Vad gör vi när rävarna är borta? av Johan Sundqvist

Johan Sundqvist, regionchef för IOGT-NTO-rörelsens Östafrikakontor, skriver om ett svenskt bistånd i förändring. Han menar att utvecklingssamarbeten alltid har varit trendkänsliga.

Svenskt utvecklingssamarbete har en lång och stolt historia. Det svenska civilsamhället har samlat in pengar, skickat ut volontärer och personal och samarbetat med organisationer på andra sidan jorden i över hundra år. Vissa av medlen har kommit från Sida, andra från egen ficka. Vissa projekt och samarbeten har varit långsiktiga och framgångsrika, andra har blixtrat till och försvunnit in i historiens skamvrå lika snabbt som de fått finansiering. Vi har lärt oss av erfarenheter, ibland, bara för att upprepa samma misstag ett årtionde eller två senare.

Utvecklingssamarbeten har alltid varit trendkänsliga. Det politiska klimatet i Sverige har styrt inriktningen på medlen som Sida delat ut. Större diskursiva förändringar i samhället har guidat vad organisationerna gjort med sina egna medel. Därför var kooperativ modeord på 70-­talet medan de senaste åren ägnats åt att predika entreprenörskapets evangelium.

Under många år har aktörer inom svenskt utvecklingssamarbete, Sida så väl som ramorganisationer och mindre organisationer, anställt primärt controllers, ekonomer, jurister och statsvetare. Frågan som alltför få har ställt sig är varför vi tror att dessa skulle vara bäst lämpade att ta sig an de otroligt komplexa utmaningar som utvecklingssamarbeten i en globaliserad värld för med sig. Var kommer sociologer, antropologer, globalvetare, genusvetare och humanekologer med flera in? De stora utvecklingsutmaningar vi står inför är globala. När det kommer till klimatet, handel, flyktingströmmar, min egen hjärtefråga alkohol eller någon av de hundra andra exempel som finns kan vi int separera inblandningen från Syd och från Nord. När problembilden är global kan vi inte förvänta oss att lösningarna ska vara exklusivt lokala i Syd.

Hittills har det fungerat relativt väl. Sida och civilsamhällets aktörer har varit fulla av människor med mångårig fälterfarenhet. »Gamla rävar« som var med på Sri Lanka på 70-talet, i Kenya på 80-talet eller Guatemala på 90-talet. De bodde länge i fält och arbetade konkret med verksamheten och är i dag en skattkista av kunskap och erfarenheter. På möten och kafferaster har dessa erfarenheter förmedlats till kollegor och ett globalt institutionellt minne bibehållits. Genom dem har alla ekonomer och statsvetare utan fälterfarenhet att tala om kunnat arbeta fram projekt och program, utvecklat idéer och samarbeten på ett sätt som har fungerat. Nu är de på väg att gå i pension.

RUNT DET SENASTE SEKELSKIFTET började svenska organisationer banta ner sina lokalkontor, svensk personal kallades hem från runt om i världen. Långvarig och regelbunden svensk närvaro i samarbetsländerna byttes ut mot punktinsatser, konsultbesök och ett evigt flängande för många inom biståndssektorn i Sverige. Kostnaden blev definitivt inte lägre för de svenska organisationerna. Att många gånger per år flyga ut i fält, bo på halvdyra hotell och ha utlandstraktamenten leder snabbt till höga kostnader. Tanken var god. Lokalt ägandeskap var modeordet. Partnerorganisationerna skulle ges möjlighet att utveckla sin egen verksamhet utan så värst mycket inblandning från oss i Nord. Vi skulle bistå med stöd när det behövdes och granska så att pengarna gick dit det sas. De positiva resultaten av det här sättet att arbeta visade sig dock vara tveksamma och svårbekräftade.

När den svenska närvaron i fält krymper sker det samtidigt något med synen på oss och våra organisationer. Vi förlorar möjligheten till ett jämbördigt utbyte av idéer och visioner. Trots alla goda intentioner cementeras bilden av att den enda funktion partnern i Nord har är att kanalisera medel och granska så att kvitton kommer in. Vi förminskas till en kontrollfunktion, någon slags revisor. Utvecklingssamarbetet blir till utvecklingsinsatser och enskilda program och projekt. Det ack så centrala samarbetet går förlorat. En sociolog hade kanske betonat hur det sociala kapitalet försvagas. Hur det förtroende, den tillit och de relationer som byggts upp under årtionden urholkas när interaktion partners emellan begränsas till oregelbundna skype-möten och fysiska träffar någon gång om året. Samma sociolog hade definitivt lyft fram hur svårt socialt kapital är att bygga upp igen när det väl eroderat. I vakuumet som uppstår kan korruption växa.

 

VI HAR I DAG ETT OHÄLSOSAMT fokus på ekonomisk korruption. Revisorer är duktiga på att hitta detta, vilket är såväl viktigt som bra. Korruption har dock ytterligare dimensioner. Maktmissbruk, samhällsnormer och lokala politiska kontexter kan alla leda till en typ av korruption som revisorer kan missa, eller i värsta fall själva vara del av. Vi behöver ha egen expertis med fingertoppskänsla och exceptionell lokalkännedom om såväl Sverige som det aktuella samarbetslandet för att hantera dessa situationer.

Paris-agendan och resultatagendan har ju givetvis spelat en viktig roll i den ovannämnda utvecklingen. Genom de krav som dessa fört med sig på kvantitativ mätbarhet inom biståndet, givarsamordning och lokalt ägandeskap har givarorganisationernas svängrum minskat. Men Sida och de svenska organisationerna är inte utan skuld. Sverige har tagit en global ledarroll i att uppfylla resultatagendan. Och trots en hel del protester från svenska organisationer så har vi alla inställt oss i ledet.

Hur ser då framtiden ut? Vi som representanter för svenskt civilsamhälles utvecklingssamarbete måste våga att på allvar fråga oss vad syftet med vår verksamhet är. Är det välgörenhet? Att bistå våra resurssvagare kamrater i Syd? Eller handlar det om att samarbeta för utveckling – utveckling som inte stannar i Syd utan också utvecklar våra egna organisationer och våra enskilda medlemmar? Alla organisationer kommer att ha sitt eget svar, men oavsett måste syftet få styra utformningen av det vi bestämmer oss för att göra. Möjligheterna är oändliga. Vi bör inte begränsas av varken historia eller trender.

JOHAN SUNDQVIST är regionchef för IOGT-NTO-rörelsens Östafrikakontor och har lång erfarenhet inom svenskt och internationellt civilsamhälle.

 

Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!

    *Obligatoriskt