Många anser att den ökande strömmen av desinformation och faktaförnekelse är en skapelse av postmodernismen. Men problemet ligger snarare i förtroendet mellan individer och institutioner. Låt oss därför öppet medge behovet av auktoriteter, menar skribenten Claes Magnus Bernson.
Vad är sant och falskt? Vad ska vi tro när vi möter motstridiga uppgifter? Hur vet vi?
Sanningen är att våra försanthållanden i de allra flesta fall förutsätter tillit till någon annans information och kunskap. Ändå framställs »alternativa fakta« och »post-sanning« ofta som utslag av subjektivism och relativism. Men det handlar mer om tillit och förtroende. För även om postmodernism har bidragit till att misstänkliggöra samhällsbärande institutioner (något många hävdar) är den knappast ansvarig för det bristande förtroendet mellan individen och institutionerna.
Begreppet post-sanning får det att låta som om sanningen inte finns längre. Som om det vore möjligt med ett kunskapstillstånd bortom sanningen. Ett rimligare synsätt är att post-sanning inte handlar så mycket om synen på kunskap som sådan, utan mer om förskjutningar i vem och vilka individen lyssnar på och varför. Frågan gäller i sådant fall inte hur vi förhåller oss till sanning, utan hur den legitimeras: vem man litar på. Det vore därför ett misstag att inte koppla diskussionen till begreppet auktoritet.
Begrepp som auktoritet och elit har i dag en illavarslande klang – ibland med rätta, ibland inte.
I våra associationer länkas auktoritet till auktoritär (vilket är något annat) och det anses en smula smutsigt att underordna sig en auktoritet trots att alla ändå gör det, medvetet eller omedvetet. Att underordna sig innebär emellertid inte nödvändigtvis att göra avkall på sin kritiska förmåga, sin integritet och individualitet. Om vi inte underordnade oss kunskapsauktoriteter – om vi inte medgav att andra visste bättre – skulle vi heller aldrig kunna utvecklas och lära oss nya saker.
Skulle man ogiltigförklara alla auktoriteter därför att de medför hierarkier och därmed maktobalans vore kunskapssamhället omöjligt. När fysiker talar om annat än gravitation är de flesta av oss snabbt förlorade, men vi litar på att fysikerna kan gå i god för de mer avancerade teorierna, även om vi inte kan följa och granska bevisningen.
Betydligt mer komplext är det med samhällsvetenskaperna och exempelvis nationalekonomin. Detta inte minst då dessa kunskapsfält ofta i någon utsträckning bär ideologiska drag. Ändå måste vi förlita oss på att en expert kan mer än oss, därmed inte sagt att experten vet bättre än oss vad vi ska göra med kunskapen, vilka praktiska konsekvenser som bör följa av fakta; alltså det som väljare och politiker ägnar sig åt.
Det går inte att komma ifrån att en förutsättning för kvalificerad kunskap är någon sorts elit. Men det är skillnad mellan elitism som ger eliten generella politiska företräden och en där människor i snäva sammanhang får företräde utifrån större kunskap. Det senare är nödvändigt för att en liberal demokrati ska fungera, så tillvida hela processen kännetecknas av öppenhet och rimliga förtroenden.
Hans Rosling beskrev en gång i en intervju att företagsledare brukar lyssna minst lika bra, och komma med minst lika initierade frågor, som professorerna. Rosling gavs inte utrymme att djupare analysera varför, men det finns en uppenbar förklaring. Den som arbetar med investeringar behöver kunskap för att göra goda affärer, annars är det osannolikt att investeringen genererar vinst. Affärsmannen tjänar på att veta. Gäller samma sak politiker? Journalister?
Många anser att politiska partier och etablerade medier anpassar sig lika mycket efter egna ideologiska agendor som efter hur saker egentligen är. Jag tror att det är här skon klämmer: Att förhållandevis många inte längre litar på institutionerna, snarare än att dessa personer tror på lite vad som helst.
Post-sanningstillståndet har en betydligt starkare koppling till hur auktoriteter och eliter förhåller sig till individen och hur individen förhåller sig till dem än till själva sanningen som sådan. Det liberala samhällets kris gäller inte abstrakta definitioner av sanning – utan vem vi litar på. Låt oss därför välja rätt slags auktoriteter och öppet medge behovet av eliter.
Varför händer det här nu? En förklaring är naturligtvis att modern teknik medger fler perspektiv och därför större utrymme för tyckande. Men är inte fler perspektiv också något att välkomna?
Låt oss se dialektiskt på denna dimension: ny teknik rymmer möjligheten till ett slappt förhållningssätt där individen litar på fakta som överensstämmer med egna intuitioner och fördomar; samtidigt som det är möjligt att ta del av en mångfald av perspektiv som kan bidra till att ifrågasätta egna intuitioner och fördomar samt därigenom bidra till att individen blir kunnigare.
Även om det ibland är frestande att ge vika för en nostalgi som anger att det var bättre när traditionella medier hade ett slags monopol på distribueringen av samhällsfakta så bör vi vara vaksamma: Samma tanke implicerar en djupt paternalistisk människosyn.
Förespråkare för ett liberalt och öppet samhälle har rimligen inget annat val än att bejaka ordningen där individen frivilligt väljer att gång på gång förnya förtroendet för etablerade medier och andra institutioner. Enda sättet människor i ett fritt samhälle kommer att fortsätta ha förtroende för etablerade medier blir därför genom att redaktionerna visar sig bättre på att hantera samtiden än de obskyra nätpublikationerna.
Claes-Magnus Bernson är verksam som programmerare och skriver texter på sin blogg unfolding-programming.net. Han har även skrivit skönlitterära texter, senast en novell i samlingen 13 svarta sagor om superhjältar, liksom medverkat i tidskrifterna Liberal Debatt, Sans, Axess med flera.
Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.