Nedan publiceras del 2 av ett utdrag från Martins essä i senaste numret av Kurage. Första delen hittar ni här.
En proceduretik för politiken
I en demokrati värd namnet måste politiken vara underordnad etiken. Underordnad i den meningen att det måste finnas en proceduretik som reglerar inom vilka moraliska ramar den politiska processen äger rum.
Ett moraliskt imperativ i en sådan proceduretik bör vara att de valda – de som ska utkrävas ansvar – »intet förtiger, tillägger eller förändrar«, för att tala med svensk vittnesed. Annorlunda uttryckt, de valda får inte medvetet manipulera genom att undanhålla och förvränga väsentlig information eller tala osanning.
Om inte ett sådant moraliskt imperativ får vara vägledande, urholkas bit för bit möjligheten till effektivt ansvarsutkrävande. Det urholkar ansvarsutkrävandet genom att väljarna antingen nekas tillgång till väsentlig information eller förses med direkt missvisande uppgifter. Det försvårar i sin tur påtagligt bedömningen av de folkvaldas insatser och träffade val. Ansvarsutkrävandet riskerar att bli en chimär. Utan ett effektivt ansvarsutkrävande har den representativa demokratin förlorat sitt fundament för legitim maktutövning på medborgarnas vägnar.
En annan nyckelkomponent i en proceduretik för politiken handlar om förhållningssättet till det etiska rättfärdigandet av politiska ställningstaganden. Ett sådant kan formuleras rättframt och enkelt. Nämligen så att när man som politisk företrädare har att rättfärdiga ett politiskt ställningstagande ställa sig frågan: Kan jag se mig själv i spegeln och väljarna i ögonen? I vårt politiska landskap spelar politiska partier en helt central roll. Därför måste frågan kompletteras med: Kan jag rättfärdiga beslutet inför ledande företrädare för det politiska parti som jag representerar?2
Frågorna baseras på de lojaliteter som den politiska företrädaren har: för det första, till sin egen moraliska övertygelse, för det andra till medborgarna – i vars ställe hon eller han träder – och för det tredje, till det politiska parti som har nominerat företrädaren till dennes uppdrag. Den avgörande frågan är inte huruvida väljarna, partiet eller den egna moraluppfattningen anser att valet var det rätta. Den centrala etiska frågan är om företrädaren kan leva med att rättfärdiga beslutet i dialog med dessa tre olika etisk-politiska intressenter. Självklart kan det uppstå konflikter mellan dessa olika lojaliteter och företrädaren tvingas då i varje situation ta ställning till vilket handlingsalternativ som kan rättfärdigas inför sig själv, medborgarna och sitt parti.
Etiska problem i svensk politik
I en representativ demokrati är den politiska kommunikationen mellan politiskt valda och medborgare central. De valda representanterna behöver både söka mandat hos väljarna och återkoppla i relation till det uppdrag de innehar.
En demokrati som bygger på konkurrerande partiers kamp om inflytande medför ett inte obetydligt mått av taktiskt spel. Förutsättningen är ju att det är genom att vinna röster i relation till de andra lagen som makten kan erövras och politiken förverkligas. Politikens taktiska komponent är därmed en integrerad del av varje demokratiskt system. Men den demokratiska politiken får inte reduceras till en spelteoretisk övning mellan olika lag. Den demokratiska legitimiteten strömmar ur att politiken bedrivs av de representanter som vi medborgare utsett att träda i vårt ställe. Ställföreträdarskapet handlar om rätten – och plikten – att göra de överväganden och fatta de beslut som vi medborgare i kraft av folksuveränitetstanken gemensamt äger rätten till.
Jag – och många med mig – upplever att en stor och ökande del av den politiska kommunikationen är taktiskt orienterad. Vi får titt som tätt ta del av utspel om nya åtgärder – utspel som ofta sker i relation till andra partiers tidigare utspel. Den politiska kommunikationen orienterar sig gentemot de politiska alternativen snarare än de samhällsproblem som ska hanteras. Positioneringen hamnar i fokus. Politiken blir navelskådande.
De frekventa utspelen med åtgärder är ofta ägnade att signalera handlingskraft. Att man som politiker tar initiativet och agerar. Problemet med en stark strävan efter att påvisa handlingskraft är att det skapar ett politiskt klimat där skenbar handlingskraft ersätter tankeutbyte3. Politiken skulle i större utsträckning behöva bereda väg för offentliga, gränsöverskridande, prövande och kreativa samtal som skärskådar de grundläggande orsakerna och skisserar möjliga framtidsvägar genom att väga alternativ mot varandra.
Jag vill därutöver peka på vad som kommit att bli en emellanåt osund symbios mellan å ena sidan mediala intressen av att framhäva motsättningar, förenkla och avslöja skandaler för att få höga försäljningssiffror och å andra sidan partiledningarnas maktanspråk där målet är att besegra motståndarlaget. Dramaserien Borgen, som handlar om dansk rikspolitik, har åskådliggjort detta – avbildat i karikatyr – när partiledardebatterna i tv blir till lekprogram, kompletta med rekvisita och allt. Som med alla välgjorda karikatyrer utgör de inte en fullt rättvisande bild av verkligheten, men igenkänningen är likväl stor. Problemen med skildringen av politiken som först och främst en tävling kommer i blixtbelysning. Låt mig vara tydlig, medias roll för demokratin är oumbärlig. Ingen institution utanför politiken är lika viktig för medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar. Och det är just därför det är så centralt att medierna även i ett kommersialiserat medialandskap förmår fullgöra sitt uppdrag som den tredje statsmakten. De behöver därför vara aktsamma i sitt sätt att bevaka och kommentera partipolitiken så att det inte främst för tanken till en boxningsmatch eller ett lekprogram där man strax före slutvinjetten mentometerröstar på den man tycker har vunnit dagens drabbning. Forskning har visat att politiken i dag i större utsträckning än tidigare gestaltas som spel i motsats till politik som sak. Och när politik i ökande utsträckning gestaltas som spel bidrar det till minskat politiskt intresse och ökad politisk misstro4. Det är därför en utveckling att ta på stort allvar.
De folkvaldas och de politiska partiernas ansvar är minst lika stort som mediernas. Det är utan tvekan en del av partiledningens uppdrag att genom taktiska överväganden få det största möjliga genomslaget i opinionen. Men den politiska kommunikationen måste i en demokrati utgå från ett betydligt bredare uppdrag än att maximera det mediala genomslaget och vinna partipolitiska taktiksegrar.
För att undvika missförstånd, politik får inte bli till ett akademiskt seminarium där diskussionen äger rum för sin egen skull. Politiska samtal måste leda fram till ställningstaganden och praktisk handling. En komponent i att åstadkomma politisk handling är – som i allt ledarskap – taktik. Politisk handling ska kommuniceras och handlingskraften hos politikern eller partiet kan förstås behöva framhävas. Men ett politiskt liv där de valda i ökande utsträckning börjar i änden vad som ska kommuniceras till väljarna för att vinna partipolitiska taktiksegrar fjärmar sig från den representativa demokratins huvuduppgift: att på medborgarnas vägnar bearbeta och finna förhållningssätt till samhällsproblem och gemensamma angelägenheter.
Ett i stora stycken taktiskt förhållningssätt till politiken medför ett flertal allvarliga demokratiproblem.
För det första, risken är stor att den politiska kommunikationen inte synliggör de avvägningar och dilemman som är politikens kärna. Politik är inte enbart att vilja eller bara det möjligas konst. Politik måste alltid formas i spänningsfältet mellan att vilja och att kunna. I mötet mellan grundläggande värderingar och den konkreta verkligheten. Synliggörandet av svåra överväganden, och på vilka grunder de gjorts, är en viktig uppgift för den politiska kommunikationen. I en representativ demokrati träder de valda i väljarnas ställe och gör de överväganden som väljarna annars skulle ha gjort. Väljarna har därför ur etiskt perspektiv en mycket vidsträckt rätt att ta del av dessa överväganden och vilka värderingar som legat till grund för avgörandet.5
För det andra, en politisk kommunikation som så påtagligt strävar efter att påvisa handlingskraft riskerar att inpränta bilden av att det finns specifika politiska åtgärder att sätta in för varje samhällsproblem. Det fördunklar att det finns gränser för vad politiken kan åstadkomma. Den politiska kommunikationen bör i stället bidra till att blottlägga och problematisera sådana begränsningar.
För det tredje, en politik som lutar åt att behandla politisk kommunikation som snillrik propaganda lockar i huvudsak personer som är mer taktiker än teoretiker, mer copywriters än politiska tänkare. Det bidrar till att gradvis reducera politiken till att alltmer handla om mediala utspel och lansering av åtgärder. En produkt marknadsförs till väljarna. Den politiska kommunikationen präglas av försäljningslogik och hejarklacksmentalitet i stället för av de egenskaper som utmärker en uppriktig demokratisk dialog om gemensamma problem och intressen.
