Cecilia Bjursell är en av flera medförfattare till en ny metautvärdering av folkbildningen och ställer sig bland annat frågan: Går det att stå fri från staten och samtidigt erhålla statliga anslag?
Inom folkbildningen finns sedan 1991 en ideell förening med myndighetsansvar (Folkbildningsrådet) som sköter relationen mellan staten och folkbildningens medlemsorganisationer. En åtstramning av den statliga styrningen genom införandet av extern utvärdering har dock skapat ett dilemma: för att få medel till den fria och frivilliga folkbildningen, måste man inrätta sig i kontrollsystemet.
I den aktuella rapporten ”Folkbildningens frihet och värde – Metaperspektiv på folkhögskolor och studieförbund” analyseras den betydelse som deltagande i folkbildning har i samhället och om studieförbunden och folkhögskolorna lever upp till statens syften med stödet till folkbildningen. Som en av författarna bakom rapporten är jag mycket stolt över den genomlysning av folkbildningen som vi har gjort. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om vi är lite för ivriga att inrätta oss i ett system som inte bygger på tillit utan på kontroll. Det är relevant att ställa frågan: vad kommer det att göra med frivilligheten och engagemanget framöver?
FRIVILLIGHETEN ÄR EN grundläggande komponent och förmodligen en anledning till det stora ideella engagemang som finns bland folkbildningens deltagare runt om i landet. Johan von Essen och Lars Svedberg påpekar att återkommande studier visar att det ideella arbetet har legat på en stabil och hög nivå i Sverige under de senaste tjugo åren. Det finns ett samband mellan deltagande i en studiecirkel och att arbeta ideellt, det vill säga att bland de som deltar i cirklar är det vanligare att arbeta ideellt jämfört med befolkningen i stort. Det medborgerliga engagemanget är också starkt bland folkhögskoledeltagare och här menar von Essen och Svedberg att de sociala arenor och de kulturella betingelser som folkhögskolemiljön erbjuder kan uppmuntra till och skapa möjlighet till engagemang. Eftersom ett vitalt, demokratiskt samhälle bygger på medborgerligt engagemang är det i statens intresse att skapa förutsättningar för engagemang och deltagande. Vilka har då förutsättningarna varit för detta?
Folkbildningen kan förstås som ett intressekonglomerat, en samling olikartade viljor och intressen, och detta har präglat såväl målsättningar som bidragsmodeller. Rolf Sandahl går igenom hur den politiska styrningen, Folkbildningsrådets uppgift samt verksamheten i studieförbund och folkhögskolor präglar förutsättningarna att verka. Den politiska styrningen ses som relativt oproblematisk eftersom det har funnits ett brett förtroende för folkbildningen bland de politiska partierna. Ett uttryck för detta är att kravbilden har formulerats i ett antal övergripande syften. Folkbildningsrådet har ett knepigare uppdrag som en mellanhand mellan staten och medlemmarna. De ska visa hur statens syften har uppnåtts samtidigt som de måste lämna utrymme för folkbildningens verksamhet att agera fritt och frivilligt. På verksamhetsnivå finns trots detta en misstänksamhet gentemot bidragssystemets utformning och de konsekvenser som detta får. Trögheten i systemet gynnar bland annat de som historiskt sett varit stora medan det sätter käppar i hjulet för eventuella nya aktörer som vill etablera sig. Skulle man till och med kunna säga att ”folkbildningsetablissemanget” har blivit ett problem ur demokratisk synvinkel eftersom institutionaliseringen skapar en tröghet som motverkar anpassning till förändringar i samhället?
