Upplevd nödvändighet är det som socialt entreprenörskap grundar sig i. Det är ett uttryck för engagemang för en viss grupp eller en viss fråga. Verksamheter i det civila samhället representerar dem som valt att engagera sig, skriver Malin Gawell. Att finna lösningar och mobilisera resurser är en fråga om ledarskap.
Engagemang inom det civila samhället uppfattas oftast som något självklart och positivt. Men är det verkligen så enkelt och leder det alltid till något bra? Enligt Nationalencyklopedin är engagemang en »(stark och osjälvisk) inriktning av krafter och intresse; inriktning av resurser; (tillfällig) anställning«. Denna definition gör det genast något mer komplicerat. Definitionen knyter engagemang både till individer och till något utöver var och en av oss. Ett starkt intresse, kraft och resurser – det tyder på något kraftfullt! Många av oss ställer oss bakom ett engagemang för barnens och alla människors rättigheter. Men hur vi uttrycker detta och i vilken utsträckning vi engagerar oss skiljer sig åt.
Att utföra frivilliga handlingar eller delta i ideella organisationers verksamheter är några vanligt förekommande indikatorer på engagemang. Dessa indikatorer visar säkerligen på några viktiga uttryck för engagemang i termer av intresse och resurser. Huruvida engagemanget är osjälvisk eller stark varierar säkerligen från fall till fall.
Även insatser för att förnya etablerade eller utveckla nya verksamheter kan ses som tecken på engagemang. Idag har begrepp som socialt entreprenörskap och socialt företagande blivit en del av debatten, trots att vi inte alltid är överens om definitioner och hur dessa (ny)gamla fenomen förhåller sig till vare sig civilsamhället eller den traditionella marknaden. Utan att här gå in på kategoriseringar så finns det en debatt inom detta framväxande forskningsområde som kanske säger något om engagemang mer generellt. De sociala entreprenörerna, som för övrigt har mycket gemensamt med företrädare för det civila samhället, tillskrivs i den internationella litteraturen rollen att bemöta de behov som finns i samhället. Enligt denna litteratur gör de detta genom att upptäcka och ta till vara de möjligheter som finns. Det låter ju fantastiskt! Men detta behöver problematiseras. För det räcker med att se sig om kring för att förstå att det inte är så enkelt. I flera studier av socialt entreprenörskap med utgångspunkt i det civila samhället har det visat sig att de sociala entreprenörernas engagemang snarast grundar sig i vad de anser som nödvändigt att göra något åt och dessutom möjligt för dem själva att engagera sig i. Upplevd nödvändighet blir därmed ett mer korrekt begrepp för vad det sociala entreprenörskapet grundar sig i. Sen
måste det vara möjligt att göra något åt genom att resurser finns tillgängliga eller kan skapas. Bengt Johannisson, professor i entreprenörskap, har kallat det sistnämnda för möjlighetisering. Denna möjlighetisering är en del av både sökandet och insatserna för att kunna genomföra olika aktiviteter oavsett om man är en social entreprenör, en etablerad civilsamhällesorganisation eller en del av offentlig sektor.
Men är då inte upplevda nödvändigheter och behov samma sak? I den bästa av världar skulle det kunna vara så. Det är dock mer komplicerat. Även om vi i rätt stor utsträckning känner till de behov som vi människor har så är det inte helt enkelt att veta hur dessa behov bäst ska tillgodoses för så många människor som möjligt. Detta är, vill jag påstå, en
av de stora utmaningarna som vi människor står inför. Vad är det vi behöver göra och hur bör vi organisera våra samhällen världen över, för att det ska bli så bra som möjligt? Upplevda nödvändigheter säger inte så mycket om dessa riktigt svåra frågor – men det är uttryck för enskilda entreprenörer själva eller tillsammans med några partners engagemang för en viss grupp av människor eller en viss fråga. Detta leder till en kraftsamling för en viss inriktning. Men om det verkligen möter de behov som finns, eller om detta löser de riktigt svåra problemen kan diskuteras – både när det gäller dagens sociala entreprenörskap eller de organisationer som vuxit fram för några eller många år sedan.