För det fjärde, en politik som orienterar sig huvudsakligen utifrån partitaktiska överväganden blir navelskådande och relevant främst för andra politiker, politiska tjänstemän och de journalister som lever av att bevaka och analysera partipolitiken. Politik som spel är helt enkelt främst intressant för de som själva deltar i spelet. Det medborgerliga intresse som politiken som spel långsiktigt ger upphov till är snarast ur synvinkeln politik som kittlande underhållning. En sådan åskådarroll för medborgarna är ur ett demokratiskt perspektiv mycket besvärande.
Jag medger att bilden jag tecknar bär drag av karikatyr av det politiska samtalet. Verkligheten är alltid mer »både och« än »antingen eller«, men särdragen är signifikanta och insatserna betydande. Jag påstår inte att det svenska politiska samtalet främst präglas av lögner och mygel. Men det finns i takt med att politiken i större utsträckning hämtat verktyg och metoder från PR och marknadsföring en ökad tendens till att i den politiska kommunikationen selektera, förenkla och paketera informationen för att göra den säljbar. I detta finns ett mått av manipulation. Och det må vara hänt när det gäller tandkrämstuber och tubsockar men det är djupt problematiskt när det i stället är fråga om de avvägningar som politiska företrädare gör i medborgarnas ställe – när det handlar om att träffa avgöranden som formar vårt samhälle.
I de fall de folkvalda inte förmår tala uppriktigt och öppet om politikens möjligheter, begränsningar och etiska avvägningar sätts demokratin på spel. Som medborgare har vi rätt att ta del av och delta i offentliga samtal som rymmer den komplexitet av avvägningar och svåra moraliska dilemman som präglar den praktiska politikens möte med våra värderingar. Den rätten får inte den representativa demokratin systematiskt överträda om den ska kunna göra anspråk på bibehållen demokratisk legitimitet.
Anne-Marie Pålsson, tidigare moderat riksdagsledamot, har i sin uppmärksammade bok Knapptryckarkompaniet6 hävdat att den stora majoriteten riksdagsledamöter i praktiken saknar inflytande över det som i dag beslutas i Sveriges riksdag. I stället är det, menar Pålsson, den yttersta partiledningen i respektive parti som äger hela makten, som den kontrollerar genom hörsamma politiska tjänstemän och lojala, undfallande ledamöter i jakt på avancemang. Vårt politiska systems maktkoncentration till partiernas yttersta ledning förstärks av att både partistödet och ledamotsstödet tillfaller partikassorna. Ledamöterna förfogar alltså inte själva över sitt stöd utan får del av stödet baserat på hur partiledningen beslutar att organisera det. Pålssons inifrånbeskrivning av riksdagsuppdraget tangerar det parodiska och svartsynta men bilden av att avvikande riksdagsledamöter straffas till lojalitet av partiledningen bekräftas ganska entydigt i statsvetenskaplig forskning.7Partiledningarna har i vår representativa demokrati, med starka politiska partier, visserligen legitimitet för ett stort inflytande. Legitimiten springer ur att partiledningen har valts av sitt partis medlemmar för att uttolka och genomföra partiets politiska program inom ramen för de omständigheter som för tillfället bjuds. Men partiernas folkliga förankring har kraftigt försvagats. Även de stora politiska partierna samlar i dag så få medlemmar att den legitimitet som är tänkt att strömma ur partiernas interna processer försvagats betänkligt. I flera partier är det en ganska liten kader av partifunktionärer som i praktiken utser partiernas ledning. Under samma period har maktkoncentrationen och centraliseringen till partiledningarna förstärkts, främst som en följd av mediernas ökade betydelse i det offentliga samtalet. Makten och legitimiteten har så att säga gått åt olika håll. Det är viktigt att påminna oss om att de allmänna valen inte ger partiledningarna någon legitimitet i relation till riksdagsledamöterna. Partiledningarna är inte folkvalda. Pålsson sätter med sin beskrivning således fingret på ett väsentligt problem i svensk politik, om än nyanserna kan diskuteras.
