My Malmeström-Sobelius menar att mötesplatser där vi kan agera på våra egna villkor är en förutsättning för engagemang. Lokaler för hela föreningslivet ska tas med i samhällsplaneringen. Det behövs fler platser som är skapade för det ideella sammanhanget och att vi behöver få fler att förstå vad motsvarigheten till en konstgräsplan är för någon
som arrangerar musikfestival eller engagerar sig i flyktingfrågor.
I essän Ett eget rum ställer sig Virgina Woolf frågan – om William Shakespeare hade haft
en författande syster; hade det varit möjligt för henne att ha en karriär lik sin brors? Hon
diskuterar kvinnors skapande i relation till de förutsättningar de haft i sin samtid. Hon jämför kvinnor och mäns resurser och tillgång till fysiska utrymmen att arbeta ostört i och konstaterar att även om det alltid finns kvinnor som skapar trots bristande förutsättningar så hade de varit mångdubbelt fler under jämlika förhållanden. Woolfs tes är att det egna rummet är nyckeln till skapandet.
Det egna rummet är inte bara ett fysiskt tillhåll, utan också en metafor för självständighet och möjlighet att blomstra på sina egna villkor. Grundtemat i Woolfs text är i allra högsta grad relevant för det svenska civilsamhället idag. För att möjliggöra vårt skapande, det ideella engagemanget, krävs både resurser och egna rum.
De etablerade organisationerna har i mångt och mycket det redan, även om det såklart sällan räcker för att göra allt det vi vill åstadkomma. Men hur är det för de andra, oss andra, i små organisationer eller nystartade initiativ? Vi pratar om att våra organisationer blir maskätna av alla projekt. Gång på gång kommer vi fram till att det är oerhört svårt att hitta medel för att finansiera ledarskap och styrning, särskilt i expansiva faser. Visserligen hänger allt ihop, men låt oss lämna pengarna för en stund och bredda perspektivet. För det är inte alltid stålar som behövs. Det är förutsättningar för engagemang och organisering. Och förutsättningarna handlar till stor del om fysiska rum att mötas i.
Ett fysiskt rum, ett eget rum, en samlingslokal, en mötesplats. Och nu menar jag inte platserna för våra extravaganta högtidsmöten eller helgkonferenser, utan rummen där vi möts i vardagen. De där som bara pågår. De som vi ibland knappt reflekterar över att vi har. För det är hur vi håller våra vardagsmöten som gör den stora skillnaden. Hur. Och var. Kan
vi prata ostört? Kan vi bjuda in medlemmar? Är det tillgängligt för alla berörda? Känner vi
ägandeskap över rummet eller känns det som att vi är där på undantagstillstånd? Vi behöver ett fysiskt rum att utveckla våra idéer i. Ett tryggt rum som ger arbetsro. Ett eget rum som flyttar fokus från logistik till ändamål. Det finns såklart en mängd goda mötesplatser och samlingslokaler idag. Det är bra. Men det är inte nog. Det föds nya rörelser som behöver nya mötesplatser. Andra skulle helt enkelt behöva byta miljö. Nätaktivismen är ett exempel på rörelser som de senaste åren skickligt skapat egna digitala rum i befintlig och tillgänglig infrastruktur. Men alla idéer och typer av verksamhet kan inte genomföras där. Vi behöver fler mötesplatser som är byggda utifrån våra behov som ideellt engagerade. Vi behöver rum som passar såväl uppstart av som drivande och utvecklande av idéburen verksamhet. För att vi ska kunna fokusera på våra ändamål i rummet krävs det också att det är just det, vår ideella särart, som är ändamålet för lokalen. Det finns alltför många exempel på insatser som missar målet när de fokuserar för mycket på paketering och glömmer innehållet. Ambitiösa kommuner som drar igång kreativa hus med hipp atmosfär men glömmer bort att se över hyresnivåerna. Som lägger stora pengar på optimerade samlingslokaler, men villkorar dem med konsumtion – du får tillträde så länge du handlar i det tillhörande caféet. Hur undviker vi det? Jo, som alltid, genom att gå tillbaka till syftet: det egna rummet, möjliggörandet för det ideella engagemanget.
JAG VILL LYFTA FRAM TRE SPÅR för hur vi åstadkommer vi fler öppna och permanenta mötesplatser för hela civilsamhället.
För det första, lokaler för hela föreningslivet ska vara en självklar del av samhällsplaneringen. De kommunala föreningsstöden ska utvecklas så att idrottens privilegier också tilldelas det övriga civilsamhället. Här behövs en parlör för att verkligen få politikerna att förstå. Vad är motsvarigheten till en konstgräsplan för någon som arrangerar musikfestival eller engagerar sig i flyktingfrågor? Vad behöver finnas i den ideella sexualupplysarens materialbod? På vilket sätt är föreningsengagemang utöver idrott och friluftsliv folkhälsa? Vi har redan svaren på frågorna. Vår utmaning blir att kommunicera
dem till de som inte har det.
För det andra, vidga de offentliga satsningarna för social innovation så att de även omfattar ideell verksamhet. Ung Företagsamhet, Coompanion och Drivhuset är alla verksamheter som utgår från människors idéer och vilja att skapa något större än de själva. Stödsystemen för näringslivet visar på stor förståelse för behovet av trygga miljöer och infrastruktur som backar upp. För staten borde stödet vara relevant oavsett associationsform.
Den tredje, och kanske viktigaste lösningen, att hitta möjliga samarbeten inom sektorn där större och mindre aktörer kan ge och få plats utifrån sina förutsättningar. Förståelse för att
vi behöver verka långsiktigt tillsammans. Trots dagens hinder i form av bland annat straffande momsregler är jag övertygad om att samverkan kring lokaler kan bära sig själv ekonomiskt. Och om det inte skulle göra det bör vi som sektor vara kapabla att se till icke
direkt mätbara värden när vi planerar våra investeringar. Om vi inte ens själva är beredda att använda den ideella logiken för våra egna långsiktiga sektorssamarbeten (som gynnar oss alla!) bör vi verkligen fråga oss hur vi ser på civilsamhällets gemensamma framtid.
AVSLUTNINGSVIS, oavsett hur vi väljer att lösa situationen måste idéerna stå i fokus. Vi behöver egna rum för att möjliggöra ideellt engagemang. Det handlar inte om att skapa nya sätt att mötas, utan att förenkla för oss att mötas på de sätt som kommer naturligt.
Vi är inte varandras konkurrenter. Vi vet sedan tidigare att de som är engagerade ofta är engagerade i flera organisationer. Engagemang föder engagemang. Att ta gemensamt ansvar för allas möjlighet till ett eget rum är att göra oss alla en tjänst.
MY MALMESTRÖM-SOBELIUS är ordförande i RFSU Stockholm och arrangör av knytkonferensen MÖTET.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!