Världen brinner, torkar, tinar, smälter och översvämmas. Samtidigt. I Australien har enorma arealer brunnit och det uppskattas att över en miljard djur har dött. I södra Afrika är den senaste tidens torka förödande och 45 miljoner människor hotas av svält. 2019 var det näst varmaste året någonsin sedan mätningarna började och de globala utsläppen på i princip samma nivå som 2018. I Sverige regnar det i fjällen och koltrasten sjunger som om det var vår – fast det är väl vinter?
(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)
Trots detta verkar få förstå allvaret i klimatkrisen. Vi lever vidare som vanligt, planerar vad vi ska göra till helgen och vart nästa resa ska gå. Kanske tänker vi att vi borde åka tåg istället för flyg på semestern, det är ju så mysigt med tåg. Och visst är det bättre för klimatet? Samtidigt åker vi ändå på den där weekendresan med flyg och tar bilen i ett kort ärende, för det går ju minsann fortare och just min tid är ju så dyrbar! Denna typ av klimatförnekelse kallar vi vardagsförnekelse. Vi vet innerst inne, men agerar inte utifrån den kunskap vi har. Om alla andra fortsätter som vanligt så är det nog egentligen inte så farligt med klimathotet ändå.
På samhällsnivå pratar vi om organiserad, partipolitisk och responsförnekelse. Den organiserade förnekelsen står nära den partipolitiska som i Sverige framförallt synliggörs i den politik som högernationella partier står för.
Responsförnekelse innebär att de politiska besluten går emot klimatforskningen och de beslut vi måste fatta om vi ska ta hänsyn till klimathotet. Här befinner sig samtliga partier i Sveriges riksdag och i princip alla civilsamhällesorganisationer. Vi vet vad vi behöver göra men gör det inte för att det är dyrt, för att vi inte vet hur vi ska göra det, för att vi inte kan och för att vi vill göra som vi brukar. Vi som jobbar med utvecklingssamarbete fortsätter att flyga till partnerorganisationer och möten runt om i världen, fast vi vet att det är dåligt – för att vi anser att vi måste ha en nära relation med våra partners.
Alla dessa förnekelseformer hänger ihop, liksom de parallella ”kriser” vi ser just nu. Demokratin, civilsamhällets utrymme, klimatet, miljön, jämställdheten, jämlikheten – vi pratar om att allt är i samtidig och samstämmig kris. Jag tror snarare att klimatkrisen blir ett kondensat av alla andra kriser. Den är ju ingen kris i sig självt utan ett symptom på vårt ohållbara sätt att leva, på det ohållbara patriarkala och kapitalistiska samhälle där vi målat in oss i ett hörn som vi inte vet hur vi ska ta oss ut ifrån. Klimatkrisen smyger sig på och är ett symptom på ett sjukt samhälle och en toxisk bieffekt av vårt sätt att exploatera jorden – dopade av potent fossil energi.
Systemkrisen för vårt nuvarande samhällssystem blir i sin tur en kris för hela det öppna samhället. Klimatförnekelse, traditionella maskulinitetsnormer och högernationalism hör ihop. Krisen är komplex och lösningarna minst lika komplexa. Klimatfrågan är global, samtidigt som vi behöver agera lokalt. Vad innebär detta för oss som civilsamhälle?
Klarar vi som civilsamhälle av denna utmaning och vad måste vi göra?
Det vore rimligt att ställa oss enade bakom ett globalt klimatnödläge och kräva att FN, EU, Sveriges regering, regioner och kommuner utlyser nödläge. Vi kan ta en roll i att bilda opinion, folkbilda och kommunicera hur brådskande det är att ställa om. De extraordinära förändringar som krävs behöver vi som civilsamhälle vara delaktiga i. Vi behöver bidra till att hitta lösningar som är demokratiska och rättvisa för alla. Och vi måste göra det tillsammans oavsett vilka våra respektive organisationers kärnfrågor är.
Det finns flera åtgärder vi alla kan göra som har stor påverkan på klimatet, som att till exempel stanna på marken eller övergå till vegansk kost. Sen behöver vi titta på vad vi kan göra utifrån den egna organisationens kärnområden. Projektet Drawdown visar att den sjätte viktigaste åtgärden vi kan göra för klimatet är att utbilda flickor. Den sjunde viktigaste frågan är att arbeta med familjeplanering, eftersom utbildade flickor får större makt över sina liv och sin reproduktiva hälsa. De får också många fler verktyg för att kunna bli mer resilienta. Vi kan alltså som civilsamhällesorganisationer arbeta mycket mer med klimatfrågan, både mer allmänt och i våra egna kärnverksamheter. Vad vi än har för fokus kommer klimathotet att påverka oss – vi behöver vara proaktiva och börja nu.
Vi behöver lägga undan vår responsförnekelse och göra det som krävs, även när det känns avigt och svårt. Vad har vi egentligen för val när utsläppen i Sverige måste ner med 90 procent så snart det bara går – om jorden ska vara beboelig för våra barn och barnbarn?
Tomas Agnemo är jämställdhetsexpert med fokus på maskulinitet och föräldraskap. Till vardags jobbar han som jämställdhetsrådgivare på Plan International Sverige och är aktiv i klimatrörelsen Extinction Rebellion Sverige, men texten är skriven av Tomas som privatperson. Tomas nås på tomas.agnemo[a]gmail.com.
(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)