Det är lagligt för rasister att organisera sig, men inte att gå från ord till handling. Staten sätter gränser men eftersträvar också kontroll, bland annat genom att ge bidrag till antirasister. Det civila samhället har en oumbärlig roll, både som vakthund av de redan utritade gränserna – och för att engagera medborgare i ett evigt samtal och omprövande av desamma, skriver Hanna Hallin.
Var gränsen går för vad som kan tolereras i Sverige har helt och hållet att göra med synen på det civila samhällets roll och relationen mellan det och staten. Statens roll i frågan om toleransens gränser kan sägas vara att frigöra individen från beslutet om vad som är rätt eller fel. Genom att stifta lagar, och därmed sätta en gräns för vad som ska vara brottsligt eller inte, kan varje individ sägas slippa överväga det moraliskt riktiga i var och en av sina handlingar: »Det är lagligt, alltså inte fel«. Vilket utrymme finns det då överhuvudtaget för civilsamhället i Sverige att delta i att sätta gränser för toleransen?
ETT CIVILSAMHÄLLER KAN ALDRIG SÄTTA GRÄNSERNA
För det första är det självklart att ett fritt civilsamhälle aldrig kan ersätta staten i rollen som lagstiftare. Inte heller kan man förlita sig på det civila samhället för att fastställa en gräns för toleransen. Det finns helt enkelt ingen allmängiltig moralisk kompass i civila samhället som skiljer rätt sida från fel sida. Eller snarare: det finns oändligt många, och de pekar i olika riktningar. Människor går själva samman och organiserar sig utifrån olika intressen, föreställningar, idéer eller behov. Detta är hela poängen med det civila samhället: att umgås eller att utbyta åsikter med människor man annars inte skulle ha träffat. Det är viktigt i sig att alla dessa olikheter kan existera fritt i samhället.
Den allmänna föreställningen om civila samhället leder gärna tanken till alla de organisationer och initiativ som har formuleringar i syftesparagrafer och värdegrunder om öppenhet, inkludering och allas lika värde. Det är så civilsamhället ofta framställs genom politiken och i andras ögon, som något i sig gott och moraliskt vägledande.
När man i praktiken tittar på det civila samhällets olika organisationer blir det tydligt att de utgörs av en mängd olika gemenskaper med ibland lika och ibland starkt motstridiga intressen eller idéer. Civilsamhället rymmer organiserade rasister och feminister, ateister och präster, de som är för mer biltrafik och de som är emot, samt alla slags kombinationer av dessa identiteter. Varje organisation har sin vision, sin kompassnål, om vad som är att förbättra i sin eller andras vardag. Civila samhället rymmer också organisationer som, jämfört med rådande politik i statsapparaten, har »fel« åsikter. Det finns organisationer som vill störta demokratin, avskaffa kvinnor och mäns lika rättigheter eller inte anser att de med en viss trosuppfattning är lika mycket värda som andra människor.
Det är möjligt att detta inte ska överdrivas, många i föreningslivet vill bara ha kul ihop. Jag kan dock konstatera att civila samhället är ett gytter av åsikter, som inte sällan står i konflikt med varandra och ibland med allmänintresset. Från staten fria och självstyrande organisationer i civilsamhället kommer var för sig att sätta sina olika intressen främst. De kan i sin helhet ge en bild av ett »allmänintresse«, men de kan inte ersätta statens roll i att fastslå toleransens gräns.
STATENS BEFOGENHET ATT DRA UPP OCH BEVAKA GRÄNSEN
Statens roll är att sätta gränser. Det kännetecknas rent fysiskt i resandet av murar och stängsel, längs landsgränser eller skyddsobjekt. Även om föreningsfrihet och åsiktsfrihet är en del av de mänskliga rättigheterna, så finns det gränser för vad stater som skrivit under kommit överens om att de ska tolerera.
