Vad ska vara lagligt att yttra? Vad bör jag vid ett enskilt tillfälle yttra? Bör jag ibland hålla inne med kritik i sak mot den som talat obetänksamt och som därför hotas av repressalier? Torbjörn Tännsjö skriver om ord som riskerar att tända eld.
Bör jag säga oförblommerat vad jag tänker också i trängt läge? Frågan inställer sig då man betänker att ens ord riskerar att följas av någon annans aggressiva handlingar. Saken ställdes på sin spets då Anders Behring Breivik utfört sina dåd sommaren 2011. Innebar denna handling att den som ogillade islam borde bli försiktig i sin kritik? Jag ska försöka besvara frågan, men jag är inte helt säker på svaret. För att få reda i den vill jag också dela upp den i tre. (i) Vad ska vara lagligt att yttra? (ii) Vad bör jag vid ett enskilt tillfälle yttra? (iii) Bör jag ibland hålla inne med kritik i sak mot den som talat obetänksamt och som därför hotas av repressalier?
DEN JURIDISKA FRÅGAN
Först frågan om vad som skall vara lagligt att yttra. Hur vid ska yttrandefriheten vara? Några gör det lätt för sig och hänvisar till grundläggande rättigheter. Jag ska ha rätt att säga vad jag vill, oavsett konsekvenserna av mina yttranden, så länge jag inte med min språkhandling direkt skadar någon. Jag tar inte ansvar för vad andra gör med vad jag har sagt. Vi kan jämföra med vad H. L. A. Hart and Tony Honore skrivit om två slags ansvar. I Causation in the Law (1959) skiljer de mellan två fall:
(i) A kastar en cigarett i ett skogsbryn. Efter att den legat glödande ett slag flammar en brand upp och sprider sig med en lätt bristill ett skogsparti, som fattar eld.
(ii) A kastar en cigarett i ett skogsbryn. Just innan cigaretten slocknar kommer B förbi och häller avsiktligt bensin på den knappt glödande cigaretten. En eld flammar upp och sprider sig med en lätt bris till ett skogsparti, som fattar eld.
Här är det underförstått att den som kastade cigarretten, A, endast är ansvarig för skogsbranden i det första fallet. Då någon, B, avsiktligt griper in och bryter händelseförloppet, genom att hälla bensin på glöden, övertar hon också hela ansvaret för det fortsatta förloppet.
Jag godtar inte denna föreställning om moraliskt ansvar. Jag menar att jag också är ansvarig för vad som händer, då någon kastar bensin på den pyrande glöd jag lämnar efter mig. Det innebär inte att den andres ansvar är mindre än mitt. Vi är båda fullt ut ansvariga för branden!
På samma sätt resonerade också den brittiske filosofen J. S. Mill en gång, i sin pamflett »Om friheten« (1859). Mill var nämligen utilitarist. Vi är ansvariga för samtliga konsekvenser av våra handlingar, enligt denna lära. Det gjorde uppgiften att försvara en långt gående yttrandefrihet svårare för honom, än för rättighetsetiker. Ändå var detta vad Mill gjorde. Hans tes var att inget budskap, på grund av sitt innehåll, borde förbjudas. Endast i den mån man med språkhandlingar direkt skadade någon, borde staten inskrida med förbud och hot om sanktioner. Om han har rätt behövs ingen särskild tryckfrihetsförordning! I så fall är allt möjligt att trycka (och säga), så länge det inte utgör led i en ordinär kriminaliserad handling (som att yttra »kusten är fri« i samband med ett rån). Det är en djärv tes, men jag är benägen att hålla med honom. Så här resonerade han till försvar för tanken att inget yttrande bör förbjudas på grund av sitt innehåll.
För det första: den uppfattning en myndighet försöker undertrycka kan möjligen vara sann. De som vill undertrycka den förnekar förstås dess sanning, men de är inte ofelbara. De har ingen auktoritet att besluta om saken för hela mänskligheten, eller att beröva andra möjligheten att göra en egen bedömning. Att förhindra att en uppfattning får göras hörd, bara därför att man är säker på att den är falsk, är att förutsätta att den egna säkerheten är detsamma som en absolut säkerhet. Allt tystande av diskussion innebär ett antagande om ofelbarhet. (Mill, 1859/1962, s. 143, min övers.)
En förutsättning för detta resonemang är förstås att ingen faktiskt är ofelbar, viket framstår som en rimlig förutsättning.
