Gunnel Karlsson, lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet, drar i den här artikeln paralleller mellan det motstånd den feministiska rörelsen och kvinnor som tar plats i offentligheten möter. Kanske möter den feministiska rörelsen särskilt mycket motstånd för att det är kvinnor som kräver förändring?
Är det skördetid för feminismen nu? frågade nättidningen Feministiskt Perspektiv i mitten av januari 2015 och noterade nya, kvinnliga framgångar inom den svenska film- och nöjesvärlden. Ytterligare en triumf poängterades: den brittiska tidningen The Sun ska sluta med toplessbilder.
För tio år sedan var tonen en annan: »(d)et vimlar av kvinnonätverk och de feministiska grupperingar tycks föröka sig som bananflugor. […] Det känns som om det får vara nog nu.« skrev en krönikör i Göteborgs-Posten (11 april 2005) i samband med att Feministiskt Initiativ, Fi, bildat parti med sikte på valet 2006.
Vi är vana vid att kvinnorörelsen och feminismen beskrivs som en vågrörelse med en första topp eller våg kring sekelskiftet 18-/1900 och en andra våg på 1970-talet. På 1990-talet var »alla« (statsminister Göran Persson inkluderad) feminister, men vid mitten av 2000-talet följde ett bakslag. För drygt ett år sedan frågade Belinda Olsson om feminismen gått för långt. Den debatt som följde präglades av starka känslor och som så ofta när feminism diskuteras blir också motståndet hårt och synligt, inte minst på nätet. Feminism som idé och politik tycks både tidlös och trendig, åtminstone om vi håller oss till de senaste drygt hundra åren. Men hur är det med bilden av kvinnorörelsen och feminismen som kommer i vågor, som kommer och går, är inte den en synvilla? Inte pratar vi om att andra sociala rörelser som arbetarrörelsen eller fredsrörelsen kommer och går? Handlar det inte snarare om att rörelser som än inriktade på samhällelig förändring möter motstånd av olika styrka? Kanske är det till och med så att feminismen och den feministiska rörelsen möter särskilt mycket motstånd för att det är kvinnor som kräver förändring? Kvinnors krav innebär ofta krav på att också män ska ändra på sig; halva makten och hela lönen, som Stödstrumporna sade på 1990-talet. Jämställdhetspolitiken har gjort halt när det handlat om att ändra på männen: sextimmarsdagen och delad föräldraledighet är två tydliga exempel på det (jag är väl medveten om att den svenska jämställdhetspolitiken kritiserats för att vara heteronormativ men det är inte en diskussion jag går in på här).
POLITISKT AKTIVA KVINNOR presenterar sig numera självklart som feminister, oavsett parti. Anna Kinberg Batra, den första kvinnliga moderatledaren, är feminist och det är också centerpartiets ledare Annie Lööf. Detsamma gäller Mona Sahlin, det socialdemokratiska partiets första, kvinnliga partiledare. Men, som en växande forskning om massmedia, kön och politik visar, är kombinationen kvinnor och makt problematisk och motsägelsefull, inte minst i media. Kvinnliga politiker får ofta sitt utseende kommenterat; de privatiseras, sexualiseras och domesticeras (det sistnämnda innebär till exempel att kvinnorna ofta intervjuas i sin hemmiljö, medan manliga politiker porträttteras på sina tjänsterum). Kvinnorna avbildas just som kvinnliga politiker och de beskrivs som avvikande från den »normala« politikern som underförstått är en man, en »riktig« politiker. Det är också vanligt att kvinnorna lyfts fram som mammor och hustrur på ett sätt som sällan sker med manliga politiker. Dessutom visar forskning att kvinnor drabbas hårdare i politiska skandaler; att en kvinna är inblandad i en skandal innebär större nyhetsvärde i media. Toblerone-affären kan alla koppla till Mona Sahlin, men vem kommer ihåg Jan O Karlssons kräftskiva?
