KG Hammar är ärkebiskop emeritus som idag mest sysslar med fredsfrågor, fredsteologi, ickevåld och fredskultur med koppling till Katarina församling i Stockholm. Också engagerad i Dag Hammarskjölds livstolkning (Vägmärken) och hans livsöde (mordet i Ndola 1961!). Här skriver han om hur det alltid varit det stora kollektivet som närt makthavare och att vi alltid är svaga när vi är ensamma.
Mönster går igen. År 2005 förenades gräsrötterna i påskuppropet. Tio år senare går vi på nytt ihop i kampen för asylrätt. Tillsammans utgör vi ett levande rotsystem som när demokratin.
20 procent av jordens landyta är gräsbevuxen och variationen mellan olika slags gräs är enorm. Gräs torde vara jordens viktigaste växtfamilj. Ekologiskt genom sin mångfald i samspel och ömsesidigt beroende, ekonomiskt genom sitt hushållande med resurser och förmåga att leverera »tillväxt«. Men inget gräs utan gräsrötter.
Ett mänskligt samhälle är på samma sätt som gräset beroende av sina gräsrötter. Att kallas gräsrot är ett hedersomnämnande. Det betyder att stå i livets tjänst, att vara beredd att bygga samhället underifrån och att ingå i en bred samhällsbas utifrån vilken förändringskraft kan utgå.
Därmed utmanar också frisläppta gräsrötter rådande maktstrukturer som i olika grad hämtar sin styrka och legitimitet uppifrån. Sedan jordbrukssamhällena avlöste jägar- och samlarkulturerna har varje mänskligt samhälle kännetecknats av en maktpyramid, där några få i pyramidens topp styr och dominerar de många längre ner i pyramiden. I botten, i det lilla stamsamhället eller det stora imperiet, finns gräsrötterna, vars uppgift är att försörja alla dem som finns högre upp i pyramiden. Historien känner inget samhälle som varaktigt antagit en annan struktur.
Inte förrän på 1800-talet börjar tendenser till ett tänkande underifrån mer systematiskt göra sig gällande, och tankar på ett demokratiskt samhälle tar gestalt i allt större grad under en hundraårsperiod. Den pyramidala strukturen behålls men toppen i maktpyramiden hämtar nu sin legitimitet underifrån, från basen, från gräsrötterna.
En spänning mellan gräsrötter och makthavare är dock ofrånkomlig också i ett formellt demokratiskt samhälle. Makthavare kan därför mellan demokratiska val uppleva engagerade gräsrötter som en irritation och en störning i planerade beslutsprocesser. Samtidigt är en demokrati för sin överlevnad beroende av att rotsystemen lever, att gräsrötter gör sig hörda. Det är betydelsefullt både ekologiskt och ekonomiskt – som gräset.
Efter denna mer principiella historie- och samhällssyn vill jag dela mina erfarenheter av gräsrötter i samband med det så kallade Påskuppropet som ägde rum under våren 2005. Som ärkebiskop i Svenska kyrkan satt jag vid den tiden i toppen av en maktpyramid. Som samhällsfenomen är en kyrka oavsett storlek i det svenska samhället dock ett marginalfenomen i politisk bemärkelse. Därmed är det också, som en del av civilsamhället, en del av gräsrötterna.
För min personliga del började Påskuppropet 2005 som ett gräsrotsuppror ett år tidigare. I en serie artiklar i Kyrkans Tidning (KT) skildrades många församlingars, diakoners och andra medarbetares kamp för att bistå den växande skaran av människor som, i väntan på asylbesked eller efter avslagen asylansökan, levde gömda på många håll i Sverige. Inte minst de många tusentals barnen uppmärksammades.
Gräsrötterna, församlingsmedarbetarna, uttalade i dessa tidningsartiklar stark kritik mot Svenska kyrkan på nationell nivå. Man fick inget stöd för sitt arbete, menade man. Man upplevde inte att man var sedd av oss i toppen av pyramiden. Och kritiken träffade rätt. Några år tidigare hade kyrkokansliet avskaffat den tjänst som skulle verka som samordnare av församlingarnas arbete bland flyktingar och asylsökande. Samordningsinsatserna skulle i fortsättningen ske i ekumenisk regi, genom Sveriges kristna råd (SKR). Det omfattade, förutom Svenska kyrkan, nästan alla kyrkor och samfund i Sverige. Tanken bakom förändringen var nog så god. Som medlemmar i SKR fanns såväl den romersk-katolska kyrkan som nästan alla ortodoxa kyrkor. Dessa så kallade invandrarkyrkor hade en kompetens och erfarenhet av flyktingar och asylsökande på ett helt annat sätt än Svenska kyrkan. Men resurserna saknades, så det blev mest en reform på pappret. Jag bestämde mig därför att lyssna närmare på den i KT framförda kritiken.
I juni 2004 träffade jag och mina närmaste medarbetare på kyrkokansliet ett trettiotal gräsrötter i Svenska kyrkan – främst diakoner med ansvar för det lokala arbetet bland asylsökande och flyktingar. Berättelserna vi fick ta del av skakade om oss rejält. Det handlade om de hjälpsökandes fruktansvärda erfarenheter såväl som om de föraktfulla attityder de kunde stöta på bland den svenska befolkningen och Myndighetssveriges kyliga byråkratiska manövrer.
Inte förrän på 1800-talet börjar tendenser till ett tänkande underifrån mer systematiskt göra sig gällande, och tankar på ett demokratiskt samhälle tar gestalt i allt större grad under en hundraårsperiod.
Det som dock grep mig allra mest var de kraftiga tendenser till utmattning som våra lokala medarbetare uppvisade. En del av orsaken till denna utmattning var den brist på stöd uppifrån den kyrkliga hierarkin som de upplevde så starkt. Vi bestämde oss för att ses igen om några månader. Under tiden skulle jag sätta mig in i den svenska asylpolitikens alla kryphål och irrvägar.
Det hann bli december innan vi möttes igen. Den politiska insikt jag gjort under tiden var hur ord och begrepp kan få helt nya innebörder, här med syftet att så få som möjligt skulle beviljas asyl. Enligt Genèvekonventionen (1951) skulle asyl beviljas den som hyste »välgrundad fruktan« för förföljelse i sitt hemland. Formuleringen återfanns i den svenska utlänningslagen. Den asylsökande har alltså rätt till asyl om myndigheterna bejakar att fruktan är välgrundad.
Det gällde således att undvika att en sådan rätt bejakades eftersom den kunde bilda mönster för nya sökanden som krävde sin rätt. De allra flesta ansökningar beviljades därför av »humanitära skäl« som alltid var individuella och personliga. Därmed kunde de bli mönsterbildande. Istället för att vara något vackert, att leva i ett land som såg till humanitet, framträdde ett cyniskt förfarande som använde »humanitära skäl« som slasktratt för att undvika att någon beviljades asyl enligt den internationella rättens definition. Mitt i detta migrationsjuridiska dribblande fanns människor, både asylsökande och stöttande.
Situationen hade med andra ord bara blivit värre, och jag hade ännu inte levererat mitt stöd till de diakoner som stod i ledningen för det lokala stödarbetet. Men efter ytterligare en tid blev det ett julbrev till regeringen: Där ställdes frågan vad som händer med oss när vi vänder ryggen åt barnen som söker vår hjälp undan förföljelse och rädsla. Frågan lyftes därmed och fanns i det allmänna medvetandet. Signalen gick fram till de kämpande gräsrötterna. De var äntligen sedda och fick ny kraft att kämpa vidare.
Den kraften kanaliserades så småningom – tsunamikatastrofen på annandag jul kom emellan – i den namninsamling som kom att kallas Påskuppropet. På det gammaldags primitiva sättet samlades under några månader in personliga namnteckningar från 160 000 personer som stöd för uppropets krav på amnesti för de gömda flyktingarna. Denna namninsamling var helt ett resultat av gräsrötters uthålliga arbete.
Efter diverse politiska förvecklingar och turer blev resultaten under hösten 2005 någonstans halvvägs. Samtliga partier i riksdagen utom de två stora, Socialdemokraterna och Moderaterna, stödde uppropets krav.
Det är slående hur likartade ställningstagande och argument är idag! De allra flesta säger sig vilja värna asylrätten. Men än starkare politiska krafter försöker snarare begränsa möjligheten att komma till Sverige, eller ens Europa, och söka asyl.
Det gäller också att se sitt lokala arbete mer som sådd än som skörd.
Främlingsskeptiska partier påverkar dagordningen i Sverige och nationalistiska, protektionistiska krafter i Europa hindrar gemensamma lösningar i Genèvekonventionens anda. »Fortress Europe« försvarar sig med kraftfulla medel. Men då som nu finns det gräsrötter som har en annan vision av rättvisa livsvillkor för människor oberoende av ursprung – en vision av ett gästfritt Europa och av en globaliserad värld i mänsklighetens tjänst, inte bara i kapitalets. Och förr eller senare kommer dessa gräsrötter att vända på utvecklingen!
Vilka lärdomar kan vi dra av erfarenheterna från Påskuppropets tid 2004–2005? Samhällets gräsrötter måste besjälas av övertygelsen att de är demokratins rotsystem och att mellanmänsklig solidaritet öga mot öga är det kitt som skapar ett samhälle. Detta är särskilt viktigt när politiska makthavare och representanter för medievärlden kritiserar gräsrötter som naiva och okunniga om verklighetens natur.
Men det gäller också att inse att verkligheten inte är svartvit. Det finns stöd att hämta bland både politiker och mediefolk. Vi får aldrig förfalla till politik- och politikerförakt! Lösningar för ett samhälle är alltid politiska.
Det är vidare viktigt att som gräsrot aldrig jobba ensam. Ensam är alltid svag! Några tillsammans kan bära varandra, och var vaksam på utmattningssymptom bland medarbetare och kollegor. Det är viktigt att inte låta en humanitär frågas alla dimensioner tynga sinnet genom den enskildes eller den lilla gruppens oförmåga att lösa problemet i stort.
Det gäller också att se sitt lokala arbete mer som sådd än som skörd: att se på det inom ramen för en större arbets- och intressegemenskap. Ett stöd från detta större sammanhang – att bli sedd – är avgörande för uthållighet och kreativitet.
Till sist handlar det ju om detta: Vilken människa vill jag vara och vilket samhälle vill jag vara en del av?
KG Hammar
Ärkebiskop emeritus
kg.hammar@ctr.lu.se
Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!