Under en demonstration demonstrerar också polisen på sätt och vis, skriver Mattias Wahlström, forskare vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Myndigheten demonstrerar både sin förmåga att värna om medborgarnas fri- och rättigheter, samtidigt som den demonstrerar sin kapacitet att utöva kontroll när det behövs.
Polisen i demokratiska stater utgör ett viktigt skydd för rätten att mötas och demonstrera i det offentliga. Samtidigt utgör polisen ständigt ett potentiellt hot mot den rätten.
Demonstrationsfriheten är en central förutsättning för den fria åsiktsbildningen i ett samhälle. Medan vi i allt högre utsträckning väljer vilka informationskanaler och offentliga debatter som vi vill ta del av i massmedia och på internet, så är politiska manifestationer i det offentliga rummet fortfarande något som har möjlighet att påverka även medborgare som inte valt att ta del av dem. Därför är det av central vikt att det är möjligt att församlas, demonstrera och framföra sina åsikter på offentliga platser där människor från olika samhällsgrupper rör sig.
Rätten att fredligt samlas i det offentliga för att uttrycka sina åsikter, exempelvis i form av en demonstration, är fastställd inte bara i den svenska grundlagen utan också i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Demonstrationsrätten är dock inte i första hand en rätt som samhällsmedborgare fått som en gåva av styrande eliter, utan en rätt som människor ursprungligen själva tagit sig. Från att demonstrationer och stående manifestationer nästan uteslutande setts som hot mot den sociala ordningen och bemötts därefter, har rätten att demonstrera på många håll kommit att erkännas i form av lagar som skyddar och reglerar offentliga sammankomster. Det förtjänar att understrykas att demonstrationsfriheten på flera ställen i världen fortfarande är starkt begränsad, om den alls erkänns, och demonstranter utsätts för brutala former av repression.
Det övergripande mönstret i Västvärlden har varit en ökad institutionalisering av demonstrationsformen under efterkrigstiden. Detta innebär att demonstrationer i allt högre grad av myndigheterna kommit att ses som normala och acceptabla politiska uttryck, vilket i sin tur kommit att yttra sig i mindre våldsamma sätt att hantera merparten av demonstrationerna. Demonstrationsorganisatörer har å sin sida alltmer arrangerat tillställningar som varit rutinartade och förutsägbara, och samtidigt riskfria. Tillstånd inhämtas från myndigheterna i förväg, polisen spärrar av trafiken medan demonstrationsvakter hjälper till att hålla ordning i demonstrationen. Barnfamiljer och äldre kan utan problem delta.
Samtidigt framstår denna ordnade form av demonstrationer sällan som uppseendeväckan-
de, så länge de inte är ovanligt stora. Det är därmed inte förvånande att främst mindre grupper av politiskt aktiva kan komma att söka sig utanför ramarna för »den normala demonstrationen« för att attrahera mer uppmärksamhet, eller helt enkelt för att söka utöva direkta påtryckningar gentemot stat eller meningsmotståndare. Det kan handla om allt från att vägra söka tillstånd eller att genomföra en blockad, till att fysiskt konfrontera polis eller meningsmotståndare. Demonstrationer som överskrider ramarna för det acceptabla beskrivs idag av många debattörer som odemokratiska, men det är viktigt att komma ihåg att de historiskt även bidragit till samhällsförändringar i demokratisk riktning. Utan att ta ställning till det mer eller mindre önskvärda med olika typer av protester, brukar forskare tala om distinktionen mellan behärskade och överskridande protestformer.
DEN INSTITUTIONALISERADE, BEHÄRSKADE, typen av demonstrationer utgör i sig inte mer än logistiska problem för polisen. Det är när en protest, eller deltagare i en protest, överskrider legala eller konventionella gränser för acceptabelt beteende som ett grundläggande polisiärt dilemma gör sig påmint. Å ena sidan har deltagarna i en demonstration demokratiska rättigheter som bör respekteras, även i fall där delar av demonstranterna agerar »överskridande«. Å andra sidan ingår det i polisens uppgifter att upprätthålla lag och ordning, samt att försvara de demokratiska rättigheterna även för andra aktörer än just demonstranterna. Radikala aktivister brukar ibland beskylla polisen för att i relation till demonstrationer agera för att upprätthålla den rådande maktordningen. Detta är egentligen inte felaktigt. I diktaturer är det uppenbart, men även i parlamentariska demokratier agerar polisen för att ytterst se till att politiska förändringar inte ska komma till stånd på annat sätt än genom accepterade kanaler för politisk påverkan. Att ett land har
ett demokratiskt styrelseskick är inte heller någon garant för att polisen ska prioritera folkets rättigheter framför makthavares intresse av att tysta kritik.