Ofta nog är kanske den uppfattning, som man vill se undertryckt, falsk. Tänk till exempel på ett typiskt uttryck för förnekelse av förintelsen av kommunister, fackföreningsmän, judar, zigenare och andra under andra världskriget. Den som förnekar att förintelsen ägt rum har fel och far med osanning. Men även när allmänheten skyddas från att behöva konfronteras med osanningar kan detta skydd undergräva den berättigade tron på sanningen. Får inte tron på ett påstående konfronteras med de gängse invändningarna mot det, kan den komma att omfattas tanklöst och dogmatiskt. Utan att utsättas för invändningar kan kunskap bli en endast tillfälligtvis sann fördom. Så här skriver Mill om saken:
Låt oss nu vända oss till den andra delen av argumentet och ge upp antagandet att vad som ses som den allmänna meningen skulle kunna vara falskt. Låt oss tvärt om anta att innehållet i den allmänna meningen är sant, och i stället undersöka värdet av olika sätt på vilka en uppfattning kan omfattas. Låt oss tänka på hur det är då sanningen inte är föremål för en fri och öppen undersökning. Hur ovillig en individ än är att medge att hans uppfattning kan vara falsk, så bör han ändå beakta synpunkten att, även om det han tror är sant, så kommer hans tro att vara en stel dogm och inte omfattas som en levande sanning, om han inte medger att den helt och fullt, ofta och alltid utan rädsla, görs till föremål för kritisk diskussion. (Mill 1859/1962, s. 161, min övers.)
Detta dogmatiska förhållningssätt till sanningen kan paradoxalt nog innebära att man ger upp den alltför lättvindigt, om man ändå stöter på kanske usla – skäl att överge den. Man har ju i så fall inga skäl för den, med vilka man kan konfrontera motargumenten! Att förstå vad en uppfattning går ut på innebär att förstå vad den utesluter. Är man inte bekant med invändningarna mot den är ens förståelse av den ytlig. En dogmatisk tro kan alltså ofta vara högst instabil. Också på den här punkten ger jag Mill rätt.
Sanningar som skyddas med förbud mot förnekelse hotar dessutom att inom vissa konspiratoriskt lagda subkulturer betraktas som officiella uppfattningar, osanna, men omhuldade, inte för att de är sanna, utan för att tron på dem gynnar etablissemanget. För att undvika detta bör vi tillåta att också väl underbyggda och för de samhälleliga funktionerna viktiga sanningar kan ifrågasättas. Vi bör lita till demokratin och till varandra. I det offentliga samtalet uppdagas på sikt sanningen. Endast i den kritiska debatten avslöjas myter och osanningar. Inget talar för att till exempel förintelseförnekare kommer att vinna allmänt stöd för sina uppfattningar bara för att vi tillåter att de framförs (och bemöts). Och gruppen som håller fast vid förnekelsen förlorar en del av det som håller den samman, då förbudet mot dess uppfattningar hävs. Detta sägs inte uttryckligen av Mill, men ligger i linje med hur han tänker.
En hållning som den Mill försvarar är alltså förenlig med att man straffar den som, i spetsen för en lynchmobb, förklarar att alla muslimer är terrorister och mördare, med påföljden att en muslimsk individ blir dödad. Hennes språkhandling var här en del av mordet på den muslimske individen. Samma yttrande bör emellertid i ett annat, mer avspänt sammanhang, få publiceras, så att det kan bemötas i vederbörlig ordning. Europeisk lagstiftning mot förnekelse av förintelsen, mot rasistiska föreställningar, mot fördömande av homosexualitet och så vidare är, skulle Mill hävda farliga och kontraproduktiva, vilket jag är beredd att instämma i. Mills eget exempel på språkhandlingar som kan bestraffas gällde uppvigling:
Åsikterna att spannmålshandlarna utsvälter de fattiga, och att privat egendom är stöld, bör utan hinder kunna spridas genom pressen, men kan med rätta medföra straff, då de förkunnas muntligen framför en upphetsad mobb församlad utanför en spannmålshandlares hus, eller då de cirkuleras framför samma mobb på ett plakat. (Mill, 1859/1962 s. 184, min övers.)
Notera att man mycket väl kan tänka sig att påståendet att spannmålshandlarna utsvälter de fattiga är sant. Jag är inte främmande för tanken att Mill själv menade att det låg en viss sanning i det. Det samma med tanken att privat egendom är stöld. Det kan ändå vara förbjudet att i fel sammanhang yttra det. På samma sätt måste det kunna vara förbjudet att inför en mobb skrika att muslimer, judar eller kristna är fångna i dåraktiga och vidskepliga föreställningar. Det är de förstås, men det innebär inte att detta påstående får yttras i en situation där det kan uppvigla till våldshandlingar.
