Skrönor tenderar att skapa gemenskap och föra erfarenheter vidare i en grupp. Ett hyss eller en giftig men kärleksfull kommentar kan vara exakt det en trött frivillig grupp behöver efter ett långt arbetspass ihop. Eva Johnson är aktiv inom Bilkåren och skriver om alla dessa skratt som bär upp ett ideellt engagemang.
Jag hade varit bilkårist i ett par decennier när vi var fjorton flickor på kurs en vinter i röda baracker i en värmländsk skog. Det var en förberedande kurs inför nya uppgifter med höga krav. Första dagen fick vi redogöra för våra mål med kursen på blädderblock med tuschpennor. Vi skrev och skrev och vi var givetvis mycket ambitiösa. När det var fullskrivna blädderblockspapper på alla väggarna sa kurschefen: ”Ni har glömt en viktig sak”. På den lilla kvarvarande fria ytan skrev han: HA ROLIGT. Det var häftigt att få bekräftat vad vi ju egentligen redan hade upplevt utan att tänka efter – utan Glädjen, stöttad av skratten, humorn och en del hyss skulle inte Bilkåren fungera.
Bilkårens stadgeenliga uppgifter är samhällsviktiga. Vi rekryterar och utbildar förare av tunga fordon i krissituationer. Vi utbildar soldater. Vi bedriver informationsverksamhet om totalförsvaret och trafiksäkerhet. Verksamheten hålls i hög grad igång av alla oss som lägger långa Lediga Stunder på dessa Meningsfyllda Sysslor. Vi behöver glädje och skratt. Det ger belöning, tröst, nytt mod, erfarenhetsutbyte. Det utvecklar en grupp. Det förmedlar starka känslor, som vi inte hinner uttrycka på annat sätt. Återseendets glädje. Det oåterkalleliga avskedet. Det ger lisa för själen i stunder av ilska, frustration och ånger.
Det finns klockren glädje när vi har lyckats. Det är den som elva instruktörspraktikanter känner när de söndagskvällen före inryckningen tar och reviderar det röriga veckoschemat som den lata kursledningen producerat. Bara för att de elva fungerar så bra tillsammans och är så glada att ses igen fixar de det plättlätt. Det är den glädjen som en liten transportgrupp känner då den sitter på en lastkaj och dinglar med benen en kall morgon och ser en buss försvinna med en bataljonsledning i. En buss som de just skruvat på överallt i femton långa intensiva minuter för att få att starta.
Det är den som tre sömniga bilkårister känner när de diskar efter en middag med kårens jubilarer och vet att alla drakarna var där och hade roligt och tyckte om maten och oj va kul det var att träffa drakarna. Vägen till ögonblicken då vi vet att vi lyckats är lång. När det inte blir bra behöver vi stöd av varandra och av humorn.
ATT HANTERA HUMOR är lite grann som att plocka svamp. Det finns god, läcker humor och det finns humor som ger allvarliga skador (!) och det finns ingen lätt regel för att skilja mellan det ena och det andra.
Och vi har skrönorna – dessa omhuldande berättelser som är sanna, fast förtydligade. Vi skrattar åt den förarlösa bussen, som backade in genom garageväggen… Bilkåristen som i kortvågsradion lyckades utge sig för att vara flygledartornet på Dala airport… Dageleven som bestämde sig för att hålla sina kamrater varma i 25 graders kyla med lite excercis medan de väntade. De marscherade skrattande halvvägs till Piteå innan dageleven fann orden för att vända truppen… Med skrönorna stöder vi varandra när det blir fel och uppmuntrar till att göra om och göra rätt. Skrönan är också ett sätt att förmedla erfarenheter. Det må handla om den levande kraften hos något som väger tolv ton, eller om vikten av att uttrycka sig på exakt rätt sätt eller, som i följande historia, om att ta hänsyn till sina övriga vänner och det liv som pågår utanför bilkårsvärlden: Det var flickan från Norrbotten som gick sin första kurs på Arméns Motorskola. På helgpermissionen åkte hon och hälsade på en vän (som var en pojke) som bodde i närheten. Lördagskvällen var mörk och varm och fullmånen lyste milt på dem när han rodde henne i en båt på Strömsholms kanal. I aktern på båten satt flickan och var helt betagen och redogjorde länge och väl i minsta detalj för tryckluftsbromssystemet hos en Volvo N88! Vidare fortsatte hon med en utläggning om att den olämpliga placeringen av vissa trafikdelare i Strängnäs. Även om han upplevde en viss lättnad när hon tog tåget tillbaka till Strängnäs den gången är de faktiskt fortfarande vänner.