Rasistisk organisering är ett exempel. I FN har medlemsstater kommit överens om att det bör vara förbjudet. Men handlingen att organisera människor rasistiskt är tillåtet i Sverige. Trots landets ratificering för 40 år sedan av FN:s rasdiskrimineringskonvention, där det i artikel 4b står att konventionsstaterna ska »olagligförklara och förbjuda organisationer samt organiserad propaganda och all annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i sådana organisationer eller i sådan verksamhet som brottslig gärning som är straffbar enligt lag.«
Egentligen är det inte en orimlig tanke att staten, som företrädare för allmänintresset och »rätt« åsikter, förbjuder organisationer som organiserar människor kring sådant som går emot de rådande värderingarna. Varför ska du ha rätt organisera människor utifrån rasistisk ideologi när de handlingar som ideologin uppmuntrar är förbjudna?
I Sverige får dock rasister organisera sig och sprida rasistiska åsikter. Åsiktsfrihet och organisationsfrihet är grundläggande förutsättningar för ett fritt civilsamhälle och det finns ett brett politiskt stöd i Sverige för att det är självklart och bra. Toleransens gräns går vid att agera på åsikterna och omvandla dem i handling, det vill säga att diskriminera människor eller att hetsa mot folkgrupp. Åsiktsfriheten och föreningsfriheten har i Sverige fått företräde framför dessa åtgärder syftandes till att trygga människors frihet från diskriminering.
DEN NÖDVÄNDIGA DRAGKAMPEN OM TOLERANSENS GRÄNS
Makten har samtidigt en inneboende strävan efter kontroll. I Sverige tar det sig uttryck i att staten tillåter rasistisk organisering och samtidigt delar ut bidrag för att uppmuntra organisationer som arbetar mot rasism. I statens ögon önskvärda delar av civilsamhället förväntas förhindra och stävja andra mindre önskvärda delar av civilsamhället.
Här har det civila samhället en oumbärlig roll för staten. I fråga om att legitimera vad som är rätt och fel förväntas det önskvärda civila samhället ta en aktiv roll i att påverka människors värderingar. Det är en slags kompromiss, staten låter bli att flytta gränsen för vad som ska tolereras och undviker därmed att inkräkta på det civila samhällets frihet under förutsättning att delar av det civila samhället är med och tar ansvar för att rådande värderingar är »rätt.«
Samtidigt skiftar regeringar och rådande värderingar. De är inte absoluta och därför inte att lita på vad gäller gränsdragning för vad som ska tolereras. Något som ena dagen anses självklart börjar nästa dag att ruckas på. Regeringar kommer och går, organiseringen i civilsamhället består. Med den insikten tycker jag att vi ska förstå och i alla situationer försvara Sveriges förhållningssätt till FN:s konvention om rasdiskriminering. Det är en evig tvist om vad som ska anses vara rätt och fel och var gränsen ska gå för vad som ska anses vara lagligt. Det behövs ett civilsamhälle som förmår verka fritt och värna sin integritet. Som bidrar till en ständig reflektion över vårt beteende och landets politik.
Ibland har det som varit olagligt gått till historien som »rätt.« Det mest kända exemplet är kanske de olagliga metoder och den civila olydnad som medborgarrättsrörelsen i USA använde sig av. Det vidgar människors vyer och förutsättning för att ta ställning.
Jag önskar att civila samhället i Sverige rätade på ryggen och värnade denna sin roll i relation till staten. Frågor om det civila samhällets självkänsla och integritet väcks ju när förväntningarna från politiken på det civila samhället tycks förflyttas från den systemkritiska rollen till något annat, när stuprörsmentaliteten i civila samhället leder till navelskåderi samt ängsligheten över att finansieringen av verksamheten riskerar att minska.
Den svenska tanken om civilsamhället bygger på att staten inte ska gå in och styra och ställa. Staten sätter gränser, men för att gränsen ska uppfattas som legitim ligger det även i statens intresse att det finns en livaktig debatt om vad som kan tolereras eller inte.
Civilsamhället har dels rollen som vakthund för statens gränsdragning, dels rollen att engagera medborgare i ett evigt samtal och omprövande av toleransens gränser. På så sätt vinner statens gränsdragning legitimitet, inte genom att vara en gång för alla given, utan för att den är fri att diskutera och ompröva.
HANNA HALLIN är tidigare chef för tankesmedjan Sektor3.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!