Ett parlament med marginaliserade riksdagsledamöter är ur ett demokratiskt perspektiv bekymmersamt i relation till den proceduretik för de folkvalda som jag formulerade ovan. Vi kan konstatera att den tingens ordning som Anne-Marie Pålsson beskriver sätter riksdagsledamöterna i en etiskt svår sits. För att åter tala med metaforerna som jag tidigare använt och lite tillspetsat: Riksdagsledamöterna förväntas se sin partiledning i ögonen men helst undvika att möta både den egna spegelbilden och medborgarnas blick. Ett parlament som har en sådan inre logik undandrar, genom att starkt betona en av lojaliteterna på bekostnad av de båda andra, ledamöterna möjligheten att ta sitt etisk-politiska ansvar. Ett sådant parlament behöver reformeras.
Vår demokrati behöver utvecklas
Kombinationen av å ena sidan tilltagande polarisering, särskilt i frågor med stor moralisk sprängkraft, och å andra sidan de etiska problem som kännetecknar svensk politik leder mig till slutsatsen att vår demokrati behöver utvecklas. Det gör det därför att flera av de etiska problem jag identifierat kan göda polarisering och fragmentisering. Ett sådant är partiernas och mediernas ökande betoning av politik som spel på bekostnad av politik som sak; fokus på taktiska manövrar och försök att starkt selektera information och tänja på verklighetsbeskrivningar så att den politiska kommunikationen emellanåt bär drag av manipulation. Det leder nämligen till att etiska dilemman dels inte blir tillräckligt brett belysta, dels att en del djupa värderingsmässiga klyftor tonas ner samtidigt som fiktiva konflikter av taktiska skäl blåses upp.
I de fall svåra etiska dilemman paketeras till en polerad politisk produkt som marknadsförs till medborgarna döljs de skilda etiska dimensioner som frågan innehåller och som de politiska aktörerna troligen förhållit sig till vid ställningstagandet. När avgörandet ska presenteras låter det ofta som om det som beslutats vore det enda möjliga beslutet. Över tid göder ett sådant förhållningssätt, i frågor med moralisk sprängkraft, polarisering eftersom den politiska kommunikationen får det att framstå som att det egna laget begripit det självklara medan de som landat i en annan slutsats inte har det. I själva verket är det i stället ofta fråga om att man avvägt skilda etiska hänsyn på lite olika sätt. Jakten på den kortsiktiga taktiksegern, den enkla och avskalade kommunikationen och mediernas konfliktfokus försvårar därmed för offentliga, gränsöverskridande och prövande samtal i etiskt brännande frågor, vilket underblåser polarisering.
I andra sammanhang kan den kortsiktiga partitaktiska hänsynen leda till att djupa värderingsmässiga konflikter inte synliggörs för att det bedöms vara ogynnsamt att för tillfället blottlägga och diskutera vissa konfliktdimensioner. Frågan om tajming är en viktig komponent i all taktik och kan vara fullt legitim. Men över tid riskerar överskylandet av väsentliga etiska konfliktlinjer leda till en sämre förståelse för de vägval partierna gör och att det i stället framhävs motiv som i själva verket inte varit centrala vid avgörandet. Det fördunklar de etiska dimensionerna och fragmenterar medborgarnas förståelse för de politiska vägvalens motiv.
I spellogikens följdverkningar – där vinsten över motståndarlaget sätts i förgrunden – finns det ibland också ett intresse att ge frågor ett moraliskt skimmer trots att de egentligen saknar starka moraliska dimensioner och snarare handlar om olika lösningar för att åstadkomma samma önskade effekt. Där det i själva verket är en fråga om teknik och metod och inte en avvägning mellan olika etiska hänsyn. När sådana frågor beskrivs i termer av etiska konflikter riskeras långsiktig polarisering i frågor som förmedlade i ett mer avdramatiserat ljus kunnat leda fram till pragmatiska lösningar över partigränser. Därigenom försvåras medborgarnas möjlighet till förståelse och analys och därmed meningsfullt ansvarsutkrävande.
