I medskapandet finns en kraft och ett värde som ofta går förlorad om man har en instrumentell syn på ideell verksamhet. Att göra något ihop har ett värde i sig, utöver det som deltagarna faktiskt gör menar Mattias Persson, föreståndare på Lunds ungdoms- & Hemgård.
Finns det något inom det vi idag definierar som välfärd som inte först provats och arbetats fram inom det civila samhället och av ideella krafter? Barnomsorg, BVC och sjukvård – det finns många exempel på initiativ som är sprungna ur folkrörelser, trossamfund och välgörenhetsorganisationer.
IDAG ÄR DE främsta producenterna av skattefinansierade välfärdstjänster stat och kommun, medan den ideella sektorn ofta definieras som fritids- eller intresseorganisationer som ibland kan utföra tjänster och komplettera välfärdsstatens arbete. Om välfärden är sprungen ur idéburna krafter, vore då inte det främsta och mest aktuella arbetet för att säkra morgondagens välfärd handla om att hjälpa och stötta andra som vill organisera sig utifrån sina idéer och visioner, med lust och meningsskapande som drivkraft? För att säkra möjligheterna för civilsamhällets självklara regenerering?
Individer som känner lust och engagemang och får möjlighet att utvecklas i det som inspirerar dem kommer att få en känsla av mening: att få göra sådant som känns meningsfullt. Oavsett om individerna känner att deras mening skapas när de exempelvis spelar fotboll tillsammans med andra, spelar i sitt rockband, har utställning av sina fotografier, umgås med likasinnade, åker skateboard, får möjlighet att prata med folk och sprida ideologier, så är det känslan av lust och meningsfullhet som driver dem. Skapas mening så lär vi oss saker, oundvikligen. Vi måste bara ges ett gott klimat och bra förutsättningar för att lärande och lust ska främjas.
VI KAN INTE TA FÖR GIVET att varje person i den lokala fotbollsföreningen är där för att bli elitidrottare eller ens för att individen har ett genuint intresse för sporten i sig. Alla som skejtar ihop gör inte det för att bli proffs eller duktiga skejtare. Bara en bråkdel av alla rockband, popband och hiphopartister i landet satsar på att blir stora, bli spelade på radio eller tjäna pengar på sin musik. Alla aktiva i politiska ungdomsförbund kommer inte eller vill inte bli politiker.
Det är något annat. Det är känslan av att vara en del av något större än en själv. Att få vara en betydande kugge bland andra kuggar. I många kontexter glöms detta bort, trots att detta borde vara själva fundamentet i och för ett aktivt föreningsliv: skapandet av aktiva medborgare och ett främjande fokus på alla individers lika rätt att må bra. Allas rätt att få möjligheten till en positiv känsla av sammanhang. Det är i dessa sammanhang idéer och visioner kan skapas. Nya strukturer kan formas. Nya initiativ kan provas och arbetas fram.
En krass men tyvärr vanlig syn gör att ungdoms- och kulturverksamhet minimeras till att definieras som renodlad serviceverksamhet. Som om samhällets uppgift bara är att erbjuda förströelse under medborgarnas fria tid. En farlig förflyttning från fokus på egenorganisering och skapandet av morgondagens civilsamhälle till ett fokus på att enbart konsumera fritidsaktiviteter och kultur. Deltagande som mål istället för delaktighet och inflytande som drivkraft. Som om fritidens betydelse skulle vara helt underordnad förvärvsarbete och formella lärosystem.
VÄLJER VI ATT SE fritidsaktiviteterna och kulturen som redskap, istället för självändamål i sig, har vi en arena för individuell utveckling, demokratiseringsprocesser, samhällsnytta och ett icke-formellt lärande. På så sätt kan vi fokusera på ledarnas och föreningarnas egentliga jobb: att ge individer redskap för lärande, organisering och möjligheten att erövra makt över sig själva. Väljer vi att blicka bakåt förstår vi vikten av att säkra morgondagens välfärdssamhälle, nya idéer och initiativ. Strukturer och stöd för organisering måste vara tillgängliga och enkla. Insikten måste förankras inom alla fält, från offentlig skolförvaltning till föreningsliv.
