Höga trösklar in i organisationsvärlden och politiker som styr civilsamhället mot att bli för gulligt. Sammantaget utgör de en risk – i alla fall om man vill att den tredje sektorn ska driva förändring och förnyelse, hantera och härbergera olikheter och skapa resultat mot alla odds, skriver Hanna Broberg.
Hur kan olikheter i samhället tolereras? De problem som ger krigsrubriker i kvällstidningar och som färgar bilden av utsatta bostadsområden kräver mer än staten och att den enbart beivrar lagöverträdelser. Tolerans handlar i grunden om vad vi gillar och ogillar, vad vi vill och inte vill. För att vi som individer och som kollektiv ska lyckas hantera och härbärgera olikheter krävs en bredare dialog samt engagemang, förtroende och relationer.
Kan vi då kräva detta engagemang eller kommendera fram det? Nej, det måste växa fram och stödjas. De som kränker eller blir kränkta, hotar eller hotas kan inte mötas i kommunhuset. De behöver en kulturförening, en social organisation, en fotbollsplan eller ett fik. För att vi ska kunna tolerera olikheter i samhället krävs kort och gott flera arenor där åsikter och debatt kan öka kunskap och förståelse.
En sådan arena för debatt och åsiktsutbyte sägs ofta vara civilsamhället och dess organisationer. Många, både i och utanför organisationerna, i politik och näringsliv, har bilden att civilsamhället på något sätt är goda verksamheter och att det gör gott, även när det gäller tolerans och pluralism. Organisationerna påstås även ha en unik roll med stort samhälleligt förtroende och erfarenheter av möten mellan människor.
Men i hur hög grad stämmer denna historiska bild med dagens civilsamhälle? Att se civilsamhället som en arena för tolerans och pluralism kan upplevas som ett uttryck för övertro och önsketänkande. Där några ser en arena för att härbärgera olikheter och ogillande ser andra en förvaltande, proppmätt och självgod verksamhet som vilar på förra seklets lagrar av engagemang och välformulerade värden.
Det finns ju en organisationsvärld där olikhet ofta inte är önskad. Trösklarna är höga och engagemanget kräver sociala nätverk för att den enskilde ska få komma in. Bland trollen på nätet, eller i de kränktas upplopp är det långt till föreningens heldagskonferens med verksamhetsplanering eller kontakter i regeringskvarteren.
Omvärldsförändringar riskerar också att skapa ett alltför gulligt, likriktat och utslätat civilsamhälle. Det handlar om att balansera organisationens uppdrag och ändamål mot kriterier för ansökan om medel från Postkodlotteriet, Ungdomsstyrelsen och generösa bidragsgivare vid jul. Allt fler artiklar i media och uppmärksammade galor handlar om välgörenhet, om att visa resultat och att passa in i ett format. I denna mediala uppmärksamhet tävlar organisationerna om att vara kommunikativa och att passa in i den rådande normen, med konsekvensen att det blir allt svårare att vara trogen sina ideal och verkliga uppdrag.
Civilsamhället kan då bli alltför ängsligt för att avvika eller vara besvärligt. I organisationernas strävan efter legitimitet tappas den genuint samhällsutvecklande uppgiften och det ursprungliga ändamålet bort. Vi får då ett civilsamhälle utan fula ankungar i föreningarnas ankdammar, som inte vågar bli arenor för svanar och som inte kan härbärgera debatter som florerar på sociala medier eller bland arga, besvikna, unga, socialt utestängda och oliktänkande. Riskerna med att agera arena är att man blir obekväm att associeras och samarbeta med.
Om organisationerna verkligen står för sina utgångspunkter och värden, för sin roll i demokratin så bör det finnas mer mötesplatser för tolerans och samtal om toleransens gränser i verksamhetsplanerna. Olika ska fylla förenings- och styrelserummen snarare än lika. Annars riskerar organisationerna att få uppgifter från samhället istället för att ta sig de man ser som viktiga.
Kan civilsamhällets organisationer återigen vara osams och slåss för »sina« grupper? Relaterat: får civilsamhällets organisationer vara religiösa och får de ha odemokratiska styrformer? Svaren på dessa frågor hänger ihop med hur hög grad av pluralism vi som individer och kollektiv vill och måste ha. Utifrån dagens bekvämlighets- och anpassningsperspektiv och regelverk i stödsystemen vill vi antagligen ha väldigt lite pluralism, men med tanke på behovet behöver vi mycket pluralism.
Att möta ett behov av ökad pluralism är en utmaning för ett historiskt sett homogent samhälle och civilsamhälle. Vi vill hellre vara överens och vi vill inte ha konflikt, särskilt inte i en social krets eller organisation, på våra arbetsplatser eller ens i politiken. Om vi ska våga uttala och pröva mycket starka åsikter så måste man också ha arenor där dessa får debatteras, där man kan bemöta och spegla konsekvenserna.
Enskilda eldsjälar, ofta med egen erfarenhet och med förmåga att skapa möten och förtroende, skapar och driver arenor där debatten kan föras. Destruktiva krafter vänds till något positivt när Lugna Gatan möter svikna och arga unga som får ledning, förtroende och möjlighet att växa. De stora organisationerna skulle kunna alliera sig med och stödja detta, kanske flytta ut sina huvudkontor från regeringskvarteren till samhällsutmaningarnas konkreta vardag, ofta i förorterna. Unika arenor kan med andra ord skapas genom att civilsamhällets organisationer lever sitt uppdrag och bevarar sin integritet gentemot dagens välgörenhets- och styrningstryck.
Min tro, kanske en övertro, på civilsamhällets kunskap och kraft att vara en arena för pluralism, debatter och olikheter är kanske egentligen en önskan att civilsamhället kan anta utmaningen. Samtidigt bygger den tron på en stark övertygelse om att varken politik eller näringsliv kan ta den rollen. Politikens utmaning ligger snarare i att tilltro och förstå civilsamhället, att ge utrymme och låta organisationerna vara arenor för debatter och åsikter. För politiken kan varken sköta det själv eller kommendera fram de samtalen.
Civilsamhället och dess organisationer har mycket att leva upp till om de ska kunna fungera som förändringsdrivare och förnyare och att även idag kunna skapa resultat mot alla möjliga odds. Förutsättningar för denna förnyelse av civilsamhället och dess organisationer är möjligheten att kunna öppna för starka åsikter och att kunna härbärgera nya verksamheter, debatter och »svårstyrda« personer. Utmaningen ligger hos civilsamhället självt.
HANNA BROBERG är ordförande i SHIS och tidigare bland annat kanslichef på Överenskommelsen och medarbetare på Forum.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!