För polisens upprätthållande av medborgarnas förtroende intar hanteringen av offentliga sammankomster en särställning jämfört med andra arbetsuppgifter. Under en demonstration demonstrerar också polisen på sätt och vis. Myndigheten demonstrerar både sin förmåga att värna om medborgarnas fri- och rättigheter, samtidigt som den demonstrerar sin kapacitet att utöva kontroll när det behövs. Med ibland stora, synliga och ofta medialt uppmärksammade insatser sker detta på ett betydligt mer offentligt sätt än många av polisens andra arbetsuppgifter, som sällan bevittnas av mer än ett fåtal. Polisen har därför ett intresse att styra offentliga sammankomster på ett sådant sätt att den både framstår som demokratisk och samtidigt kapabel att bibehålla kontrollen över det offentliga rummet. I fall när det uppstår konfrontationer gäller det för polisen att i efterhand (särskilt i massmedia) framstå som den moraliskt överlägsna parten. Tillfällen när polisen spektakulärt misslyckas med dessa uppgifter riskerar att utvecklas till besvärande skandaler
(även om det ytterst är den allmänna opinionen och den politiska maktbalansen som avgör om polisiär repression blir ett problem för polisen).
POLISENS SÄTT ATT STYRA protester är lite förenklat sammansatt av strategier som å ena sidan bygger på kommunikation och förhandling, å andra sidan på fysiskt tvång, hot om våld och rättsliga påföljder, och regelrätt våldsutövning. Balansen mellan dessa övergripande strategier har varierat över tid i olika länder, inte minst beroende på det rådande politiska klimatet, kulturen inom polisorganisationerna, och graden av konflikt i
samhället. I flera europeiska länder har forskare tyckt sig se en övergripande förändring under 1900-talets senare hälft mot en mer tolerant och flexibel polis och en ökad betoning på kommunikation och förhandling. Ett mer tolerant politiskt klimat kan vara en delförklaring till detta, men förändringar i polisens förhållningssätt kan också härledas till en ökad kunskap och en förändrad syn på massan som fenomen. Om polisen utifrån förberedande förhandlingar kan få arrangörer att själva se till att demonstrationen blir ordningsam och förutsägbar, så är det oerhört mycket mindre resurskrävande och farligt för polisen, jämfört med att hota en hel folkmassa med våld om den inte gör som polisen säger.
Länge var polisen i många länder starkt påverkad av tankegångar som kan härledas tillbaka till den franske artonhundratalstänkaren Gustave Le Bon, som med eliterna i sin samtid
såg folkmassor som i grunden irrationella och farliga. Utifrån ett sådant synsätt tolkas enskilda individers ordningsstörande handlingar lätt av polisen som ett uttryck för hela folksamlingens fientlighet, varpå polisens repression utan större urskiljning drabbar de närvarande. På många håll har detta synsätt kommit att omprövas i ljuset av nyare socialpsykologisk forskning, enligt vilken merparten i de flesta folksamlingar inte är beredd att vända sig mot polisen så länge polisens agerande uppfattas som acceptabelt. Detta har fått polisen att försöka agera mer selektivt mot »ordningsstörande individer« och i möjligaste mån undvika konfrontation som kan uppfattas som riktad mot gruppen som helhet. Denna utveckling är dock inte entydig. Flexibilitet och kommunikativa strategier sätts inte sällan åt sidan när polisen ställs inför situationer som de inte upplever sig ha kontroll över.
Ett tydligt exempel på det senare var polisens agerande under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Polisledningen och Göteborgs Stad hade gått ut i förväg med att utlova att svensk polis skulle visa på tolerans och samförståndsanda. De största demonstrationerna kunde förvisso hållas på ett fredligt sätt utan nämnvärda konflikter mellan polis och demonstranter, med det bestående intrycket av både polis och demonstranter blev ett annat än vad myndigheterna avsett. Mediebilderna dominerades av brinnande barrikader på Kungsportsavenyn och stenkastande upploppsdeltagare som möttes av likaledes stenkastande och skjutande poliser under två uppblossade konfrontationer på Avenyn och runt Vasaparken. Ett flertal faktorer bidrog till denna händelseutveckling, däribland polisens bitvis brutala kvarhållande av 500 tillresta personer som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet, som sammanföll med att USAs president George Bush Jr. anlände till staden. I kravallernas efterdyningar genomförde också polis ett ingripande mot boende på Schillerska gymnasiet, vilka sent på kvällen under vapenhot tvingades ut att ligga på den blöta asfalten och okvädas av bittra poliser.
