Annette Leis-Peters vid Centrum för forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet menar bland annat att analysera religiösa organisationer som civilsamhällsaktörer inte bara skulle bidra till att förstå religion på nya sätt utan också berika civilsamhällesforskning som fram till nu inte har varit särskilt uppmärksam på religion.
Forskare i de fem nordiska länderna skriver för närvarande artiklar i projektet NOREL (2009-2013). Förkortningen står för »The role of religion in the publicsphere. A comparative study of the five Nordic countries« och leds av den norska religionssociologen Inger Furseth. Projektet vill förstå de pågående religiösa förändringsprocesserna genom att jämföra Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island på fyra utvalda områden och i ett år per årtionde. Mer konkret har forskarna sett på områdena »religion & stat«, »religion & politik«, »religion & media« och »religion & civilsamhälle« i åren 1988, 1998 och 2008. Upplägget bygger på ett äldre projekt som genomfördes i början av 1980-talet och som behandlar perioden 1930-1980.
Nytt i det aktuella projektet är just området »religion och civilsamhälle«. I början var det därför långt ifrån självklart i projektgruppen vilken typ av material som skulle samlas in för att studera förändringar i skärningsfältet mellan religion och civilsamhälle. Vi bestämde oss för att använda statistik som illustrerar den ökande religiösa pluraliseringen och material som ger en bild av interaktionen mellan olika religiösa organisationer. Materialet bestod med andra ord av ganska grundläggande statistik och information om den interreligiösa verkligheten i Norden. Att dessa sammanhang inte har kartlagts och sammanställts tidigare med en liknande problemställning tyder på att relationen mellan religion och civilsamhälle varken har varit i fokus för forskning om religion eller för forskning om civilsamhälle.
Det nya ömsesidiga intresset kan förklaras med att både civilsamhälle och religion har fått mycket mer uppmärksamhet i svensk forskning och offentlig debatt under de senaste två årtiondena. I artikeln vill jag beskriva förändringar i det svenska religiösa landskapet som kontext, presentera några exempel för ny forskning i skärningsfältet mellan religion, civilsamhälle och välfärd för att sedan dra tre korta slutsatser.
Det förändrade religiösa landskapet i Sverige har under några få årtionden blivit ett land som präglas av kulturell och religiös mångfald. År 2013 hade mer än 2 miljoner invånare (eller 20,7 % av befolkningen) en migrationsbakgrund. Därmed ligger Sverige högst bland de nordiska länderna både när det gäller absoluta siffror och procentandel. Migrationen påverkar naturligtvis också den religiösa mångfalden i landet. Men det kan man inte se i den annars så noggranna svenska statistiken eftersom religion inte blir registrerad där. De enda officiella siffrorna för medlemskap i trossamfund ligger hos en myndighet som kallas för Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST). Det ekonomiska stödet som SST delar ut baserar sig på det antal medlemmar som trossamfunden själv rapporterar. År 2013 handlade det om mer än 75 miljoner kronor. Även om SST visar att några trossamfund växer (till exempel de ortodoxa kyrkorna eller de muslimska samfunden) råder det enighet om att SST-siffrorna ligger för lågt och ger en otillräcklig bild av den religiösa mångfalden i landet. Medan 65,9 % av alla svenska invånare var medlemmar i Svenska kyrkan år 2013 är medlemssiffrorna för alla andra registrerade trossamfund mycket små. De största bland dem har mellan 100 000 och 200 000 medlemmar, dvs. de utgör lite mer än 1 % av befolkningen.
