbetarrörelsen. I våra historieskrivningar, interna språkbruk (»Votering är begärd och ska genomföras«), egna sånger – sådant som vi kan kalla för identitetsmarkörer – ekar det av föredrag i nykterhetsloger, årsmöten i bygdegårdar och stolthet över vad gemenskapen i ett lokalsamhälle kan åstadkomma.

Att åberopa ett historiskt ursprung är ett sätt att skapa legitimitet. Den historia som åberopas ska locka fram positiva känslor som stolthet, gemenskap, trygghet och tradition. I alla fall hos den som ska övertygas om rättfärdigheten i det som ges ett historiskt ursprung.

I det svenska civilsamhället medför den praktiken problem. Vi förkroppsligar inte samma idé om organisering som de tidiga folkrörelserna gjorde: de agerade efter upplevda behov, ofta i motsättning till statens uttalade ställningstaganden och verklighetsbeskrivningar. Den nödvändiga förutsättningen för organiseringen var idén, legitimiteten kom ur medlemmarnas ställningstaganden, resurserna skrapades fram ur medlemsbasen. Staten kunde påverka genom förbud och opinionsbildning. Det lämnade organisationerna fria att själva bestämma formerna för sin verksamhet och organisering. De tidiga folkrörelserna skapade nya former för demokratisk styrning, som vi i dag förvaltar – det är oftast en förutsättning för att få statlig finansiering.

 

ÅBEROPANDET AV ETT ÄRORIKT förflutet innebär att vi slipper ta ansvar för hur vi organiserar oss i dag: om vi är avkomlingar till de rörelser som byggde den svenska demokratin, och den svenska demokratin är överlägsen andra former av organisering, då är vår organisering perfekt. Vi behöver inte fundera över om vår demokrati kan se ut på ett annat sätt så länge staten genom sina bidragssystem förklarar att vi gör rätt. I det ingår att vi inte behöver förhålla oss till organiseringar som inte är aktuella för statsbidrag: de lokala nätverken. Ingen människa är illegal är ett exempel – annat än måhända som ett anarkistiskt spöke. Folkrörelsestatus lär de inte få, i alla fall.

Åberopandet av vår folkrörelsehistoria är ett identitetspolitiskt projekt, som konstruerar en specifik bestämning av organisering. Problemet med identitetspolitik som utgångspunkt för politik är att den inte förklarar ställningstaganden utifrån ambitioner för framtiden utan istället utifrån det som upplevs som historiskt förvärvade rättigheter. Det är en utgångspunkt som måhända är nödvändig för ett samhälles minoriteter, men knappast rätt väg att gå för ett samhälles folkrörelser.

ATT VARA IDÉBUREN ÄR att uppställa sin verksamhetsidé som enda avgörande förutsättning för sitt varande, och som främsta styrning av sin verksamhets form och innehåll. Att till denna nödvändiga förutsättning för organiseringen lägga ekonomiska medel i form av statsbidrag är i ett historiskt sammanhang nästan litet löjeväckande. Men mest oroande.

Jag vågar påstå att ingen missat indignationen över att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) beviljat Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) statsbidrag (se till exempel Rebecka Prentell i Svd 16/1). Säger det något om oss att vi reagerar starkare på att staten sätter en godkändstämpel på en nyfascistisk organisation än på att vi i dag ser en levande nyfascistisk rörelse?

Det är inte avlägset att tänka att SDU, mer än de flesta andra organisationer som får statsbidrag, känner till motsättningen mellan att å ena sidan kvalificera sig för statliga bidrag och å andra att utforma sin verksamhet efter egna idéer. MUCF/Ungdomsstyrelsen har avslagit flera av SDU:s ansökningar på formella grunder rörande till exempel relationen mellan riksförbund och lokalföreningar. Staten har uppenbarligen inget större problem med att stoppa in SDU i kategorin »demokratiska ungdomsorganisationer«, men har däremot synpunkter på hur organisationerna är uppbyggda.

 

SDU OCH JAG DELAR INTE uppfattning om hur organisationer bör byggas, men vi båda ser att det finns folkrörelseorganisering som har svårt att hävda sig mot den rådande normen för organisering. Den normen upprätthålls både av staten och av organisationer i civilsamhället. Att SDU lade sig så platt inför MUCF:s uppfattning om demokratisk organisering som de behövde för att få statsbidrag, det får helt och hållet stå för dem.

Vi kan inte göra anspråk på statlig finansiering som en rättighet, inte om vi ska kalla oss idéburna. Relationen bidragsgivare – bidragsmottagare är, när det gäller organisationer, präglad av ett ömsesidigt utbyte av prestationer, och det gäller inte bara bidrag i form av projektmedel. Skillnaden mellan generell bidragsfinansiering och projektfinansiering finns i att det ena betalas ut för vad en organisation redan gjort, medan det andra betalas ut för att något ska göras. Det förra förhållandet känns för oss mer bekvämt. Kanske för att ansvarstagande och visionärt arbete som inte passar in i normen är obekvämt, medan belöning för att uppfylla normer är bekvämt. Belöningen för att låta staten diktera villkoren för organisering är, i reda pengar räknat, enorm.

Projektfinansiering däremot innebär att vi erkänner ett mer specificerat utbyte av prestationer. Det kräver att vi för varje given intäkt tar ställning till bidragsgivare, verksamhet och former för demokratiskt beslutsfattande. Jag är personligen oroad av en utveckling som kanske gör oss till sponsorfinansierade, tillfälliga verksamheter utan demokratisk medlemsstyrning, men jag tror inte att den oron kan tillåtas skymma konflikten som är inbyggd i relationen mellan vår idéburna verksamhet och staten.

JOAKIM LUNDQVIST är folkbildare, juridikstuderande och tidigare styrelseledamot i Förbundet Vi Unga.

 

Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!

    *Obligatoriskt