De flesta som engagerar sig frivilligt i civilsamhället har lätt att bara se det positiva i när människor bildar gemenskaper. Men blir vi glada för en kör som sjunger låtar mot de mänskliga rättigheterna? Bidrar kören till vårt samhälles politiska kultur? Eller har civilsamhället en »smutsig baksida«? Andreas Önnerfors, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet skriver om den tyska PEGIDA-rörelsen som utmanar begreppen.
Civilsamhällets kanske främste teoretiker, Robert Putnam (mest känd för Den ensamme bowlaren, 2000), fascinerades av hur det frivilliga samarbetet bildar socialt kapital och formar det demokratiska samhället. Speciellt fokus riktade Putnam på körer och körsång som han menade verkligen symboliserade den sociala harmonin som behövs för att skapa politiskt förtroende mellan människor. När Putnam en gång hamnade i extas över detta ämne frågade en åhörare honom – Men Robert, vad sjunger de egentligen? Vad står det på sångbladen?, vilket Putnam inte tänkt på förut. Den halvt skämtsamma frågan har en allvarlig kärna. Vi som forskar om civilsamhällets framväxt under tidigare sekel, vi som engagerar oss frivilligt i det svenska eller internationella föreningsväsendet har lätt att bara se det positiva i när människor bildar gemenskaper utan direkt ekonomiskt intresse, bortom statlig, religiös eller partipolitisk bindning och utanför våra privata förhållanden och släktband. Men, för att återvända till frågan som ställdes till Putnam, vad händer när sången strider mot det demokratiska samhällets värderingar? Blir vi glada för en kör som sjunger visor mot de mänskliga rättigheterna? Anser vi att kören då konstruktivt bidrar till vårt samhälles politiska kultur? Med andra ord, har civilsamhället en »smutsig baksida«?
Statsvetarna Lars Geiges och Julia Kopp vid demokratiforskningsinstitutet i Göttingen kom 2015 ut med en bok om den omdiskuterade och klart främlingsfientliga, islam- och invandringskritiska tyska PEGIDA-rörelsen, just med titeln »PEGIDA: Civilsamhällets smutsiga sida?« (Pegida: die schmutzige Seite der Zivilgesellschaft?,2015). Geiges förklarar dilemmat att samhällets institutioner å ena sidan vill frammana ett aktivt civilsamhälle, en politik baserad på engagemang, men att man å andra sidan helt låser sig för en annan läsning av engagemangets innebörd. Vad är alltså viktigare? Rörelsens framgång som civilsamhällelig aktör eller innehållet den förmedlar? Och hur skall vi ställa oss till att de inte verkar överensstämma? Med andra ord att engagemang i civilsamhället kan leda till ett samhälle som är mindre öppet, tolerant, deltagande och inbjudande?
EN LITEN KRETS AV vänner i och omkring Dresden bildade på hösten 2014 ett initiativ på Facebook, främst som reaktion på globala politiska händelser som hade återverkningar i Tyskland. Inom loppet av få veckor (och på höjdpunkten av sin hittillsvarande utveckling) lyckades initiativet samla 25 000 människor på Dresdens gator till så kallade »kvällspromenader« som arrangerades varje måndag. Dresden är i detta avseende historisk mark då medborgarrättsrörelsen och kyrkorna under DDR:s slutskede i staden arrangerade sina stora demonstrationståg och manifestationer mot regimen med hänvisning till att representera »folket« (slagorden löd »Wir sind das Volk«).
Under mottot PEGIDA, Patriotische Europäer Gegen die Islamisierung des Abendlandes (»Patriotiska européer mot västerlandets islamisering«), bildades knappt tjugofem år senare en rörelse som kontinuerligt mobiliserar folkligt missnöje mot sakernas tillstånd i tysk politik.
Allt sedan dess har PEGIDA också markant utökat sin räckvidd; mellan tjugo och trettio systerorganisationer sägs ha etablerat sig mer eller mindre framgångsrikt inom och utanför Tyskland. PEGIDA Sverige misslyckades fundamentalt med sina försök att starta verksamhet, men ha transformerat till det mer diffusa »Folkets demonstration« som ventilerar ogillande med svensk politik i största allmänhet. Just detta element har fått de ledande PEGIDA-forskarna att tala om en högerpopulistisk rörelse som torgför sina konspiratoriska känslor av oförrätter och förfördelning. Man påminns här av titeln till Bim Clinells numera nästintill profetiska bok om »Front Nationals« framgång under 1990-talet, De hunsades revansch – en resa i fascismens Frankrike (1999).
HANS VORLÄNDER, MAIK HEROLD, Steven Schäller skärskådar i boken PEGIDA: Entwicklung, Zusammensetzung und Deutung einer Empörungsbewegung (2016) rörelsen utifrån metoder i de empiriska socialvetenskaperna. De har genomfört systematiska intervjuer med rörelsens anhängare och observerat nästintill alla möten i Dresden med omnejd. Ett slående fenomen är PEGIDAs begreppsliga dimmighet. Snarare än att formulera ett sammanhängande, sammanhållande program förenas PEGIDAs positioner till ett moln av ord och begrepp som stundom kan inta motsägelsefulla innebörder. Det blir därför svårt att analysera som ett program eller en ideologi. Snarare rör sig protestens språk inom detta mer ytande än fasta moln av idéer. Symboler och positioner uttrycks både på nätet och på gatan och bekräftar i en intressant dynamik varandras mening i en både virtuell och analog filterbubbla. Från början antog medier och politiska kommentatorer att PEGIDAs anhängare rekryterades ur den typiska högerextrema jästen av den lågutbildade, perspektiv- och arbetslösa företrädesvis manliga lokala underklassen. Men era av de empiriska studierna som har genomförts visar en annan bild. Det största stödet har PEGIDA i staden Dresden och delstaten Sachsens medelklass och dess »bräckliga segment«. Den typiske så kallade »Pegidisten« är företrädesvis manlig, mellan 30 och 60, anställd eller egenföretagare med en relativ hög nivå av inkomst och utbildning, ofta med natur- vetenskaplig eller teknisk examen. Många av »Pegidistas« delar »övergångens erfarenhet«: under det senaste kvartsseklet upplevde de aktivt förändringen från den repressiva statskommunismen till rättsstaten och nya politiska arrangemang. Och ofta medförde denna förändring ingen påtaglig förbättring i deras respektive livskarriärer. Andra förenande faktorer är att religiös och partipolitisk organisationsgrad är mycket låg. De flesta Pegidisterna visar dock direkt stöd för det tyska högerinriktade protestpartiet Alternative für Deutschland (AfD), vilket nådde tvåsiffriga resultat i olika delstatsval under våren 2016.
FÖRVÅNANDE NOG VAR DET inte de enskilda komponenterna i PEGIDAs namn som rankades högst av deltagarna som motivering till själva protesten. Huvudorsaken som nämndes var »en allmän känsla av distans mellan politiker och folket« samtidigt som »missnöje med asylpolitiken«. På tredje plats följde »missnöje med medierapporteringen«, alltså hur PEGIDA skildrades i media (som en klassisk högerextrem rörelse). »Missnöje med Tyska Förbundsrepublikens politiska system« angavs som en vidare orsak, men först tydligt efter det »missnöje med migrations- och integrationspolitiken« och allra sist »reservationer mot islam«. Det verkar därför som att klyftan mellan politiska makthavare och den av dem representerade väljarkåren (eller »elitkritiken«) har lett till en djup känsla av alienation triggad av klustret migrations-, flyktings- och asylpolitik. Vad som karakteriserar PEGIDA som högerinriktad proteströrelse är kombinationen av stor känsloladdning, en konfrontativ attityd, sättet att uttrycka sin frustration över så upplevda »oförrätter« och det framgångsrika försöket att utveckla kommunikativ kraft på gator och torg i tyska städer. Gatan återerövras således som politiskt kommunikationsrum.
NÄR MAN SEDAN BETRAKTAR närmare vilka åsikter som vädras under PEGIDAs »kvällsvandringar« och som permanentas på nätet blir det uppenbart att rörelsen avvisar en hel rad inslag i det öppna demokratiska samhället så som komplexa beslutsfattningsstrukturer (i stället för mer basdemokrati), överstatlig politisk organisation (i stället för traditionell nationalstatlighet), globalisering eller moderna utvecklingar i samhället (så som individualitet, självansvar eller mångkultur). Den egna identiteten skall stärkas i förhållande till den »Andre«, krav hörs på lag och ordning, en stark stat, social homogenitet och att de traditionella eliterna skall »lyssna« på folket. Historikern Wolfgang Benz (2015) ser i dessa yttringar ett uttryck av vantrivsel eller psykiskt obehag av att befinna sig i en större politisk ombrytningsperiod (jämför med Freuds bok Vi vantrivs i kulturen, 1930). Och det problematiska är inte att åsikterna vädras i ett framgångsrikt civilsamhälleligt initiativ, utan konsekvenserna av att permanent underminera förtroendet för politiken i samhället i stort. Under förespegling att samla människor till »motstånd« mot den rådande ordningen förändras och radikaliseras inte bara språket med vilket man beskriver problem och föreslår lösningar utan också handlingarna. Rörelsens grundare, Lutz Bachmann är åtalad för hets mot folkgrupp. Delstaten Sachsen där PEGIDA växte sig stort är överrepresenterad vad det gäller brottslighet mot asylboenden. Nyligen slog polisen till mot en högerextrem terroristorganisation där (»Gruppe Freital«). Hårdföra konspirationsteoretiker, den så kallade »riksmedborgarrörelsen« vägrar erkänna Tysklands statsrättsliga existens och flyr undan i en bubbla av avancerat rättshaveri och parallella verkligheter. NATOs centrum för strategisk analys (StratCom) går så långt att hävda att PEGIDA och andra tyska högerrörelser så som protestpartiet AfD utnyttjas i rysk hybridkrigföring mot Tyskland.
Samtidigt som man kan fascineras över kraften i PEGIDAs initiativförmåga, exempelvis att använda sig både av nätaktivism och av klassisk gatuprotest i en framgångsrik kombination, går det inte att ignorera de ideologiska positionerna som vädras i rörelsen. Har civilsamhället en »smutsig baksida«? Är det öppna samhället och demokratin tillräckligt motståndskraftiga att motstå en »Trump-ifiering« av världspolitiken? Däri ligger demokratins dilemma. Historien har lärt oss vaksamhet då den öppna organisationsformen kan utnyttjas till sin motsats.
ANDREAS ÖNNERFORS är universitetslektor vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs Universitet.
Prenumera på Kurage och var med och stöd en plattform för idédebatt om demokrati, organisering och det svenska civilsamhällets förutsättningar. Fyra nummer av Kurage per år, direkt ner i brevlådan för endast 250 kr.