Det religiösa landskapet i Sverige förändras också genom att Svenska kyrkan sedan år 2000 inte längre är statskyrka. Trots att det fortfarande finns många samarbetsrelationer mellan kyrka och stat har Svenska kyrkan fått en mycket mer oberoende roll som också öppnar för en ny position i civilsamhället. Med sina drygt 6,4 miljoner (eller 65, 9 %) medlemmar år 2013 är Svenska kyrkan en av de allra största civilsamhällsaktörerna i landet, men det är osäkert om de förstår sig själva på detta sätt. I Svenska kyrkan har inte civilsamhällsfrågor och den egna rollen i civilsamhället fått störst uppmärksamhet efter år 2000. Kyrkan har varit mycket mer upptagen av att den har tappat medlemmar i rask takt sedan den blev fri folkkyrka. I slutet av 1980-talet var det fortfarande cirka 7,6 miljoner, eller 90 % medlemmar av hela svenska befolkningen, medan det idag är mindre än 66 %. I ett civilsamhällsperspektiv skulle man kunna se Svenska kyrkan som en sovande jätte som fortfarande måste bestämma sig vem den vill vara.
SST är i sig själv ett intressant exempel för det förändrade religiösa landskapet i Sverige och hur det påverkar förståelsen av religionens roll i civilsamhället. Nämnden bildads redan 1971 som ett resultat av 1968 års beredning om kyrka och stat. Målet med beredningen var att skapa en ny bas för relationen mellan den svenska staten och statskyrkan Svenska kyrkan. En möjlig ny relation till Svenska kyrkan innebar att staten också var tvungen att se över sitt förhållningsätt till de andra trossamfunden på nytt. Beredningen föreslog ett statligt stöd till alla trossamfund och motiverade detta med trossamfundens betydelse för samhället. De funktioner som beredningen argumenterar för kan intressant nog lätt relateras till civilsamhällsdiskussionen. Det konstaterades till exempel att staten måste ta hänsyn till medborgarnas behov också när det gäller religion och kultur och att en mångfald av aktiva organisationer, som representerar olika religioner, livsåskådningar och ideologier, garanterar en demokrati som bygger på olika värderingar.
SST har i många år varit ganska osynlig både på civilsamhällsfältet och på religionsfältet. Men under de senaste åren har en förändring skett. År 2012 uppdaterade SST designen på hemsidan från en ganska diskret form som mest var tänkt för rapportering till en version där hemsidan kan tjäna som en källa för all möjlig information om religion. Samma år startade SST också en publikationsserie om religion. Samtidig får SST alltmer uppdrag från regeringen och statliga myndigheter, till exempel informerar SST numera om trossamfunden i krissituationer och samordnar dem. Sedan 2013 utbildar SST dessutom ledare för trossamfund i demokrati och samhälle.
Allt detta pekar på att förståelsen av religionens roll i samhälle och civilsamhälle håller på att förändras. Religion får helt enkelt mer uppmärksamhet både i den offentliga debatten och i forskningen. En generell kartläggning av statusen i civilsamhällesforskningen år 2012 drog slutsatsen att globaliseringen och differentieringen leder till att civilsamhället får nya aktörer och en ny struktur, dvs. att det får en ny ekologi. Detta blir framför allt påtagligt på lokal nivå. Mot bakgrund av den ökande religiösa pluraliseringen är det inte svårt att se att det också behövs mer kunskap om de lokala religiösa nätverken och hur de fungerar som sociala kitt.
VÄLFÄRD SOM EN ARENA FÖR RELIGION I CIVILSAMHÄLLET
När detta är sagt är det också viktigt att peka på att det har genomförts en hel del civilsamhällsrelevanta studier om religion under de senaste två årtiondena, inte minst på området välfärd. Bakgrunden till detta är att den svenska välfärdsstaten står inför stora ekonomiska och organisatoriska utmaningar, men också att civilsamhällsdebatten på sistone har haft mycket fokus på välfärdsfältet.
Två stora jämförande europeiska forskningsprojekt om välfärd, värderingar och religion har till exempel studerat religiösa organisationers syn på och medverkan i välfärden på lokal nivå, både utifrån perspektivet av majoritetskyrkor och av minoritetstrossamfund. Projekten heter »Welfare and Religion in a European Perspective« (majoritetsperspektiv) och »Welfare and Values in Europe« (minoritetsperspektiv) och har koordinerats vid Uppsala universitet. Resultaten visar bland annat att religiösa organisationer är önskade både som leverantörer av välfärdstjänster och som röst i välfärdsdebatten i hela Europa. Medan de delvis står för en omfattande välfärdverksamhet på uppdrag av staten i det kontinentala Europa utmärker sig de nordiska länderna med en konsensus om de religiösa organisationernas roll i välfärden: den ska vara komplementär till staten. Vid Uppsala universitet pågår också ett stort tvärvetenskapligt forskningsprogram (2008-2018) som är finansierat av Vetenskapsrådet och ser på »The Impact of Religion. Challenges for Society, Law and Democracy«. Tre av programmets sex teman ligger i skärningsfältet mellan civilsamhälle, religion och välfärd.