Risken finns att idrottsorganisationerna annars bara ser att de arbetar med idrott, att kulturutövare inte ser bortom kulturuttrycken, att intresseorganisationer bara ser det egna uttalade intresset och så vidare. Genom att medvetandegöra dessa kring vilka egentliga effekter och konsekvenser olika delar av verksamheterna genererar så kommer de också kunna se vikten av individers möjlighet att organisera sig i olika former.
Medvetandegörandet kan leda till processer som höjer ledarnas kompetenser i fråga om att arbeta pedagogiskt och aktivt med lärandeprocesserna i gruppen, och inte bara med exempelvis sporten eller kulturen som självändamål. Vägen blir målet. »Vad« blir »Hur«. De unga lär sig inte bara fotbollsutövandet eller dramaproduktionen. Någon lär sig kundkontakt, några lär sig föreningsstrategier, vissa får prata inför folk, en del lär sig layout av tryckt material, kanske lär sig någon att koda hemsidan och någon säljer julgranar och lär sig kundkontakt.
När unga ges denna makt ökar deras möjligheter att organisera sig i olika former. Att organisera sig som ung kan vara allt ifrån att påverka skolbespisningens utbud till att påverka politiker i fråga om större samhällsförändrande aspekter. Att som ung få känna att man har möjligheten att förändra eller organisera sig är tyvärr inte alla förunnat. Konsekvenserna av att växa upp med sämre ekonomiska förutsättningar eller att präglas av en klassidentifikationsproblematik, kan vara att man hamnar i ett icke självvalt utanförskap och att en känsla av vanmakt börjar gro.
Den idéburna sektorn, idrotts- och föreningsliv, mötesplatser, fritidsgårdar m.m. är självklara upptagningsområden vad gäller unga i utanförskap. Här finnskompetens att arbeta med handledande insatser som tydligt kan stärka ungas känsla av sammanhang och skapande av egenmakt och på så vis få in dem i ett tänk kring att själva söka egna bidrag och stöd för sina idéer och visioner. Man kan här arbeta med utanförskapet som en kraft och källa till lärande och medvetenhet. Vi kan se utanförskapet som naturligt kopplat till individernas känsla av sammanhang och tillhörighet. Vi kan arbeta med att vända utanförskapet till en känsla av innanförskap och tillhörighet som direkt konsekvens. Ett arbete som syftar till att förflytta maktstrukturerna och ge redskap för att ge individen makt över sin egen situation. Ett handledande och demokratiserande pedagogiskt arbete där egenorganisering blir ett redskap i sig. Kultur- verksamhet och ungdomspedagogiskt föreningsarbete är en tydligt tvärsektoriell verksamhet. Genom att fokusera på vilja, lust och meningsskapande hjälper vi individerna att sakta bryta maktordningar. Lust föder lärande och lärande föder lust.
Jobbet handlar om att skapa ett tänk som bryter de eventuella begränsningar som påförts dessa individer utifrån, att de skall kunna undanröja uttryck som »det går inte« och istället göra sådant som ger dem mening, och får dem att känna sig som en del av något. Allting de lär sig på vägen, och att de blir medvetna om allt de lärt sig på vägen, skapar individer som är intresserade av er utmaningar och vill göra mer.
Framtidens mötesplatser i kombination med ett rikt föreningsliv är navet i närsamhället och en arena för lärande. Morgondagens fritids- och föreningsledare är handledande pedagoger och de självklara normbrytande lotsarna i vardagen. Kommunal förvaltning måste fungera som en ideologisk och pedagogisk katalysator och ögonöppnare genom att erbjuda strukturer och stöd för organisering på olika plan.
Vi kan ge individer möjlighet att skapa mening och nya uttrycksformer och samtidigt hjälpa till att bygga morgondagens välfärd. Vi måste vara där människor är. Vi måste organisera oss, för deras skull, för vår skull.
MATTIAS PERSSON är föreståndare på Lunds Ungdoms- & Hemgård och styrelseledamot i Svenska Settlementförbundet, Kulturmejeriet i Lund och i LIPS (Lunds Ideella Paraply).
Prenumera på Kurage! För 250 kr får du fyra nummer under ett år, full med nya idéer och perspektiv!