Vi bör inte mäta engagemangets samhälls- eller individnytta. Det bör varken värderas som bidrag till demokratin eller till samhällets förändring. Engagemanget uppstår ur viljan till att förverkliga något bestämt, personlig utveckling och/eller att göra skillnad i ett socialt sammanhang och bör förstås som skapandet av mening, skriver Gunnar Sundgren, professor emeritus vid Stockholms universitet, och folkbildningsforskare.
Långt över en miljon människor deltar årligen i en studiecirkel. Skälen kan vara många. Oftast handlar det om att göra något aktivt som att sjunga i kör, spela ett instrument, måla, dreja eller ingå i ett teatersällskap. Men det kan också gälla att tillsammans med andra läsa och diskutera skönlitteratur, debattböcker eller fördjupa sig inom ett särskilt fackområde, livsåskådningsfrågor eller astronomi. Kort sagt en studiecirkel kan handla om snart sagt allt som vi möter i våra liv. Det gemensamma för dem är att vi deltar därför att vi har ett specifikt intresse som vi tar oss tid till att fördjupa i samspel med andra. Bildningsintresset och det sociala samspelet runt detta är det som karakteriserar cirkeln. Studieförbunden skapar möjlighetsvillkor för detta, till exempel lokaler, verktyg, ledare och pedagogiska resurser.
Studiecirkeln som fenomen har setts som uttryck för folkrörelse- och föreningsengagemang, som demokratiträning och som aktiv fritidssyssla. Den första tolkningen är idag närmast historisk. Den tid är förbi när de tidiga folkrörelserna använde sig av studiecirkelformen för att erövra den politiska makten, begränsa alkoholens skadeverkningar och hävda rätten till en annan religiös tolkning än den statskyrkan stod
för. Den andra förståelsen, av cirkeln som en av demokratins minsta men betydelsefulla element i en fungerande demokrati, har dåligt stöd i fakta och forskning vilket bland annat statsvetaren Lena Lindgren visat i studien ”Kan en filthatt stärka demokratin?”. Merparten av studiecirklarna är kulturcirklar eller fritidscirklar utan någon direkt eller uppenbar bäring på den politiska demokratin. Intresset för en bestämd sak, ett ämne eller en aktivitet, är det som står i fokus för de flesta cirkeldeltagare. Cirkeldeltagandet har utöver det andra innebörder. En är dess sociala sida. Det är tillsammans med andra som intresset/aktiviteten fördjupas/utövas. Deltagarna upplever att samspelet med de andra tillför något, bidrar till en fördjupning och breddning av intresset. De andra tillför perspektiv och kunskap. Bildningsprocessen är kollektiv till sin karaktär. Begreppet intresse är uppbyggt av de båda språkliga elementen inter som betyder mellan och esse som syftar på ett sakförhållande, en essens. I vårt sammanhang kan vi förstå intresse som: ett samspel mellan människor för att fördjupa kunskap och kompetens inom ett bestämt ämne eller område.
Inom ramen för två olika forskningsprojekt har jag, med 14 års mellanrum, intervjuat ett urval människor som deltagit i studiecirklar. Deras intressen var mångfacetterade och kunde till exempel gälla japanskt broderi, matlagning, botanik, hästsport, rockmusik och facklig organisering. Intressen som till stor del behållits genom åren. För flertalet hade dessutom engagemanget grundlagts tidigt i livet. Några intressen hade förskjutits, exempelvis från häst till hund och från att utöva musik till att sköta en musikstudio. Andra var vilande under perioder när studier och familjebildning ta git över men utan att intresset därför falnat. Jag vill förstå det som att intresse och engagemang är mer konstant än vad vi kanske vanligen tror och kan ses som en betydande tillgång för dem som har det. Att ha ett intresse och ett engagemang är ett värde i sig.
