Jag vaknar av att en hand stryker min kind. Tittar upp.
Det är mormor. Sätter mig upp och hon bredvid mig. Vi sitter, ler mot varandra, som om allt vore normalt.
Men det är det inte. För jag lever. Det gör inte hon.
Jag minns att dom sa att de aldrig sett så mycket folk på en begravning, att det måste betyda att hon verkligen var älskad. Men är det verkligen det som räknas? Jag vet inte.
Min mormor föddes och växte upp i ett franskt Algeriet. En koloni. Hon fick inte ens en egen födelsedag registrerat, det tyckte inte fransmännen var viktigt. Hon fick ta över sin systers födelsedag på papper.
Hennes syster som gått bort några år
innan hon föddes.
Det ”algeriska koloniala projektet”. Algeriet skulle bli en del av Frankrike.
Men algerierna skulle aldrig bli fransmän.
Min mormor fick inte lära sig arabiska, för man skulle radera den algeriska identiteten, skapa en ny. En där algerierna fick lära sig att de var sämre. De förbjöd den algeriska kulturen, språket och gav nya efternamn till stor del av folket. Efternamnen var ofta förnedrande.
Den 5 juli 1962 blir Algeriet självständigt. Då har uppemot 1,5 miljoner algerier mördats. Otaligt många kvinnor våldtagits, otaligt många torterade. Ett brott mot mänskligheten – ett folkmord få känner till.
1962 är mormor vuxen. Hon jobbar på sjukhus. Specifikt på den ortopediska avdelningen med patienter som råkat ut för olyckor. Hon tar hand om dom när de opererats.
Hon har gift sig med min morfar som tillhört den algeriska motståndsrörelsen. Den rörelse som får Algeriet att bli självständigt. Mormor och morfar får min mamma och hennes tre systrar. Mormor får en egen
födelsedag. Hon får välja när den ska vara. Hon väljer mors dag. Vi vet fortfarande inte exakt när hon föddes.
Hon lär sig arabiska, då är hon ungefär 40 år. Mamma har berättat att hon brukade följa med henne till skolan. ”Där satt dom vid skolbänkarna, alla vuxna som ville lära sig arabiska”. Jag minns att mormor brukade läsa tidningen på arabiska, stolt, och koranen som hon kunde utantill men tidigare inte kunnat läsa. Hon satt på stengolvet lutad mot det stora vitrinskåpet som täckte hela väggen, med tidningen i handen. Mormor var alltid så välklädd, även när hon bara skulle vara hemma och läsa tidningen, eller laga mat. Vi brukade skoja med henne om det.
Mormor levde resten av sitt liv i Algeriet. Hon gick bort för sju år sen. 72 år gammal. Jag minns precis vad jag gjorde det klockslaget, minns vad jag hade på mig, var jag stod när jag tog emot samtalet. Det var jag som svarade i telefonen, var tvungen att berätta för mamma. Men det gick inte. Pappa fick göra det.
I dag lever vi i en samtid som kännetecknas av samma rasistiska mönster som under kolonialismen. Det kvarstår flertalet kolonier. Till exempel är franska Guayana,
Martinica och Guadalupe fortfarande
ockuperade av Frankrike.
Kolonialismen och rasismen har som följd att människor kategoriseras som vita och olika kategorier av icke-vita. Vita hierarkiseras högre än icke-vita i vad som kallas för en rasmaktsordning. Sverige har haft sin del i konstruktionen av rasmaktsordningen. Till exempel var Sverige under 1920–1930-talet ledande inom den rasbiologiska forskningen.
Det betyder att resten av världen tittade till Sverige för att lära om rasbiologi. Det rasbiologiska institutet i Uppsala utgick ifrån att mänskligheten var uppdelad i olika raser. Detta upprätthöll idén om att vita är överordnade icke-vita, alltså att vita var mer värda. Det gjorde att det gick att legitimera till exempel folkmord, tortyr och slaveri, eftersom det inte var vita som föll offer för det. Det var inte förrän 1968 som det ras-
biologiska institutet i Uppsala lades ner.
Självklart har Sveriges och västs koloniala historia en inverkan på vår samtid i dag. Att mena annat är att blunda för konsekvenserna. Samtidigt som vi ofta pratar om kolonialismen och idén om biologisk ras i dåtid, ökar misstänkliggörandet av minoriteters organisering, det krympande utrymmet för icke-vita personers plats i det offentliga, i politiken, i civil-
samhället. I dag. Nu. Och har gjort det länge. Vi ser hur viskningar på rasistiska forum tas upp som fakta av etablerade journalister och politiker.
Den 4 december höll LSU – Sveriges ungdomsorganisationer ett seminarium om unga minoriteters engagemang och psykiska hälsa. Seminariet fick namnet ”väck mig i en tid jag får finnas”. Ord som vuxit fram ut mitt eget engagemang. I panelen sitter fantastiska människor som ger av sig själva varje dag, för att vi ska leva i ett Sverige där alla får finnas. En av panelisterna, Tihama Al Hashmi, skriver några veckor senare en hjärtskärande dikt med samma namn.
LSUs kartläggning av hur hat och hot ter sig mot ungdomsrörelsen visar att unga rasifierade minoriteter drabbas värst. Uttrycken är oftast rasistiska, ofta antimuslimska. Och vilka är det som hatar och hotar? Det är vuxna. Vuxna som hatar och hotar barn och unga. Till den graden att en del väljer att inte engagera sig. Det är för farligt.
För farligt att stå upp för demokratin. För farligt för barn och unga att engagera sig för demokratin.
Jag lägger mig ner och somnar om, med mormors hand i min.
Väck mig igen i en tid vi får finnas.
MONA NECHMA är projektledare på LSU med ansvar för antirasistiskt arbete i ungdomsrörelsen. Med ett särskilt engagemang för folkbildning och jämlikhet är hon även med och producerar poddarna Vidga normen-podden och TALET. Mona nås på mona.nechma@lsu.se.