Varför är det svårt att skämta och busa om man vill uppfattas seriös? Vad är det som sätter ramarna för en kultur på en arbetsplats och skulle vi bli mer effektiva om vi oftare fejkade pressmeddelanden eller föreläsningar, undrar Åsa Hagelstedt, generalsekreterare för Djurskyddet.
Mitt första chefsjobb var som avdelningschef på en större ideell organisation. Jag var den yngsta i ledningsgruppen och betydligt yngre än min företrädare. Mina medarbetare var också yngre än genomsnittet på arbetsplatsen.
Vissa dagar var vår avdelning ensamma kvar på kontoret. Och då passade vi på. Vi tävlade med kontorsstolarna i korridorerna. Det var fantastiskt roligt! Men självklart inte något vi gjorde när övriga avdelningar var på plats – då hade vi ju framstått som oseriösa. I alla fall trodde vi att andra skulle uppleva oss som oseriösa. Bilden av den effektive medarbetaren är för många den som kommer tidigt till jobbet, sitter och ser allvarlig ut vid sin dator och som tar korta kaffepauser. Trots att vi vet hur viktigt det är med interaktion mellan medarbetare, att vi behöver pauser för att hjärnan ska orka vara på topp och att vi lär oss mer både av att ha roligt och av att röra på oss.
Vi gjorde också annat bus. Ibland dök det upp små konstiga överraskningar på någons skrivbord som ingen sedan ville kännas vid. Vid ett tillfälle skickade en kollega ut ett påhittat pressmeddelande till alla anställda om mitt julmustmissbruk. I pressmeddelandet framgick att jag skulle in på behandling för missbruket och mina föräldrar och andra medarbetare var citerade. Orsaken till detta bus var att jag på arbetsplatsens julbord druckit inte mindre än sju stycken 33 cl julmust. Det var ett väldigt roligt bus och något som många fortfarande skrattar åt samt pikar mig för.
Idag är jag chef för en mindre ideell organisation. Och jag är äldre. Vet inte vilken av dessa faktorer som är avgörande men det är alldeles för lite bus. Missförstå mig inte, vi har ofta roligt på min arbetsplats men på ett sådant där vuxet och ”trevligt” sätt. Ingen (den utomstående IT-teknikern* undantagen) överraskar med bus som att ha plastat in min dator eller fyllt mitt rum med ballonger. Och ingen utmanar på kontorsstolsrace i korridoren. Som chef borde jag så klart kunna sätta kulturen av lek och bus på min arbetsplats. Jag borde själv kunna starta ett kontorsstolsrace. Varför gör jag inte det? Jag tror att det kan ha flera orsaker. Stress kanske är den främsta? Ju mer vi har att göra desto svårare känns det att ta tid till lek. Även om det är just då buset behövs som mest känns det ofta väldigt långt bort i huvudet. Det är väl ingen tillfällighet att vi har lättare att bli sura och vresiga när vi är stressade, fast det är stoj och lek vi skulle behövt.
Att normer och att människor är olika tror jag är en annan orsak till varför vi låter bli att leka. En styrelse som var ny och hade uppstartsmöte för att lära känna varandra och lägga upp en plan för sina två år tillsammans fick i uppgift av en extern mötesledare att ha ”speed-dejting” i rummet. Jag tyckte att det fungerade bra men i efterhand klagade en av deltagarna på att det var ”det mest oseriösa hen upplevt”. Klagan upprepades vid nästan alla tillfällen gruppen träffades de två kommande åren. Så när en ny styrelse tillträtt vågade jag inte föreslå en liknande aktivitet utan istället blev det den gamla vanliga ”intervjua varandra två och två och berätta om den andra”. Inte jättekul, men ingen klagade.
JAG TROR VERKLIGEN att en arbetsplats och en styrelse levererar bättre resultat om medarbetarna/ledamöterna har roligt. Och jag tror att det är en sund relation till chefen om medarbetarna vågar ställa till med bus på dennes kontor. Ändå är många av oss rädda för att bli sedda som oseriösa om vi busar på jobbet. Och för mig som alltid känt att jag måste bevisa min kompetens extra för att jag är kvinna och under många år behövde bevisa min kompetens för att jag var ung så blir det helt enkelt en för stor risk att leka.
Kanske behövs det att en dyr konsult skriver en flashig bok och föreläser för ohemula siffror om den nya ledarskapsstilen ”management by kontorsstolsrace” för att det ska bli rumsrent att få busa även för vuxna. För visst är det så, att många gladeligen betalar för att lyssna på en person som pratar om ”mindfulness” men om någon i den egna personalen stod på samma scen och uppmanade alla att ”bara vara här och nu” och att stanna upp och fokusera på vad vi gör så skulle inte alls lika många gå därifrån och säga ”wow”. Eller alla skolor som älskar att ta in en föreläsare som berättar om sin livsresa inför en knäpptyst aula fast forskning visar att det långsiktiga arbetet där eleverna själva får diskutera har mycket bättre effekt på attitydpåverkan. Man är aldrig profet i sitt eget land.
ETT ROLIGT EXEMPEL på det är när en kompis studerade på Berghs School of Communication. Han ingick i en grupp som skulle planera ett spex för förstaårsstudenterna (ett tillfälle när lek och bus är sanktionerat och till och med förväntas). Jag bjöds då in för att hålla en föreläsning med rubriken ”branding”. Jag presenterades som en professor från Norge. Med hjälp av påhittad norska höll jag en föreläsning om ”branding”, alltså varumärken. Det jag gjorde var att jag frågade vad studenterna tänkte på när jag sa Norge, jag visade bild på fjäll och så sa jag hur bra Norge var. Sedan dissade jag alla stora svenska varumärken som IKEA, Volvo med flera. Det fanns ingen som helst substans i mitt föredrag men studenterna satt snällt och antecknade. Till slut kom min kompis in och bröt och talade om att allt var fejk och att det nu skulle bli fest. Men många av studenterna kom ändå fram och trodde att jag var en norsk professor med stor kompetens inom området ”branding”. Kanske borde jag säga upp mig och turnera land och rike runt med en halvdassig powerpoint och en stor portion fejknorska?
Jag funderar på hur vi ska få in bus och lek på arbetsplatsen och i styrelsen samtidigt som alla ska känna sig bekväma. Hos oss brukar mejlen till hela kansligruppen kunna bli en arena för just bus. Någon skriver något kul och andra hakar på. Några hakar aldrig på men i en liten arbetsgrupp är det ändå viktigt att alla är med på sändlistan och förstår varför den i rummet bredvid plötsligt skrattar högt. På en större arbetsplats är det så klart svårare. Men ändå bättre att inkludera för många är att exkludera. Om inte annat kan det leda till mera skratt. Som den medarbetare på min tidigare arbetsplats som ville vara snäll och meddela att det fanns en halv yoghurt i kylskåpet som hen inte tänkte äta upp men gärna bjöd på. Och skickade ett mejl om detta till alla 80 anställda, inklusive personalen i Umeå och Halmstad. Någon yoghurt fick de inte men väl ett gott skratt.
Åsa Hagelstedt är generalsekreterare för Djurskyddet.
*Jag måste ju ändå meddela vad den externa IT-teknikern gjorde. Han la in en stor bild på Mr Bean som fyllde skärmen när jag öppnade datorn. Jag skrattar varje gång jag startar datorn!
Prenumerera på Kurage för 250 kr/år. Fyra nummer direkt till närmsta brevlåda eller postfack!