Hur kan en utilitarist som Mill vara så säker på att yttrandefriheten bör ges så vida ramar? Ett osant och kränkande yttrande kan göra mycket ont. Hur kan den som vill maximera summan av lycka i världen överse med det?
Mill kommenterar inte ens detta förhållande. Hans argumentation syftar endast till att visa att inskränkningar av yttrandefriheten medför att vi får betala ett slags intellektuellt pris. De kan försvåra ett kritiskt sanningssökande. Men varför är det fria och kritiska sanningssökandet så viktigt? Förklaringen ligger i en speciell premiss: Mills framstegsoptimism, hans utvecklingstro! Så här uttrycker han den:
Allt eftersom mänskligheten utvecklas kommer antalet doktriner, som inte längre är omstridda eller föremål för tvivel, att konstant växa. Mänsklighetens välbefinnande kan nära nog mätas i antalet och tyngden av sanningar som nått den punkt då de icke mer ifrågasätts. (Mill 1859/1962, min övers., s. 171)
Han menade alltså att det var möjligt att utveckla den mänskliga civilisationen. Men det kan endast ske med stöd av vetenskaplig, moralisk och känslomässig utveckling. En inskränkning av yttrandefriheten hotar denna utveckling. Detta gör att allt det lidande ett kränkande yttranden kan ge upphov till hamnar i skuggan. Detta lidande finns där, det har sin vikt, men de uppvägs av hänsynen till utvecklingen, måste han ha tänkt. Jag delar Mills utvecklingsoptimism. Jag delar också hans tro att den förutsätter ett fritt, kritiskt och systematiskt sanningssökande.
VAD BÖR JAG YTTRA?
Så till frågan om vad jag bör yttra vid ett enskilt tillfälle. Även om jag har juridisk rätt att hävda att muslimer (eller kristna, eller judar) är fångna i fruktansvärda vidskepelser, är det inte säkert att jag alltid bör göra det. Tänk på Hart och Honoré. Om någon är beredd att hälla bensin på den glödande cigaretten bör jag kanske inte lämna den efter mig. Jag bör inte tveka att utmana med min satir. Jag bör inte frukta hot från kristna, då jag utmanar kristendomen, eller hot från judar, då jag utmanar judendomen, eller hot från muslimer, då jag utmanar islam. Men har jag en Breivik bakom ryggen måste jag kanske tveka om jag just vill utmana islam — just i ett visst sammanhang, som det vi nu befinner oss i. Ja, kanske är angrepp på bestämda (i praktiken maktlösa) kristna eller judiska samfund problematiska av samma skäl.
Det är smärtsamt att medge detta, men jag tror situationen kan vara sådan att en viss självcensur ibland är av nöden. Det finns ting jag bör hålla inne med i vissa situationer. Detta är dock en nödlösning. Det kan dock ibland finnas knep att tillgripa, som så att säga desarmerar det budskap man vill framföra och som kan hjälpa en att ändå få framföra det.
Ett knep kan vara att aldrig angripa uteslutande en religion, som islam (mitt exempel ovan). Att aldrig angripa uteslutande en syn på förhållandet mellan religion och stat. Vill man angripa islam eller islamism bör man samtidigt angripa judendom och kristendom samt attackera sionism och kristen fundamentalism. Ogillar man tanken om en islamistisk stat ogillar man sannolikt också tanken om en judisk eller kristen stat. Men då bör man samtidigt klargöra detta. En annan sak är om någon partiskt hävdar att det är i sin ordning om stater är judiska eller vilar på kristen grund, men inte att de är muslimska. Men den som resonerar så är nog inte intresserad av frågan om yttrandefrihet över huvud taget. Man ser nog mitt resonemang som helt och hållet ovidkommande.
Faktum kvarstår emellertid: sedan den juridiska frågan fått en lösning återstår ändå den privatmoraliska. Här finns nog inga enkla utvägar eller helt generella lösningar.