I vissa lägen fungerar dock inte skrönor, till exempel när någon drabbats av ett stort elände och känner sig vara vid vägs ände. Men med omtanke kan man bädda för att det ska bli lite roligt i alla fall! Ett lysande, fast resurskrävande, exempel: Tag ett fordon som ingen kört förr, om så faller sig en Bv202. Låt alla köra den i backar som lutar så man bara ser bandvagnsnosen, stjärnorna och talltopparna. Sådant roligt ger en hel kurs gott humör inför avslutningsmiddagen oavsett utdelade betyg. Ska det användas humor i sådana lägen är den svart och kommer från den drabbade och som skänker oss andra ett förlösande skratt och budskapet att hon inte är helt däckad.
Det finns hela kvällar när den ena skrönan avlöser den andra och skratten böljar fram. Det är stunder av erfarenhetsutbyte och delande av glada minnen. Jag har dock skrönor som jag inte berättar. Till exempel den som handlar om någon som struntade i prestige och regler och improviserade och räddade något viktigt som andra ställt till med. Den är väldigt bra, men riskerar att slå mot fel person. En skröna ska vara rättvis och får inte vara elak. Den får skoja, men bara med någon som tycker det är kul. Med åren kommer en självinsikt och distans som gör att Du redan medan Du gör misstag inser att Du skapat en ny skröna. Redan det är en tröst!
Engagemanget kräver också hyss av alla grader. En gång stod jag till förbipasserandes förundran på en gata och log vemodigt åt en knäckebrödsmacka, som satt instoppad under en vindrutetorkare. Ett trivialt hyss. Ett avsked i en grupp, som blivit så sammansvetsad under ett antal veckor och aldrig skulle vara den gruppen igen. Jag har varit med om att under fniss och skratt bygga om telefoner så de bara fungerade åt ena hållet. Jag har sett två instruktörer förundrade falla på knä bakom ett fordon, som visade grönt ljus på kardanaxeln. Jag har fått en instruktörsdator att visa SVT:s testbild. Jag har varit med om att springa till skogs med fordonsnycklarna för att få behålla dem och kunna göra en väl genomarbetad installation av djävulstyg i en bandvagn. Som sedan under en fjortondagarsperiod hördes slumpvis råma, där den for fram över Bodens södra artilleriskjutfält. Vi skrattade den halva natten när vi drog kablarna och vi skrattade lika glatt två veckor senare, när kurschefen äntligen förmåddes hitta varför bandvagnen lät som den lät. Utsätt dock aldrig någon för ett hyss som inte förmår uppskatta det och lämna för allt i världen inte offret utanför den muntra upplösningen.
DET HEJDLÖSA FNITTRET är underbart. Det förekommer oftast efter dygn av övningar, när samtliga inte förstår hur man ska klara resten av uppgifterna, men alla är trots allt inne i värmen och ingen har gjort sig illa. Det utlöses av blygsamt lyckade vitsar, behöver väldigt lite bränsle men får god näring av att någon utomstående kommer in i lokalen och ställer någon seriös fråga. Fnittret är då inte elakhet mot utomstående utan en välbehövlig urladdning för en trött grupp.
Och så har vi det förunderliga käftslängandet. Vitsandet. Skojandet. I en välmående grupp kan vitsarna fara som pingpongbollar genom luften och sedan tvärt avstanna, när den vassa förhandlingen börjar. Ett bevis för att vi kan skilja på sak och person fast vi är oense.
Dräpande repliker kan vara vansinnigt roliga. Då är de ett bevis på goda relationer och förtroende. Låt bli dem annars. Att säga åt en stressad korpral som ädelmodigt har tagit med sig två koppar kaffe mitt i natten att hon är ”puttenuttig” kanske utlöser ett gapskratt. Men om inte korpralen hyser ett stort förtroende för Dig så bli inte förvånad om hon i bästa fall dricker båda kopparna själv efter ha kallat Dig för skitgubbe. Nu ska jag inte skriva mer utan gå ut i skogen och slå ner gubbar*!
Eva Johnson är kårchef för Hofors-Torsåkers Bilkår.
* Gubbarna som jag slår ner är av plywood och somliga har reflexer på sig. De är bra att ha när man lär lågstadiebarn och deras föräldrar om mörkertrafik. Bland annat sådant sysslar vi med inom Bilkåren!
För 250 kr får du fyra nummer av Kurage hem i brevlådan under ett år: