Macarena de la Cerda är en av talespersonerna i Förorten mot våld. Sedan 2012 är hon också aktiv i ungdomsorganisationen Megafon som kämpar mot orättvisor på lokal nivå och som startat samtalskaféet Harakat. Hon leder även kulturprojektet Ortens Verklighet. Macarena har bland annat studerat barn- och ungdomsvetenskap på Uppsala universitet. I Kurage skriver hon nu om att dagens gräsrötter återfinns i Orten.
Det finns en bild från etablerade folkbildningsorganisationer att personer från Orten behöver pushas för att mötas. Men verkligheten ser annorlunda ut. Vi kan vår grej, vi träffas. Ofta. Vi träffas informellt och organiserat, med höga ambitioner. Och vid varje möte sker ett utbyte av erfarenheter och lärdomar som bidrar till aktivism.
I Orten florerar samtal. Det finns många avgörande frågor som folk går och grubblar på. Vissa samtal kan ta timmar. Det är viktigt att få ut sina tankar men även att förstå att man inte är ensam om att känna oro. Den känslan är avgörande. Vissa gånger sker dessa samtal på sociala medier, men i de flesta fall sker samtalet ute på gatan eller på torget.
Jag tycker att folkbildning är ett fint begrepp. Det har en historisk innebörd som grundar sig i att ge makt åt folket. En röst åt de som sällan hörs. Frågan är dock om folkbildning fortfarande är för de mest behövande eller om bildningssyftet har förändrats.
Det finns stunder då jag hade velat starta en studiecirkel för att läsa en romantisk roman, diskutera kärleksfrågor och drömma mig bort. Men tyvärr är tiden begränsad. Frågor som vräkningar och lyxrenoveringar, eller att något hemskt har skett på grund av det eskalerande våldet i Sverige, gör att romantiken får vänta. Ett möte med grannar blir då mer värdefullt. Eller att besöka ett Folkets Hus där lokala föreningar driver sina verksamheter för fullt.
I våra områden finns det ett värde i att låta de boende besluta vilka samtal som är viktigast utifrån hur behovet ser ut just där och då. Att från studieförbundens sida komma med färdiga koncept, eller redan beslutade projekt för att en tror att personer i Orten behöver just detta, kan i de flesta fall slå fel. Vi har under årens lopp sett att den typen av misstag görs. Misstagen upprepas dessutom gång på gång.
Det finns dock studieförbund som har förstått vikten av att lyssna in vad de boende behöver. De har också förstått värdet i att rekrytera annorlunda. Med annorluda menar jag att anställa personer med olika språkkunskaper och bakgrunder, men också personer med förståelse för eller erfarenhet av frågor som berör personer som bor i socioekonomiskt utsatta områden. De har förstått hur de skapar en bas av mångfacetterad kunskap, helt enkelt.
Men det är fortfarande en lång väg att gå. Internt är dessa studieförbund ännu inte representativa i relation till hur samhället ser ut. Vissa förbund håller dessutom fast vid gamla traditioner och beteenden. Välgörenhetstänket finns kvar.
När existentiella frågor blir avgörande för vår vardag blir folkbildning ett grundläggande behov för oss som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Vi behöver trygga plattformar för att möjliggöra möten bland boende. Vi behöver också sträva efter att skapa legitimitet i de demokratiska processerna på lokal nivå.
För en tid sedan blev jag intervjuad av en journalist. Hen menade att rörelser i förorten höll på att skapa den nya folkbildningen i Sverige. Jag hade inte tänkt i de banorna själv. Men jag håller med. Folkbildningen skapades av folket, och vi i Orten är folket, den nya arbetarklassen i Sverige. Det borde folkbildningar och folkhögskolor fundera på.
Macarena de la Cerda
Talesperson Förorten mot våld
macarena.cerda@outlook.com
Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!