Föreningsfriheten gäller även nazister och rasister, även om det kan upplevas provocerande. Lösningen är inte inskränkningar i föreningsfriheten. Nazistiska och rasistiska yttringar är redan brottsliga och fokus bör ligga på att lagföra dessa i stället, skriver Karin Källström, jurist och författare till Juridikboken för ideella föreningar.
I den svenska regeringsformen, som är en grundlag och därför utgör Sveriges konstitution, stadgas att var och en är tillförsäkrad föreningsfrihet. Detta innebär enligt lagen att »sammanslutas med andra för enskilda eller allmänna syften«. Med detta sagt; för enskilda eller allmänna syften är medborgarna tillförsäkrade att samla ihop byborna i Ramselse, eller entusiasterna på Kungliga Tennishallen, eller Kalmars mest radikala miljöpartister, för att hålla konstituerande möten, välja namn på sammanslutningen, hyra lokal, koka litervis med kaffe och kanske hålla en liten, rörande demonstration utanför kommunhuset.
Denna rätt till föreningsfrihet får enligt regeringsformen begränsas, men bara för sammanslutningar av militär natur eller sådana som innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller andra liknande förhållanden. Den senare möjligheten har för närvarande ingen direkt motsvarighet i allmän lag – Sverige saknar alltså förbud mot exempelvis rasistiska eller nazistiska partier. Möjligheten att begränsa föreningsfriheten infördes i regeringsformen i samband med att Sverige skulle ratificera Förenta nationernas konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ska konventionsstaterna (»Rasdiskrimineringskonventionen«).
Enligt artikel 4(b) i Rasdiskrimineringskonventionen ska konventionsstaterna »(…) olaglig- förklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig gärning, straffbar enligt lag«. Sverige har sedan år 1971 varit ansluten till Rasdiskrimineringskonventionen, utan några reservationer till regeln i fråga.
I OCH MED ATT DET saknas ett förbud mot rasistiska eller nazistiska partier (till skillnad från exempelvis Tyskland som förbjudit »författningsvidriga« organisationer), kan ett parti i princip säga och göra vad medlemmarna önskar utan att riskera att den ideella föreningen, som partiet utgör, förbjuds av staten. För att tala klarspråk kan även svenska nazister hålla konstituerande möten, välja namn på sammanslutningen, hyra lokal, koka litervis med kaffe och kanske hålla en liten, rörande demonstration utanför kommunhuset.
En ideell förening är en så kallad juridisk person, som kan göra det mesta som vanliga människor kan (äga hus, ingå avtal, bli stämda i domstol). Det är okej att som ideell förening ha ett brottsligt syfte (alltifrån hets mot folkgrupp till mera beskedliga »planka.nu«) utan att tappa sin ställning som juridisk person. Att det blir svårare att få statsbidrag med sådana syften i föreningens stadgar, är en annan femma.
EN JURIDISK PERSON kan emellertid inte begå brott, vilket däremot föreningens medlemmar kan göra. En enskild medlem i Svenskarnas parti (ett parti som numera har rapporterats vara nedlagt) kan därför dömas till exempelvis hets mot folkgrupp (enligt brottsbalken eller tryckfrihetsförordningen, beroende på hur hatbrottet har kommunicerats) utan att kunna skylla på att föreningens årsmöte minsann fastslog vilka ramsor som skulle skanderas på nästkommande demonstration.
Sverige har upprepade gånger fått kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté för att åtaganden om att införa förbud mot nazistiska och rasistiska organisationer inte följs. Enligt konventionen ska staterna förbjuda organisationer och propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, och det ska inte vara tillåtet att engagera sig i sådana organisationer.
Ökningen av hatbrottsanmälningar, offentliga demonstrationer av nazistiska organisationer samt kritiken från FN har föranlett frågor om huruvida svensk lagstiftning behöver ses över för att leva upp till rasdiskrimineringskonventionens krav. Bland förespråkarna därtill kan nämnas en inte så lite insinuant motion, framlagt år 2002 av Gustav Fridolin, som bland annat argumenterar för ett förbud med påståenden som »Säpo kartlägger människors matvanor och övervakar moskéer, men någon bra koll på rasismen har de inte« och att »Sverige har blivit ett centrum för europeisk högerextremism«. Ett mer sentida exempel är advokaten Peter Nobel som i den allmänna debatten har efterlyst ett svenskt organisationsförbud. Nobel menar att ett förbud skulle innebära att man genom stiftad lag klargör vad som absolut inte tolereras i en anständig demokrati med respekt för människors rätt. Slutligen påpekar Nobel, angående argumentet om att ett förbud skulle tvinga rasisterna att gå under jorden; »Vore det inte bra? Är det inte där de hör hemma?«
FRÅGAN OM INFÖRANDE av ett förbud mot rasistiska organisationer i Sverige har utretts i offentliga utredningar under ett ertal tillfällen. Utredningarna har därvid fastslagit att bland annat lagen om hets mot folkgrupp, som innebär att partimedlemmar som för fram antidemokratiska åsikter kan bli dömda, gör att svensk lagstiftning lever upp till konventionens syfte och ändamål. I förarbetena till regeln om hets mot folkgrupp framhölls lagstiftarens åsikt att regeln skulle leda till att det skulle bli praktiskt sett omöjligt att ge uttryck för rasistiska värderingar utanför den strikt privata sfären, vilket skulle göra ett organisationsförbud över ödigt. Vidare finns bestämmelser i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om uppvigling som kan tillämpas mot rasistiska aktioner. Brottsbalken innehåller också allmänna regler, som utan att speciellt avse beteenden av rasistisk karaktär kan användas för att skydda enskilda mot kränkningar – såsom brotten mord, dråp, misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande och ärekränkning. I många fall utgör det faktum att brottet har rasistiska motiv en försvårande omständighet.
Det ska emellertid poängteras att de ovan nämnda brotten inte hindrar nazistiska eller rasistiska partier från att organisera sig, få demonstrationstillstånd eller ta sig in i parlamentariska församlingar – vilket är precis det som provocerar den sansade människan. Varför ska rasister få demonstrera? Frågan är om det finns tillräckligt goda argument för att förbjuda dem därtill och därmed till punkt och pricka uppfylla Rasdiskrimineringskonventionens krav. Det ska poängteras att en begränsning av en mänsklig rättighet från statligt håll aldrig bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Och vad är det vi skulle uppnå av att förbjuda själva organiserandet, när nu inte organisationsformen i sig längre har monopol på indoktrinering och känslan av sammanhang, efter att internet kan tillhandahålla samma känsla och »kunskapskällor«? Om nu det rasister gör och säger vid en demonstration redan är olagligt enligt ett ertal bestämmelser i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen bör fokus ligga på att lagföra dessa. Att lägga resurser på att utreda redan förekomsten av rasistiska och nazistiska organisationer, blir i bästa fall symboltungt, men tandlöst.
KARIN KÄLLSTRÖM är jurist och författare till Juridikboken för ideella föreningar.
Prenumera även du på tidskriften Kurage! För 250 kr får du fyra nummer i ett år.