Det är därför min uppfattning att demokratin behöver utvecklas så att den tonar ned politiken som spel och lyfter fram politiken som sak. Det föranleder en utveckling av den politiska processen så att den bereder plats för prövande offentliga samtal som synliggör, blottlägger och respektfullt diskuterar etiska dilemman och skiljelinjer. Och emellanåt ger sig in på ett dynamiskt sökande efter argument och förhållningssätt som är acceptabla för så många individer som möjligt inom samhällsgemenskapen. En politisk praktik som rör sig i denna riktning vore dessutom bättre rustad att hantera de komplexa samhällsproblem som vi ställs inför. Självklart inte därför att vi alltid skulle komma överens om vare sig problembeskrivningar eller hur vi ska hantera dem, utan därför att när fler perspektiv beaktas i processen och deltagarna i samtalet är beredda att lära av varandra håller utfallen högre kvalitet och acceptansen för de provisoriska överenskommelserna blir större. För en del kan en sådan utgångspunkt säkert låta naiv. Men för många av oss som arbetat demokratiskt inom civilsamhället är det konkret och personlig erfarenhet av demokratiskt arbete. Politikens villkor är och förblir annorlunda. Men min övertygelse är att om partipolitiken präglades lite mindre av spellogik och i stället formades – och beskrevs – lite mer som ett ständigt pågående samtal om viktiga avvägningar och svåra vägval i sakfrågor, vore mycket vunnet.
I ett samhälle som samtidigt präglas av värderingsmässig mångfald, ökande komplexitet och försvagade politiska partier finns det särskilda skäl att fundera över medborgarnas möjligheter att delta i det politiska samtalet. Skäl att på allvar överväga hur vårt politiska system kan bereda plats för en bredare sammansättning deltagare i offentliga och prövande samtal i väsentliga etisk-politiska frågor. Det finns skäl att överväga ett ökat deltagande därför att polariseringen å ena sidan och den ökade komplexiteten å den andra, ställer vårt samhälle och den politiska processen inför svåra utmaningar. Utmaningar i form av fragmentisering av vår förståelse av samhället, minskad tillit och försvagad sammanhållning.
Den demokratiutveckling som jag i denna essä förespråkar innebär, presenterat i punktform, en utveckling av politiken där:
- En proceduretik som begränsar den politiska kommunikationens inslag av manipulation tillämpas.
- De folkvaldas lojalitet till väljarna, partiet och den egna moraliska övertygelsen beaktas vid politiska ställningstaganden.
- Riksdagsledamöterna får en starkare och mer självständig ställning.
- Det offentliga samtalet synliggör etiska avvägningar i mötet mellan värderingar och verklighet.
- Den politiska processen i större utsträckning än i dag innefattar en reflekterande dialog.
- De politiska samtal som innefattar svåra moraliska frågor med betydande skiljelinjer förs, inte enbart som förhandlingar med avsikt att kompromissa, utan även i syfte att tillsammans borra djupare mot en kärna som kan vara gemensam eller åtminstone i syfte att finna acceptabla villkor för hur vi kan leva tillsammans, trots bestående olikheter.
- Det politiska samtalet förs utifrån ett erkännande om att vår kunskap om samhället aldrig är fullständig och vår förmåga att finna lösningar på komplexa samhällsproblem ofta är begränsad. Beslut och åtgärder behöver därför alltid betraktas som provisoriska och det politiska samtalet vara öppet för kontinuerligt lärande och omprövning.
- Det politiska samtalet – särskilt i relation till svåra etiska avvägningar – i större utsträckning involverar medborgarna, i synnerhet de medborgare som inte är aktiva i något politiskt parti.
Martin Carlstedt, är statsvetare och medlem i Kurages redaktionsråd
Noter:
2. Jämför med resonemangen i Mats Sjölins Politisk etik, 2005.
3. Jämför Tankar om politik, Bengt Göransson 2010, s. 8
4. http://jesperstromback.org/2014/08/26/lasvard-och-viktig-artikel-om-mediekratin-och-politikens-medialisering/
5. Det finns situationer när det kan vara etiskt motiverat att som folkvald inte redogöra offentligt för avvägningar och motiv. Det kan till exempel handla om frågor om enskilda -medborgares -livssituation i lokalpolitiken eller frågor som rör rikets säkerhet på nationell nivå. Alla -sådana undantag behöver dock vara transparenta i den meningen att det öppet redovisas att -avvägningar och motiv inte delges offentligt och varför. Att vinna politiska taktigsegrar så att den egna förment moraliskt överlägsna politiken kan segra kan självfallet aldrig vara ett etiskt försvarbart skäl att undanhålla information från medborgarna. Jämför med -resonemangen i Political Ethics and Public Office, Dennis Thompson 1999, s. 116-122.
6. Knapptryckarkompaniet, Anne-Marie Pålsson, 2011
7. Politisk etik, Mats Sjölin 2005, s. 154