I förordet till boken A Subtreasury of American Humor (1941) skriver författaren E. B White följande: ”Humor can be dissected, as a frog can, but the thing dies in the process and the innards are discouraging to any but the pure scientific mind”. Det är föga tröstande ord för en redaktör som tillsammans med ett fantastiskt gäng skribenter ska utforska det här med humor. Frågan är om det är lättare att konstatera att en groda är en groda. Eller som komikern Kalle Lind brukar svara när han får frågan om vad humor är: ”Det är det som händer precis innan någon skrattar”.
Jag har den senaste månaden blivit mer medveten om när jag inte skrattar. För om humor är det som händer innan någon skrattar, vad är det som händer strax innan någon inte skrattar? I skrivande stund är vi mitt uppe i slutspurten av en amerikansk valrörelse där det ofta har varit lätt att hålla sig för skratt. En strategi för att själv försöka överleva detta virrvarr av dårskap har varit att trösttitta på amerikanska satirprogram: Saturday Night Lives (SNL) sketcher med Hillary Clinton och Donald Trump, John Oliver och Trevor Noahs monologer i deras respektive program och A bad lip reading (sök på allt detta på YouTube). När programledare som Oliver och Noah presenterar senaste nytt från Trumps utspel och raljerar över och skämtar om hans uppenbara lögner och rasistiska politik skrattar jag ofta högt. Det finns en tröst i att fler ser världen som jag och i det absurda finns det ofta stor humor. Men när Kate McKinnon och Alec Baldwin gör parodier på valdebatterna vill skrattet inte riktigt komma ur mig med samma fart. Även om McKinnon gör en klockren imitation av Clinton och Baldwin gör en strålande insats som Trump så är det kanske just ordet imitation som sätter käppar i hjulet för mig. Baldwin imiterar Trump och Trump i sig är inte rolig. Han är allt annat än rolig. Eller? Kan jag välja att skratta åt en person som jag uppfattar som rasistisk sociopat? Vad betyder det att skratta åt deras imitation? Vad betyder det att skratta åt Trump? Avväpnar jag honom inte då? Förminskar jag inte de hemskheter han står för? För en stund, när jag skrattar, framstår han som mer mänsklig.
Inför detta nummer läste jag forskaren Sara Ahmeds blogg ”Feminist killjoy”. Det begreppet har fastnat i mig. Jag tänker på alla de gånger vi faktiskt kan välja att skratta. Eller inte. Ibland är skrattet långt ifrån automatiskt eller så kraftfullt att jag inte hinner tänka efter innan det kommer. Ibland kan jag välja om jag ska skratta eller inte. Och inte helt sällan bygger skämt på dammiga föreställningar om hur individer förväntas vara eller inte. Sexism, rasism och homofobi är fortfarande vanliga inslag i slentrianhumor – i kommersiella sammanhang och i privata. Glädjedödaren väljer att inte skratta. Många som kämpar för en förändring blir ofta klassade som glädjedödare. De vill ju ofta ändra något som en priviligierad grupp gynnas eller njuter av. Som så ofta är makt en faktor. Flera av de medverkande i detta nummer är inne på detta ämne. Det är enkelt att trampa snett i humorträsket. Det händer ofta att vi uppfattar skämt eller kommentar olika. Ibland behöver man markera och ibland behöver man kanske skratta med för att välja sina strider. Ett skratt bland andra signalerar något. Ett medhåll kanske. En viss sympati för det som precis har hänt. Eller en överraskning. En absurditet. Kanske en nervositet? En rädsla? Ett skydd.
Så detta är nummer 22 av Kurage. Vi utforskar humor. Humor och ledarskap. Humor och engagemang. Jag hoppas att ni både skrattar och håller er för skratt. Oavsett, vad roligt att just du läser detta nummer.
Erik Wagner är redaktör för Kurage.
Prenumera på Kurage genom formuläret här nedan. För 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan under ett år.