Mats Bernerstedt frågar sig om studiecirkeln är en tidlös metod för demokratiskolning eller en trendkänslig och flexibel form för lärande och skapande i föreningsliv och samhälle? Han undrar vad staten egentligen stöder genom sitt kraftfulla bidrag till studieförbunden.
Det finns heliga saker i Folkrörelsesverige. Sådant som det råder enighet om över gränser som annars sällan överträds, såsom de politiska gränserna. Sådant som idén att demokratin i Sverige har konstruerats av och underhållits av folkrörelserna. Alliansregeringens proposition 2009 om det civila samhället sa: »Det är omöjligt att föreställa sig den svenska demokratin … utan den kamp människor fört utifrån sitt ideella engagemang. Den svenska demokratins historia är till stora delar det civila samhällets historia.«
En statsvetare kan säkert tycka detta är en väl smal syn på frågan och peka på andra viktiga faktorer för demokratins framväxt i Sverige. Det kan till exempel vara upplysningstidens idéer, ståndens inbördes kamp, folkskolans införande och sockensjälvstyrelsen med rötter i medeltiden.
Hur viktiga folkrörelserna är för demokratin i dag finns det olika uppfattningar om. Men det finns ett arvegods från folkrörelsernas forna dagar som än i dag vördas som vore det heligt: folkbildningen och i synnerhet dess huvudverksamhet studiecirkeln. En statlig utredning (SOU 2012:72) slog nyligen fast att »den som ifrågasätter svensk folkbildning kan komma att ifrågasättas för att sätta själva den svenska demokratins historia, funktionssätt och främsta företrädare ifråga«.
Studiecirkeln anses vara en svensk uppfinning och har 113 år på nacken. Den verkar oantastlig och är så vördad att det höjts röster för att göra den till ett av Unescos immateriella världsarv.
Det finns en idealiserad föreställning om studiecirkeln. Den är att studiecirkeln i forna dagar liksom i dag utgörs av en liten grupp människor, ofta inom en förening, som kommer överens om att fördjupa sig i en fråga. Denna fråga har de fritt och frivilligt samlats kring. Kunskapssökandet sker gemensamt och är bokligt men i minst lika hög grad baserat på de erfarenheter och kunskaper som deltagarna i gruppen har i sitt livsbagage. Arbetet planeras och genomförs tillsammans. En ledare utses, vars främsta uppgift är att fördela ordet mellan deltagarna.
I studiecirkelns idealiserade form är den platsen för demokratiskolning. Det är där deltagarna låter sitt engagemang tämjas så att de när studiecirkeln är slut kan agera som ansvarstagande föreningsmedlemmar och myndiga samhällsmedborgare.
Sanningen är att denna typ av studiecirkel inte varit särskilt vanlig och inte är det nuförtiden heller.
STUDIECIRKELNS FADER HETTE Oscar Olsson. Han var nykterhetskämpe och riksdagsledamot för socialdemokraterna. Efter studieresor till USA och genom utprövning hade han funnit den rätta metoden att ge fler än de priviligierade tillgång till bildning: studiecirkeln. Den första möttes i Lund år 1902. Den spred sig inom nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. 1912 bildades ABF för att kunna ta emot statsbidrag för bokinköp till studiecirklarna. ABF är stolta över att vara det första studieförbundet. Tabell 1 i ABF:s verksamhetsberättelse visar än i dag statistiken över första årets verksamhet: 37 studiecirklar med 785 deltagare. På tio år hade det gått från en studiecirkel i Lund till 37 stycken, en ganska långsam utveckling.
Studiecirkelverksamheten bröt ut i större skala först efter 1947 då staten började ge bidrag inte bara till böcker utan till studiecirklarna som sådana. Verksamhetsåret 1948/49 hade studieförbunden 27000 studiecirklar med 339000 deltagare.
Att de första årtiondenas studiecirklar bidrog till demokratiska erfarenheter som kom till användning för enskilda i deras samhällsengagemang råder det ingen tvekan om. Men studiecirklarnas betydelse för hela samhällets demokrati är nog en mer oklar fråga.
STATEN GER I DAG 3,5 MILJARDER kronor i årligt bidrag till folkbildningen med syftet att den ska stärka och utveckla demokratin. Det syftet har märkligt nog inte funnits med så länge. Det dröjde ända till 1991 innan staten ansåg att bidragsgivningen alls behövde ett skrivet syfte och då var det för att göra det möjligt att införa en slags New Public Management i form av målstyrning. Först 1998 fördes ett demokratisyfte in.
