Svagare partipolitisk identitet hos medborgarna bidrar, tillsammans med en medialisering och professionalisering av politiken, till att förändra de politiska partierna, skriver Svend Dahl. Han presenterar några tänkbara strategier för att åter göra de etablerade partierna relevanta som redskap för det folkliga deltagandet i politiken.
Om man vill förstå det som brukar kallas partiernas kris kan man börja med att fråga en fotbollssupporter om hur det gick till när hen blev anhängare till ett visst lag. Efter en stunds initial förvåning över frågan – för det är väl alldeles självklart att hålla på det aktuella laget, något alternativ finns inte – lär det så småningom koka ner till faktorer som föräldrar, vänner och hemort.
Det är ett svar som stämmer ganska väl in på hur partiidentiteter tidigare formades. Valet att gå med i ett parti handlade, precis som valet av lag, om faktorer som hemmiljö, påverkan från föräldrar, vänner och bekanta, geografisk hemvist eller klasstillhörighet – och mindre om överväganden där olika partiers för- och nackdelar vägts mot varandra. Och när man väl gått med i ett parti har man varit beredd att stödja sitt parti i vått och torrt – på precis samma sätt som fotbollssupportern sluter upp bakom sitt lag i både med- och motgång. Det är ju mitt lag – eller parti.
I dag blir denna typ av relation till politiska partier allt ovanligare. Allt färre identifierar sig med ett parti, och än färre är beredda att bli partimedlemmar. Vi röstar på olika partier i olika val, och byter både parti- och blocklojalitet mellan valen. Kanske skulle man kunna beskriva det som att våra politiska identiteter i allt större utsträckning ser ut som svaren på de partitester som brukar publiceras under valrörelserna. En person kan vara 25 procent moderat, 20 procent miljöpartist, 15 procent vänsterpartist, 10 procent centerpartist, 10 procent socialdemokrat, och så vidare. Med den typen av politiska identiteter blir det givetvis svårt att skaffa sig partibok.
DE SVAGARE POLITISKA identiteterna hos medborgarna bidrar, tillsammans med en medialisering och professionalisering av politiken, till att förändra de politiska partierna. När man studerar partierna och deras medlemmar framträder i dag bilden av vad som skulle kunna beskrivas som professionella gemenskaper. Även om man enbart är fritidspolitiker är rollen som företrädare för sitt parti, på väljararenan men framförallt i valda församlingar, det centrala för engagemanget. Man är företrädare för sitt parti, inte bara anhängare av en viss politik eller ideologisk uppfattning. Den traditionella bilden av partiorganisationerna som uppbyggda av personer som deltar i valrörelsen och föreningsaktiviteter, men som inte har någon tydlig »politikeridentitet« säger med andra ord ganska lite om dagens partier.
Problemen med denna utveckling blir tydliga när man tar hänsyn till partiernas fortsatta dominans vad gäller politiskt beslutsfattande. Krisen för partierna gäller ju egentligen bara
medlemsorganisationerna. Folkrörelsepartierna byggde på tanken om medlemmarnas aktiva deltagande i partiarbetet och politiken. På partimöten, i diskussioner med sina partivänner, kunde människor identifiera gemensamma intressen och formulera de krav som sedan låg till grund för partiernas agerande. Detta är kanske en idealiserad bild av hur folkrörelsepartierna aggregerade och kanaliserade folkliga opinioner. Men den fångar ändå en avgörande aspekt av dessa partier, nämligen det breda folkliga deltagandet i de politiska partierna, och därmed i den representativa demokratins finrum.
NÄR PARTIERNAS MEDLEMSANTAL minskar förändras detta. Partierna måste fortfarande presentera politiska förslag för väljarna och i de folkvalda församlingarna. Men när partierna inte längre samlar stora skaror av medlemmar måste informationen om vilka samhällsproblem som är relevanta, och hur människor ser på dessa, hämtas på annat håll. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Möjligheten att företräda väljarna kan- ske rentav förbättras när deras åsikter inte längre behöver filtreras via de aktiva partimedlemmarna, som inte alltid är representativa för partiets väljare. Samtidigt leder denna »individualisering« av väljarnas politiska preferenser till möjliga problem sett till partiernas förmåga att väga samman väljarnas uppfattningar och forma en politik. När en betydande del av ett partis väljare också ingår i kollektivet av partimedlemmar, ger det sannolikt bättre möjligheter för väljarna att sätta sitt avtryck på ett partis politik än när väljarna agerar var och en för sig utanför partiorganisationerna.
Att väljarkåren i dag befinner sig på utsidan av partiorganisationerna riskerar därför att ge välorganiserade intressen ett oproportionerligt stort inflytande. En organisation som kan förse partierna med välformulerade problembeskrivningar och argument kommer att ha betydligt större möjligheter att påverka hur partiets politik utformas, än väljarna som saknar kollektiv organisering. Intressegrupper av olika slag har visserligen i alla tider alltid försökt påverka de politiska beslutsfattarna. Skillnaden är dock att det tidigare – när partierna samlade större medlemsskaror – fanns en naturlig intern motvikt, som åtminstone till viss del var synonym med partiernas väljare.