EFTER »GÖTEBORGSHÄNDELSERNA« PEKADE ett flertal utredningar och forskningsrapporter, däribland det digra slutbetänkandet från den statligt tillsatta Göteborgskommittén, på brister i polisens organisation och arbetssätt. Denna kritik ledde så småningom till att polisen beslutade att införa en omfattande utbildningssatsning i
ett nytt koncept för protesthantering: särskild polistaktik (SPT). Konceptet var baserat på ett sätt att arbeta som redan användes i Danmark, där polisen strävade efter rörlighet och flexibilitet, bland annat genom omfattande användning av så kallade halvsäkrade fordon. I tankesättet ingick också en större medvetenhet om hur polisens eget beteende kan framstå i demonstranters ögon. Det nya arbetssättet hade också mer offensiva aspekter, som att försöka gripa och lagföra enskilda gärningspersoner och att inför evenemang preventivt ingripa mot individer och grupper som anses utgöra en risk. Fokus på lagföring har också bidragit till en utökad videoövervakning av demonstrationer.
Samtidigt innebar det nya arbetssättet en utökad roll för dialogen med demonstranter, och
inrättandet av särskilda »dialogpolisenheter«. Syftet med dessa är bland annat att öka möjligheterna till kommunikation mellan poliser och demonstranter både före och under demonstrationer, och att förmedla kunskap till polisledningen om demonstranters perspektiv. En fortgående kunskapsutveckling i samarbete med socialpsykologer har lett till ytterligare självreflektion inom polisen och spridning av publikationer där det förespråkas ett konfliktreducerande förhållningssätt med fokus på att underlätta för demonstranters »legitima målsättningar«.
Protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg var en del av en internationell våg av stora toppmötesprotester som skakade om flera nationella polisorganisationer. Konsekvenserna har inte varit identiska överallt, men man kan idag se gemensamma trender i olika västländer. Det förekommer liksom i Sverige en ökad betoning på dialog och strategier för att trappa ner konflikter. Samtidigt kan man i synnerhet under större protesthändelser se strategier som tenderar att begränsa demonstrationsrätten: massgripanden, preventiva häktningar och stängda gränser för personer som anses utgöra en säkerhetsrisk. Användningen av olika former av kommunikationsteknologi för att övervaka demonstrationer har ökat. Det uttalade syftet är att avskräcka från brott och att underlätta lagföring av personer som ändå begår brott. Likväl riktas övervakningen också mot stora grupper oskyldiga deltagare. Flera stater har också stiftat lagar som bidrar till ökad repression av protester. Danmarks parlament röstade 2009 igenom det så kallade »lymmelpaketet«, som möjliggjorde massgripandet av nästen 1000 personer under en klimatdemonstration i Köpenhamn samma år. I Spanien beläggs deltagare i icke-tillståndsgivna protester med höga bötesbelopp, och regeringen förbereder i skrivande stund ett nytt lagpaket som förbjuder demonstrationer i närheten av »viktiga byggnader« och gör flertalet smärre förseelser i samband med protester (som att förolämpa poliser) straffbara med skyhöga böter och samtidigt låga beviskrav för polisen.
Trots delvis positiva utvecklingslinjer visar flera europeiska stater således på en oroväckande tendens. När regeringar i den senaste krisens spår genomför ekonomisk åtstramningspolitik utan ordentlig demokratisk förankring blir demonstrationer ett sätt för människor att trots det försöka påverka utvecklingen. Når demonstrationerna en sådan omfattning att de faktiskt »riskerar« att påverka politiken så hårdnar kontrollen och nya lagar stiftas. Är det kanske fortfarande så att demonstrationsfriheten värnas av stater bara så länge demonstrationerna förblir »ofarliga« för samhällets makteliter?
MATTIAS WAHLSTRÖM är filosofie doktor i sociologi och arbetar som forskare vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!