BÖR JAG TIGA I SAK DÅ JAG FÖRSVARAR NÅGONS YTTRANDEFRIHET
Den tredje frågan jag vill diskutera är om jag ibland hålla inne med kritik i sak mot den som talat obetänksamt och som därför hotas av repressalier. Det är kanske den svåraste. Jag försvarar Lars Vilks juridiska rätt att smäda islam. Men kanske har han gått för långt? Kanske borde han visat större återhållsamhet? Kanske har han handlat moraliskt fel då han utnyttjat sin yttrandefrihet på det sätt han gjort? Om det är vad jag menar, ska jag i så fall säga det, i samma andetag med vilket jag försvarar hans yttrandefrihet? Jag tycker kanske att några av hans yttranden och installationer var problematiska. Finns det inte en risk att Sverigedemokrater kastar bensin på den glödande cigarett han lämnat efter sig? Samtidigt lever han emellertid under hot. Jag vill försvara hans liv och säkerhet, förstås, men också hans rätt att göra de moraliska fel jag kanske tycker att han gjort. Betyder det att jag, i mitt försvar av hans yttrandefrihet, ska hålla inne med min kritik av vad jag uppfattar som hans missbruk av den?
Än mera bekymmersam blir situationen då man ska uppträda till försvar för människor vilkas yttrandefrihet och säkerhet hotas därför att de uttryckt vad jag finner vara avskyvärda uppfattningar. Tänk – om läsaren minns denna händelse – på Jan Myrdals och Noam Chomskys försvar för Robert Faurissons yttrandefrihet när han förnekade att förintelsen ägt rum? Åtminstone Myrdal vägrade att i samband med detta försvar ta avstånd från Faurissons uppfattningar? Han skrev om saken bland annat i Aftonbladet 2004. Det var en annan diskussion, menade han. Var det en rimlig hållning?
Eller tänk på pastor Åke Green och hans predikan där han påstod att sexuella abnormiteter är en »djup cancersvulst på hela samhällskroppen«, och där det gjordes fullkomligt klart att inte bara pedofili, utan även homosexualitet var exempel på det han talade om som abnormiteter. Hans juridiska rätt att yttra detta har klargjorts (om än inte entydigt) av högsta domstolen i en dom från 2005, och det är nog inget tvivel om att Mills försvar för yttrandefriheten måste omfatta denna predikan. Greens rätt att hålla den var emellertid för en tid ifrågasatt. Hur borde man då ha försvarat honom? Genom att inte diskutera sakfrågan? Jag är återigen osäker, men lutar åt att det är det mest effektiva, om man vill värna Greens, eller Faurissons, rätt att säga det han säger.
Notera att man i annat fall kan lockas in i en bekymmersam diskussion av ungefär följande slag. Om Faurisson hävdat att endast tre miljoner judar dödats under förintelsen (snarare än sex), så hade det inte varit något problem; problemet uppstår… ja, när? Eller beträffande Green. Han säger också i sin predikan att pedofili är en cancersvulst på samhällskroppen. Hade det inte varit något problem om han nöjt sig med det yttrandet? Problemet uppstod… ja, när? Denna diskussion hotar att stjäla fokus från frågan om yttrandefriheten som sådan.
SLUTSATSER
Jag tror alltså att Mill har rätt i den första frågan. Inget yttrande bör förbjudas på grund av dess (orimliga eller anstötliga) innehåll. Endast språkhandlingar, som vållar påtaglig skada, eller hotar att göra det, ska vara förbjudna och kunna straffas.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om den andra frågan. Men viss återhållsamhet är nog på sin plats, och man bör för säkerhets skull vara noga med att generalisera all kritik som kan tas till intäkt för specifika våldsamma aktioner.
Den tredje frågan är kanske den allra svåraste. Jag tror ändå det finns fall då man bör hålla inne med den moraliska kritiken mot den som så att säga missbrukat den juridiska yttrandefriheten, och som yttrar ting som moraliskt sett inte borde yttras. Jag tror man, åtminstone tillfälligtvis, bör hålla inne med den moraliska kritiken, för att inte skada respekten för den juridiska yttrandefriheten som sådan. Man får ta en diskussion i sänder, helt enkelt.
TORBJÖRN TÄNNSJÖ är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Litteratur
– H. L. A. Hart och Tony Honoré (1959), Causation in the Law (Oxford: Clarendon).
– John Stuart Mill (1859/1962), »On Liberty«, i Mary Warnock (red.), J.S. Mill, Utilitarianism (London och Glasgow: Collins, Fontana).
Detta är en utskrift av ett föredrag som Torbjörn Tännsjö höll på Ersta Sköndals högskola den 31 januari 2012, vid ett seminarium om yttrandefrihet och mångkulturalism. En utgångspunkt för föredraget var i sin tur en artikel han publicerade på DN Debatt den 31 juli 2011, »Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet«. Ett sammandrag av den här texten har tidigare varit publicerad i Kurage.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!