Detta leder till funderingar kring vad det engagemang som uttrycks i form av skapandet av eller drift av verksamheter till exempel inom det civila samhället kan sägas representera. De representerar helt enkelt de som haft möjlighet och valt att engagera sig. För oavsett hur mycket någon än vill engagera sig så måste möjligheterna finnas. Ett litet barn uppvuxet under miserabla förhållanden i ett fattigt land har inte samma möjligheter som en välutbildad medelklassperson i rika länder. Även inom ett förhållandevis välmående land som Sverige skiljer sig möjligheterna åt. Och även om möjligheterna finns så tenderar vi som människor att engagera oss i det som berör oss på ett påtagligt sätt. I det som finns nära, det som ligger oss varmt om hjärtat eller det som vi känner avsky för. Detta gör att vi måste fortsätta att ifrågasätta i vilken mån engagemanget som sådant, oavsett på vilket sätt det uttrycks, kan tillgodose människors behov på ett riktigt bra sätt.
Med detta menar jag inte att engagemanget är oviktigt på något sätt. Det är en grundläggande kraft för medmänsklighet och utvecklingen av våra samhällen. Men för att det ska bli riktigt bra så krävs något mer. Var och ens handlande sker inom en specifik kontext. Strukturer, kulturer och olika påbud om vad och hur »vi gör« formar vårt agerande. Men det är ju också så att vi är med och formar dessa påbud, vår kultur och våra samhällens strukturer. De frågor i samhället som engagerar oss är därmed sammanvävt med hur de hanteras inom vår kultur eller hur väl våra strukturer är anpassade för just dessa frågor. Och detta kräver ett sökande efter lösningar som många gånger sträcker sig betydligt längre bort än det som vi för stunden kan överblicka – eller vad vi som enskilda individer kan överblicka.
Detta leder till en av de viktigaste men tyvärr ibland något bortglömda delen av att utveckla och leda olika typer av verksamheter. Nämligen att söka och försöka utröna vad som behövs och vad som är det bästa för att kunna lösa de problem som man upplever. Det vi ser kan vara symptom och inte nödvändigtvis orsakerna bakom eller ens en del av lösningen av till exempel sociala problem. Att förstå orsakerna och fundera på vad som krävs för att göra något åt dessa är något som många som är engagerade inom det civila samhället gör – i alla fall till viss del. För det ligger en extra utmaning i detta. Det krävs utrymme att reflektera, mod att tänka om och så måste man tåla att inte veta säkert om det är »rätt«. Som ni förstår så kan detta bli »hur stort som helst« – rentav existentiellt. Men om vi ska kunna finna lösningar och mobilisera resurser till de behov som vi upplever nödvändiga att bemöta så är det en del av ledarskapet.
Men när vi pratar om ledarskap leder diskussionerna många gånger till att hålla ordning på organisationerna och samordna människorna som engagerar sig i de olika verksamheterna. De »stora frågorna« kring »att vara människa«, »vad vi vill ha för värld« och hur vi ska kunna »möjlighetisera« detta, ryms då sällan. Termen ledarskap har till stor del kommit att influerats av eller till och med präglats av det anglosaxiska begreppet management som översatt till svenskan snarast betyder »att hantera«. Ledarskap kan dock härröras till det fornnordiska leitha som både betyder »att leta« och »att leda andra«. En sådan syn på ledarskap överensstämmer mer med det civila samhällets roller – att både söka nya lösningar samtidigt som man måste hantera den dagliga verksamheten. Leitha är då en påminnelse om att, utöver att hantera, återuppväcka de stora frågorna. Eller i de fall de bara trängts undan från den mer offentliga diskussionen – återigen ge dem utrymme.
Våra stora utmaningar i samhället kräver med största sannolikhet detta. Det rör både frågor
som fred och mänskligt välmående i stort. Men det gäller också arbetet med unga som mår dåligt, tiggeri eller flyktingar som ser sig tvungna att ta till livsfarliga medel för att undkomma en viss situation. Då berör det oss även här och nu. Ett engagemang i olika frågor som upplevs nödvändiga handlar därmed både om att söka lösningar och hantera vägen dit. Då behöver vi också prata om ett ledarskap i den fornnordiska
betydelsen. Därutöver kan symptom behöva lindras – något som får göras på vägen.
MALIN GAWELL är fil dr och verksam på Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning ESBRI. Hon har under många år arbetat med socialt entreprenörskap och civilsamhällesfrågor.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!