Denna utveckling förstärks av vad som brukar beskrivas som avideologiseringen av politiken. Faktorer som globaliserade finansmarknader och ett ökat politiskt beslutsfattande på EU-nivå har lett till att utrymmet för sakpolitisk konkurrens mellan partier minskat. I allt större utsträckning har val kommit att handla om att välja det parti
som anses vara mest lämpat att administrera det befintliga samhället, snarare än det parti som har den bästa idén om hur samhället bör utvecklas. Det öppnar för ett samhälle där politiken fjärmar sig ytterligare från medborgarna, och där medborgarna upplever det som allt svårare att påverka politikens inriktning. Medborgarnas roll i demokratin blir inte längre att formulera krav på politiken, utan att i opinionsundersökningar och val bekräfta eller förkasta de förslag som de politiska partierna i samarbete med andra elitorganisationer formulerat. Politiken upphör att vara en arena för engagerade medborgare och blir i stället en fråga för teknokrater.
Om man tror att det finns ett värde i det breda medborgerliga deltagandet i det politiska beslutsfattandet bör denna avpolitisering av politiken vara självklar utgångspunkt för diskussionen. För vad de partier som växt fram de senaste åren och skapat medborgerligt engagemang erbjuder är just löftet om en »återpolitisering« av politiken. Oavsett om vi talar om högerpopulistiska partier eller ett parti som det grekiska vänsterpartiet Syriza finns tanken på politiken som ett instrument för att förverkliga ett annat samhälle än dagens. På samma sätt som de klassiska folkrörelsepartierna en gång gjorde handlar det om att mobilisera människor utifrån konfliktlinjerna som de ser i sin vardag, men som man upplever att de etablerade partierna ignorerar. Det är knappast någon slump att högerpopulistiska partier, som exempelvis Sverigedemokraterna och ungerska Jobbik, satsat stort på att bygga organisationer för att nå ut i lokalsamhället.
Frågan är hur de traditionella center–vänster- och center–höger-partierna ska förhålla sig till denna utmaning. Jag vill här peka på tre strategier för att åter göra de etablerade partierna relevanta som redskap för det folkliga deltagandet i politiken.
FÖR DET FÖRSTA HANDLAR det om att politisera det tillgängliga handlingsutrymmet. Människor efterlyser fortfarande politiker som med en ideologisk grund kan beskriva hur samhället skulle kunna göras bättre. Även om exempelvis ökat beslutsfattande på EU-nivå i viss utsträckning minskat utrymmet för sakpolitisk konkurrens innebär det inte att möjligheterna för ideologisk profilering försvunnit. Tvärtom finns det en lång rad frågor som skulle kunna bidra till att återideologisera politiken. Det handlar exempelvis om regleringar av den internationella finanssektorn och integritetsfrågorna men också om frågor som rör det moderna arbetslivet och de nya spänningar som kraven på ett längre och mer flexibelt arbetsliv för med sig.
För det andra handlar det att tydliggöra värdet i partimedlemskapet. Genom sin roll i parlamentariska församlingar har partierna stora möjligheter att ge medlemmarna tillgång till den typ av konkreta påverkansmöjligheter som de som söker sig till partierna är intresserade av. Problemet i dagens partiorganisationer är att påverkansmöjligheterna för den enskilda medlemmen är alldeles för otydliga. Att som medlem indirekt vara med att utse kongress- eller stämmoombud ger knappast känslan av att kunna påverka. Detta skulle kunna mötas med hjälp av exempelvis ökad användning av medlemsomröstningar i viktiga sakfrågor och att partimedlemmarna får utse partiledaren i direkta val.
För det tredje måste professionaliseringen av partiorganisationerna motverkas. Det handlar varken om att ge upp moderna kampanjredskap eller minska antalet människor som arbetar heltid med politiken, utan snarare om att den »politiska klass« som i dag dominerar partierna inte får definiera vad ett partipolitiskt engagemang inne- bär. Risken med dagens situation där aktiva i olika partier sannolikt har mer gemensamt med varandra än med respektive partis väljare är att den bidrar till att öka avståndet mellan medborgarna och politiken och lämnar fältet fritt för politiska rörelser som vill utnyttja anti-etablissemangsstämningar. Utmaningen handlar dels om att bygga gräsrotsorganisationer som gör att partierna återigen tar plats i människors vardag, dels om att knyta till sig aktivister som kombinerar partiengagemang med andra former av samhällsengagemang, i exempelvis fackföreningar och andra organisationer.
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån. Disputerade 2011 på avhandlingen »Efter folkrörelsepartiet – om aktivism och politisk förändring i svenska riksdagspartier«.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!