Troligen är det så att vi, en gång engagerade i ett intresse tenderar att hålla fast vid och/eller återkomma till det under vårt levnadslopp. Att utöva intressen på den fria tid vi har kanske någon tycker inte är tillräckligt. Borde deltagandet i ett civilt samhälle vara mer samhällstillvänt, omfatta en vilja till att förändra världen? Själv anser jag att vi ska vara försiktiga med att värdera intressen och engagemang. Inte söka mäta dess samhälls- eller individnytta. De bör varken värderas som bidrag till demokratin eller till samhällets förändring. Inte heller bör de värderas utifrån individnyttan, om de bidrar till att förbättra vår CV. Nej, intresseutövningen bör förstås som en möjlighet till meningsskapande. Vi lever i ett av världens mest priviligierade samhällen där vi, tack vare en omfattande politisk kamp, kunnat erövra en fri tid. Tid till bildande och skapande aktiviteter i social gemenskap som inte begränsas av arbetets nödvändighet eller privatlivets relativa isolering.
Cirkeln kan ses som ett forum där vi prövar och utvecklar sidor av oss själva som annars hämmas av våra sociala roller i samhället, arbetet och i familjen. Vi kan både upprätthålla ett tidigt grundlagt intresse, fördjupa det och utveckla nya. För många av oss är oförverkligade drömmar en drivkraft, önskan att kunna skriva, fota, spela ett instrument eller göra skillnad i en orättfärdig värld. Strävan efter mål som dessa, ibland nog så svårförverkligade, och den sociala processen som uppstår när vi försöker förverkliga dem är det som skapar mening för oss.
Har då cirkeldeltagandet någon betydelse i ett civilt samhälle? Begreppet civil kan vi förstå
som något motsatt statlig, uniform, något som hänvisar till en sfär bortom det institutionella och hårt reglerade. Det kan inkludera marknaden eller utesluta den. Inkludera eller utesluta familjelivet. Kopplas till medborgerliga dygder eller till civil olydnad. En aspekt av det civila som jag och mina forskarkollegor velat uppmärksamma är skapandet av mening. Med referens till Hanna Arendt har vi hävdat att det är det aktiva livets kärna. Arbete och aktivitet som inte är underställt andras instrumentella syften utan ger oss möjlighet till kollektivt meningsskapande kan ses som en av civilsamhällets cen-
trala grunder.
Ser vi till studieförbunden kan de som organisationer knappast förstås som delar av ett civilt samhälle. Statsbidraget, fördelade av Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe”, skapar visserligen möjlighetsvillkor för alla de cirklar, kulturevenemang och föreläsningsserier som administreras av studieförbunden. Men, inordnade i den statliga intressesfären och själva aktiva marknadsaktörer blir deras civilsamhällstillhörighet tveksam. Ser vi däremot till verksamheten, inom ramen för det fria föreningslivet eller den som enskilda individer deltar i, framstår folkbildningen som ett betydelsefullt inslag i ett civilt samhälle. Där skapas arenor inom vilka människor samspelar i strävan att förverkliga sina intentioner bortom arbetsliv, familjeliv och medborgarskap. Studiecirkeln kan då ses som en ”fri” offentlighet präglad av relativ jämlikhet. Som deltagare blir vi inte utsatta för bedömning
och rangordning. Intresset och aktiviteten är det som förenar oss och utövas av inre kraft och inte som en följd av yttre krav eller belöningar. Engagemanget uppstår ur viljan till att förverkliga något bestämt, personlig utveckling och/eller att göra skillnad i ett socialt sammanhang. Cirkeldeltagandet är något som vi själva rår över, vi ”äger” bildningsprocessen. Befriade från yttre krav kan vi fullfölja ett intresse som ger vår tillvaro en existentiell mening. Meningskapande snarare än att vara den politiska demokratins mikroorganism kan ses som cirkelns djupaste innebörd i det civila samhället. Vi borde därför sluta fokusera på nyttan för staten, samhället, demokratin eller karriären och i stället uppmärksamma de sammanhang som uppmuntrar och underlättar människans förmåga att tillsammans med andra utföra skapande arbete och aktiviteter. Civilsamhället, oavsett hur vi nu förstår detta, kan inte existera utan ett intressestyrt engagemang.
GUNNAR SUNDGREN är professor emeritus vid Stockholms universitet, institutionen för pedagogik och didaktik, och folkbildningsforskare. Han har varit folkhögskollärare och lärarutbildare och skrivit om demokrati och bildning såväl inom folkbildning, som skola och högskola.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!