Det hade tidigare varit en självklarhet att studieförbund och folkhögskolor skulle ha ett stöd från staten. Det hela byggde på förtroende för folkrörelserna och deras studieförbund. Stödet förnyades med 10–20 års mellanrum genom propositioner som mestadels innehöll beskrivningar av verksamheten och dess utveckling över tid. Verksamheten växte hela tiden och mer medel sköts till ända till 1970-talet, som kan sägas vara en guldålder för studiecirklarna – staten gav då stöd i förhållande till kostnaderna, vilket gladde inte minst bokförlagen.
Det är alltså inte så att staten alltid haft demokrati för ögonen när den gynnat studiecirklarna. Så småningom började det berättas om att Sverige var en »studiecirkeldemokrati«. Det måste nog ses som en romantisering av studie-
cirkelns betydelse om man ska ta i beräkningen alla studiecirklar, och inte bara de som passade in i önskebilden.
Så vad ägnade sig de tidiga studiecirklarna åt? Det bästa svaret är nog: kultur. De första cirklarna hade ofta kulturella teman, inte sällan med skönlitteratur som underlag. Under den stora folkbildningskonferensen 1920 blickade Oscar Olsson tillbaka: »Studiecirklarna avsågo därför inte att i första hand vara institutioner för spridande av nyttiga kunskaper. De ville skapa en möjlighet att under fria och tvångslösa former samla män och kvinnor omkring allmänna kulturintressen. Därigenom skulle de främst skapa en kulturstämning. […] Bildningsarbetet skulle på så sätt komma in i det vanliga umgängeslivet och ge detta flykt och innehåll.« I det fortsatta talar Olsson sig varm för studiecirklarnas innehåll av samtal, sång och musik »och en god stämning i övrigt« och menar att de inte alls behöver handla om nyttiga saker – detta i polemik mot somliga föreläsningsföreningar som tydligen rankade samhällsfrågor och naturvetenskap högst i sin verksamhet.
Idéhistorikerna är inte helt ense om hur folkbildningen ska karaktäriseras utifrån de tidiga företrädarnas mening. Bernt Gustavsson fann tre parallella bildningsideal i sin avhandling om arbetarrörelsen: självbildning, medborgarbildning och personlighetsbildning. Idéhistoria handlar om vad någon vill, men det är en annan sak hur det var i verkligheten.
Så vad ägnar sig studiecirklarna åt i dag? Svaret är: kultur. Två tredjedelar av studiecirklarna anordnas inom en mycket stor mångfald av estetiska ämnen. Övriga cirklar ägnar sig åt en ännu vidare mångfald av ämnen.
Det utesluter givetvis inte att dessa studiecirklar främjar demokratin, fast det kan vara svårt att påvisa. I en undersökning från 2014 av cirkeldeltagare fann vi att många studiecirklar oavsett ämne utgör en arena för samtal om samhällsfrågor, om nu det kan vara en indikator på en demokratisk funktion.
DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT ATT ge en samlad beskrivning av fenomenet studiecirkel. Det synes att studieförbunden över tid har varit skickliga på att genom cirklarna möta människors skiftande behov på en rad olika områden. Studiecirkeln har varit en föränderlig och flexibel form för vuxnas och ungas lärande, för skapande och för umgänge. Det senare ska inte underskattas. Deltagarundersökningarna visar att gemenskap är det viktigaste motivet för många att delta i en studiecirkel.
Den romantiserade bilden av studiecirkeln som en tidlös metod för demokratiskolning är inte osann – sådan sker verkligen i studiecirklar. Men minst lika sann är bilden av studiecirkeln som en trendkänslig och flexibel form för att möta människors behov på alla möjliga områden. Och studiecirkeln är framgångsrik: årligen anordnas närmare 300000 studiecirklar med sammanlagt 1700000 deltagare. De flesta arbetar i någon mån demokratiskt. Alla dessa deltagare är ju inte där för att stärka och utveckla Sveriges demokrati – men kan det kanske tänkas att mängden av mångfalden av studiecirklar ändå har en sådan bieffekt?
MATS BERNERSTEDT är konsult och utvärderare – tidigare chef för Sensus och ordförande för Civos, Sektor3 och Föreningen för folkbildningsforskning.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!