Ett annat stort jämförande EU-projekt med titeln »Faith-Based Organisations and Exclusion in European Cities«, med bas vid Antwerpen universitet och en svensk projektgrupp vid Örebro universitet fokuserar särskilt på trosbaserade organisationers roll för social exkludering och social sammanhållning i storstadsområden där det finns stor kulturell och religiös mångfald, men också stora sociala skillnader. I dessa urbana kontexter blir gränserna för de offentliga välfärdstjänsterna generellt särskilt tydliga, inte minst inom migrations- och flyktingpolitiken, ett område där religiösa organisationer är mycket aktiva. Ett välkänt exempel för detta är det så kallade påskuppropet av religiösa ledare år 2005 som faktiskt resulterade i en ändring av politiska beslut. De svenska forskarna drar slutsatsen att den sociala betydelsen av de många olika trosbaserade organisationerna framför allt framträder i lokalsamhället, inte så mycket på nationell nivå. I multikulturella kontexter kan dessa organisationer bland annat fungera som språngbräde till andra organisationer och ett bredare engagemang i det lokala civilsamhället.
Till liknande resultat kommer forskarna Klas Borell och Arne Gerdner som genomförde en representativ studie av svenska muslimska församlingar. Utgångspunkten för projektet var att studenterna i socialt arbete vid Mitt-universitetet uttryckte behov av mer kunskap om religion för att kunna bli goda socionomer. Studien kom bland annat fram till att engagemang i muslimska församlingar ofta leder till ett bättre nätverk i det vidare samhället. Den illustrerar också att många muslimska församlingar har en omfattande social verksamhet. 87 % av alla församlingar som ingår i studien har aktiviteter för barn och unga, 60 % erbjuder medlingsprogram i fall av konflikter i familjen, 47 % organiserar besökstjänster på sjukhus, 27 % besöker fängelser och 10 % arrangerar hjälp för missbrukare.
Dessa få exempel från skärningsfältet mellan religion, civilsamhälle och välfärd tyder på att religiösa organisationer, som andra civilsamhällsaktörer, inte låter sig sorteras i enkla kategorier. Deras aktiviteter kan inte ses som antingen röstfunktion eller servicefunktion, en kategori som har används mycket i den tidigare debatten om civilsamhället i Sverige. Däremot kan kategorierna »röst« och »service« användas för en analys av religiösa organisationers verksamhet eller identitet.
SLUTSATSER
1. Under de senaste årtiondena har det genomförts flera intressanta studier om religion som inte har analyserats med ett civilsamhällsperspektiv, men som med fördel kan tolkas ur detta perspektiv. Att analysera religiösa organisationer som civilsamhällsaktörer skulle inte bara bidra till att förstå religion på nya sätt, men kan också berika civilsamhällesforskning som fram till nu inte har varit särskilt uppmärksam på religion.
2. Det saknas en god översikt över det religiösa landskapet i Sverige, särskilt när det gäller nya religiösa organisationer och religiösa grupper relaterat till immigration. Kartläggningar av detta fält bidrar också till mer kunskap om det civila samhället i Sverige.
3. Religionsforskning och civilsamhällesforskning har mycket att tjäna på om de använder sig av varandras perspektiv och resultat. Här ligger det ett spännande fält som förhoppningsvis utvecklas mycket mer under de kommande åren.
ANNETTE LEIS-PETERS är forskare vid Centrum för forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet och vid Diakonhjemmet høgskole i Oslo.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!