En kvinnlig politiker som fick sin auktoritet som politiker underminerad i pressen var Ulla Lindström, ensam kvinna bland idel män i regeringar ledda av Tage Erlander åren 1954-66. Hon var minister utan portfölj, dvs. utan eget departement, och hade ansvar för frågor om familjepolitik, konsumtion, u-hjälp och migration. Hon har gått till historien som fru »Nigström«, hon som inte neg för drottning Elizabeth II av England, som besökte Stockholm 1956. Den engelska drottningen kom med båt och på kajen väntade den svenska regeringen, som hälsade på drottningen genom att buga och ta i hand. Det gjorde också Ulla Lindström, något som väckte skandalrubriker i engelsk press: varför neg inte Ulla Lindström när hon hälsade på drottningen? Skandalen spred sig snabbt till svensk press och Ulla Lindström fick ta emot hotfulla brev och telefonsamtal, där hon kallades »mjölkpiga« och »hundfitta« och uppmanades avgå som statsråd eftersom hon var en skam för sitt land. Episoden kan beskrivas som en genuskrock: när hon likt sina manliga kollegor bugade för drottningen agerade hon som statsråd, men vad en oförstående omgivnin såg var att fru Lindström inte neg. Rollen som kvinna kolliderade med politikerrollen på ett sätt som inte hände män, att de bugade var ju »naturligt«, som Ulla Lindström skrev i sin dag-
bok, som publicerades efter hennes avgång ur regeringen 1966.
I MITT ARBETE PÅ EN BOK om Ulla Lindström har jag förvånats över pressens ordval på 1950- och 60-talen. Enligt tidningspressen gjorde Ulla Lindström upprepade »fadäser«, hon »trampade i klaveret« och beskrevs som en »babblande« minister som var »glapp i underkäken« och i behov av en munkorg. Det är ett språkbruk som känns otänkbart i dag, men en analys av statsvetarna Maud Eduards och Maria Wendt av hur det nybildade partiet Feministiskt initiativ, Fi, beskrevs i pressen kring valet 2006 visar att det även i dag går att beskriva politiskt aktiva kvinnor nedsättande och sexistiskt. Fi ansågs ta upp »fel« politiska frågor och det mesta de sade och gjorde var »fel«, det gällde även deras klädsel och utseende.
Det handlar om feministisk aktivitet och om att kvinnor som tar plats i offentligheten möter motstånd. Ser vi till det svenska 1900-talet har kvinnorna ständigt agerat (även om de inte alltid kallat sig feminister): under rösträttsstriden i början av seklet, på 1930-talet i aktionen kvinnornas vapenlösa uppror och på 1950-talet i kamp mot atomvapen, för att bara nämna några exempel före 1960-talets könsrollsdebatt och 1970-talets kamp för bland annat abort och daghem och mot kvinnomisshandel, våldtäkt och prostitution (med flera frågor). Dagens unga feminister organiserar sig inte i traditionella former utan finner gemenskap i tillfälliga aktioner, på Instagram och Facebook och andra fora på nätet. Mitt intryck är att dagens feminister är många och att den entusiasm som Feministiskt initiativ mötte i det senaste valet visar att feminismen är en kraft att räkna med. Samtidigt finns ett motstånd som är svårt att hantera när det kommer till uttryck i form av hotelser både i verkliga livet och på nätet, något som bland andra Maria Sveland skrivit om i boken Hatet. Att feminismens utmaning av den rådande könsordningen väcker ilska och hat är inget nytt. I takt med att högerkrafterna växer sig allt starkare både i vårt land och i Europa ökar också motståndet mot kvinnors krav på frigörelse, vilket bland annat märks i form av försök att begränsa rätten till abort. För att avslutningsvis anknyta till bilden av feminismen som en rörelse som går i vågor tror jag att man lika gärna kan säga att det är höger- och vänstervindarna som kommer och går i vågor. Feminismen har varit och är en stark pådrivande kraft i tider när kvinnors likaberättigande hotas.
GUNNEL KARLSSON är lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!