ATT STÖDJA VERKSAMHET som bidrar till att stärka och utveckla demokratin är det första av statens fyra syften med stödet till folkbildningen. Efter en analys av utvärderingarna mellan 2010 och 2014 drar Kenneth Abrahamsson och Anna Nørholm Lundin slutsatsen att det blir ett allt tydligare fokus på statens syften över tid, det vill säga att statens intentioner blir en alltmer central fråga. Av statens fyra syften sticker demokratisyftet ut som den grund till vilket övriga tre syften antas kunna bidra. Folkbildningen sägs stärka demokratin och det medborgerliga engagemanget indirekt genom att tillhandahålla arenor där deltagarna kan formulera sin uppfattning, utveckla förmågan att tala inför publik och påverka samhället men även direkt genom politisk skolning i olika partier. Abrahamsson och Nørholm Lundin menar att även om demokratisyftet belyses på många sätt och sägs vara en grund som övriga syften vilar på, finns det anledning att fortsätta diskutera folkbildning i demokratins tjänst eftersom samhället förändras. Ett konkret problem som kan uppstå är om aktiviteter som ingår i folkbildningen inte accepteras av staten som finansiär. Kan vi komma att se en situation när fria och frivilliga initiativ inte sägs hålla måttet?
Hittills har detta inte hänt och det har som sagt funnits ett brett förtroende för folkbildningen. De styrmekanismer som implementerats på många håll i den offentliga sektorn bygger dock på definitioner av tydliga avgränsningar, bestämda kvalitetsnivåer och mätbara effekter. Det ligger i själva utvärderingslogiken att sätta spelets regler innan spelet kan börja. Mot denna bakgrund ger Lena Lindgren i rapportens avslutande kapitel en uppmaning till folkbildningen att bita i det sura indikatorsäpplet. Folkbildning är en komplex verksamhet vilket gör statiska mått vanskliga. Ett sätt att minska möjliga felaktigheter är att involvera den verksamhet som är föremål för mätningarna i konstruktionen av ett indikatorssystem. Dessutom måste vi inse att själva avgränsandet är problematiskt när man talar om ett brett medborgerligt engagemang. Folkbildningen måste få finnas till för hela medborgarskalan, inte bara för de som kvalar in över en viss prestationsnivå.
ETT EXEMPEL PÅ ÅTSTRAMNING av den statliga styrningen som nu sker handlar om att utvärdering av folkbildningen ska ske av en extern part. Den uppföljning och utvärdering som Folkbildningsrådet själva har utfört kommer att fortsätta eftersom den bidrar till verksamhetsutvecklingen. Därmed kommer förmodligen statens syften att operationaliseras och det får exempelvis som följd konkreta mått på vad demokratifrämjande aktiviteter innebär. Det här innebär också att den statliga utvärderingen blir en tydligare kontrollinstans. Det här är ett tveeggat svärd. Å ena sidan vill jag som medborgare att våra gemensamma medel används på ett bra sätt. I och med att tillitssamhället sviktar, se till exempel på Försäkringskassan som har avslöjat omfattande bidragsfusk, så krävs kontroll för att se till att statsanslag används som de ska. Å andra sidan vill jag som medborgare inte leva i ett samhälle där handlingsutrymmet begränsas av rigida kontroll- och styrsystem.
När det finns ett tydligt kontrollsystem finns det en stor risk att vi fritt och frivilligt inrättar oss i ledet eftersom detta kan ge direkta fördelar. Kanske har vi som arbetat med utvärdering av folkbildningen varit för ivriga att göra saker rätt istället för att göra rätt saker? I ett fritt och öppet samhälle måste det finnas utrymme för individers initiativ, vilja och idéer. Det måste finnas ordning och kontroll men det måste också finnas frihetsutrymme. Det som fungerar bör bevaras men för att följa samhällets rörelse måste det också ske förnyelse och utveckling. Folkbildningsrådet har utvecklat en modell för att balansera riktade satsningar med fria initiativ – den kanske inte fungerar perfekt men den bygger på beprövad erfarenhet och kan utvecklas.
Cecilia Bjursell är docent i företagsekonomi och centrumledare för Encell – Nationellt centrum för livslångt lärande.
Prenumerera på Kurage! För 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan under ett år: