FRAM TILL 1986 använde sig den brittiska gruvindustrin av kanariefåglar för att upptäcka farliga halter av kolmonoxid och därmed kunna evakuera schakten innan gruvarbetarna påverkades för allvarligt. Tystnade fåglarna var det bråttom att ta sig ut ur mörkret.
TIDSKRIFTEN KURAGE HAR verkat under en minst sagt omvälvande tid för svenskt civilsamhälle. Det går att beskriva det skifte vi är mitt uppe i på många sätt men här är ett: Civilsamhällesorganisationernas roll i politiken har förflyttats – från problemformulering och sakupplysning i utredningsstadiet till implementering av redan beslutad politik. Rörelsen går från input till output och det eventuella inflytande som finns kvar rör sällan mer än den egna utförarrollen. Förflyttningen är en del av en större förändring där den svenska samhällsstyrningen rör sig bort från korporatismens intresserepresentation till en mer anglosaxisk tradition om “idéernas marknad”.
SJÄLVA IDÉDEBATTEN SOM lett fram till folkrörelsedemokratins avskaffande har pågått i över tre decennier och går att följa i såväl partipolitiska idéprogram som statliga utredningar och regeringsförklaringar. När Filip Wijkström i sin forskning säger “från röst till service” så är det detta som avses. Den konkreta politiken följer i tangentens riktning. Nuvarande regering, understödd av SD, accelererar den utvecklingen. Nedskärningar åtföljda av en retorik som sprider misstro och i vissa fall ifrågasätter även organisationernas existensberättigande.
VI HAR UNDER många år sett ett starkt ifrågasättande av Ibn Rushd. En kamp de fick driva pinsamt ensamma. Kritiken spred sig vidare till en omfattande kampanj mot hela studieförbundssfären. Och då stod även de ensamma. Det var knappt att de egna medlemsorganisationerna höll några försvarstal. Myndigheten med ansvar för civilsamhällsfrågor ställer krav på att ungdomsorganisationers stadgar ska se ut på ett av staten godkänt sätt. Ungdomsrörelsen kämpade ensamma och nu implementeras myndighetens krav på fler myndigheter – i strid mot 120-årig föreningspraxis. Det svenska civilsamhället är inte bäst i klassen när det kommer till solidaritet mellan organisationer. Villkoren för svenskt föreningsliv är betydligt sämre idag än för 30 år sedan. Och ingen bör vara förvånad.
ÅRETS BUDGET FRÅN Tidö-regeringen är också tydlig: En slakt av statsanslag till den fria folkbildningen, fredsorganisationer och de etniska organisationerna som genom självorganisering (den tidigare svenska modellen) bidragit till ett tryggt steg in i det svenska samhället. Ingen kan vara förvånad.
FÖR KANARIEFÅGLARNA HAR det varit ensamt länge nu. Den som följer svensk politik och samhällsdebatt inser att svensk föreningstradition är hopplöst omodern. Och hopplöst ifrågasatt. Civilsamhället som infrastruktur och förutsättning för demokrati i hela landet är ute. Civilsamhället som smidig utförare och medfinansiär av diverse välfärdstjänster är inne. Och vi har följsamt låtit förändringen ske trots varningssignaler, trots kanariefåglar som försökt varna oss. Tiden för solidaritet är nu. Tiden för solidaritet var nyss. Civilsamhället kan fortfarande spela en roll som demokratisk infrastruktur, men det kräver insatser från oss alla. Det ekosystem av samlingslokaler, mötesplatser, organisationer, kunskap och relationer kommer att vara svårt att återskapa den dag det väl försvunnit.
DU HÅLLER SISTA numret av Kurage i din hand. I alla fall på ett tag. De senaste åren har våra intäkter minskat samtidigt som kostnaderna för distribution och tryck ständigt ökat. Vi hoppas att vi kommer tillbaka i någon form för det är tydligt att det finns mer att reflektera över tillsammans. Så länge säger vi: Tack föreningslivet, du betyder så mycket för så många.
My Malmeström Sobelius är huvudredaktör för Kurage.