Det blåser en särartsvind genom civilsamhället. Lite motvilligt har flera av det gamla civilsamhällets makter på nytt tagit sig upp på, de numera något slitna, barrikaderna för att mobilisera de så kallade folkrörelserna. Vi ser exempel på ordföranden, generalsekreterare och andra förbunds- och föreningsföreträdare, såväl förtroendevalda som anställda, som gör vad de anser behövs för att kommunicera att de minsann är och bidrar med något annat än vad till exempel aktörer inom den privata, offentliga eller företagssektorn är och gör.
Vi hör om och läser forskarnas rapporter som hävdar att vi lever i en tid där några av de dominerande inslagen är ökad professionalisering, ökad marknadisering med ekonomiskans språkbruk som en viktig ingrediens och något som då och då kallas tribalisering eller stamsamhällets återkomst. I de logikmöten som sägs följa i spåren av detta och av samhällssfärernas alltmer porösa tillstånd, sägs ett fjärde starkt inslag uppstå – hybridisering. Från en traditionell fyrarummare befinner vi oss nu i den öppna planlösningens tid.
Hela paketet förklaras i sin tur med att vi i västerlandet alltjämt befinner oss i ett regim- eller paradigmskifte, där den tidigare så dominerande socialdemokratiska, socialistiska och vänsterorienterade epoken nu på fler och fler arenor ersätts med en liberal, nyliberal och högerorienterad ledningsmanual. Och här, precis här i det så kallade mötet och gränslandet mellan samhällssfärernas olika logiker, tycks flera av de traditionella folkrörelserna och deras medlemsorganisationer stå inför behovet av att med näbbar och klor både internt och externt förklara och försvara sin specialitet, sin särart och identitet. Ja alltså, det är framför allt centralmeteorologerna i det traditionella civilsamhället som i många och långa möten funderar över hur man bäst kommunicerar vad man är i relation till vad andra är och hur detta i sin tur borde påverka förhållningssätt, regelverk och annat som påverkar de förutsättningar under vilka man har att verka. Och hittills har det fungerat i betydelsen tillräcklig grad av legitimitet, även om en och annan ansvarig minister har uppmanat några av civilsamhällets rörelser att vara tydliga med särarten.
Samtidigt som klimatet analyseras och används som utgångspunkt för diverse strategier pågår själva vädret för fullt. Runt om i landet, på en mängd olika väderstationer, pågår gränslandsverksamheten samtidigt som det endast ibland konstateras att det blåser. Men det idrottas, nyktras, livräddas och hoppgers, folkbildas, sexualupplyses och likabehandlas, medmänniskaktiveras och omsorgas för fullt och på otaliga sätt av ett mycket stort antal krafter.
Ord blir handling. I den praktiska verksamheten finns inget dåligt väder. Här gäller det att anpassa sig – självklart mot bakgrund av svaret på varför-vi-finns-frågan. Kanske är det precis detta som är särarten – tvärarten. Kanske finns det nya särarter bortom de nu kända. För vem skulle inte vilja vara med i ett gränslandsmöte mellan ett stort antal praktiker och filosofer, etnologer, teologer, kulturvetare, sociologer, ekonomer, historiker och pedagoger där syftet skulle vara att dels undersöka nya alternativ i våra förhållningssätt till de etablerade, dels söka svar på frågor om vad samhället är, hur vi ska, vill och kan förstå det, samt vad det innebär i relation till den starka särartvind som just nu blåser genom det vi idag kallar civilsamhället?
Peter Olsen är frilansande skribent och processledare.