Den folkbildande verksamheten i många organisationer har i viss mån förskjutits från att vara ett alternativ till universitetet till att vara en plats där kunskap från universitetsvärlden förmedlas, och i bästa fall anpassas till folkrörelsekontexten, skriver Tobias Harding, universitetslektor vid Universitetet i Jyväskylä.
I 1900-talets början var det relativt självklart att påstå att bildning och utbildning hörde till folkrörelsernas och det civila samhällets huvuduppgifter. Ledande företrädare för både arbetarrörelsen och för liberalerna talade om bildning – inklusive såväl kunskaper som omdömesförmåga – som en förutsättning för demokrati. Också företrädare för högern och för den statskyrkliga ungkyrkorörelsen uppfattade bildningsfrågan som en av tidens mest centrala uppgifter. När socialdemokraterna blev ett av de ledande partierna saknade många av deras företrädare högre utbildning. Däremot hade de ofta omfattande erfarenhet av att leda arbetet i arbetarrörelsens många föreningar.
Idag ser det annorlunda ut: färre politiker och andra ledande personer har omfattande föreningserfarenhet. Nu tycks det istället som att det civila samhället i allt högre grad måste förlita sig på andra delar av samhället för sin kompetensförsörjning. Hur blev det så? Låt oss börja med att gå tillbaka hundra år i tiden och se på de förändringar som ligger bakom den förändrade situationen.
Under första halvan av 1900-talet byggde såväl arbetarrörelsen som frikyrkorörelsen och flera av de andra folkrörelserna upp studieförbund och folkhögskolor som ett slags rörelseintern parallell till det formella utbildningsväsendet. Det handlade inte bara om att utbilda ledare för det egna arbetet – även om detta i flera rörelser ansågs som en central uppgift – det handlade också om att utbilda personer för politiska och andra uppdrag utanför det civila samhället. Under större delen av 1900-talet har personer med bakgrund i folkrörelser och folkbildningsorganisationer varit tydligt överrepresenterade i svensk politik. Samtidigt har sådana aktiviteter och de erfarenheter de ger varit en viktig alter-
nativ väg in i det politiska etablissemanget för människor med vitt skilda bakgrunder.
Även efter att högskoleutbildningarna byggts ut alltmer har studieförbund, folkhögskolor och interna utbildningar fortsatt att spela en väsentlig roll i folkrörelser och partier, inte minst i ledarskapsutbildningen. Det kanske tydligaste exemplet på detta är kursgården Bommersvik och den roll som denna har spelat i att, ideologiskt såväl som praktiskt, skola nya generationer av ledare både för SAP och för arbetarrörelsens övriga organisationer, men också för att bygga upp nätverk mellan det sittande ledarskiktet och potentiella nya ledare. Denna roll påminner också om den roll som universitet, studentföreningar och personliga nätverk har för rekrytering och karriär i många partier och andra organisationer.
IDAG HAR INTERNA UTBILDNINGAR fortfarande en roll att spela i många partier och organisationer, men denna är inte alls lika central som tidigare, samtidigt som utbildningar som hämtar sin auktoritet från till exempel akademin eller näringslivet får en allt starkare ställning. Den nuvarande situationen kan även den illustreras med en blick på Bommersvik. Den gamla kursgården spelar fortfarande en roll som socialdemokratisk utbildningsplats, men på nätet kan man också läsa om hur det som nu kallas Campus Bommersvik erbjuder utbildningspaket där inte minst undervisningens universitetsanknytning lyfts fram. Verksamhetens legitimering har alltså förskjutits från att vara ett alternativ till universitetet till att vara en plats där kunskap från universitetsvärlden förmedlas, och i bästa fall anpassas till folkrörelsekontexten, och då är socialdemokraterna ändå sannolikt det parti som lägger mest tyngd på att lyfta fram sin folkrörelseanknytning
Ser man till studieförbunden – den organiserade folkbildningens största etablerade organisationer – ger forskningen en bild av hur de i ökande grad avlägsnar sig från sin tidigare folkrörelseanknytning. En allt större del av verksamheten handlar om kultur- och fritidsaktiviteter som organiseras utan direkt koppling till det övriga föreningslivet. Samtidigt är föreläsningen en av de verksamhetsformer som ökat kraftigt i studieförbunden de senaste tio åren. Bland de mest uppmärksammade studieförbundsföreläsningarna finns ABF:s politiska föreläsningsverksamhet, som av allt att döma utgör ett viktigt bidrag till samhällsdebatten. Samtidigt framstår verksamheten också som ett öppet alternativ för den som vill delta i politiska diskussioner utan att vara aktiv medlem i en politisk organisation. Flera av studieförbundens växande verksamheter framstår alltså mer som alternativ till de traditionella medlemsbaserade organisationerna än som delar av en bildningsverksamhet knuten till dem.
Studieförbundens öppna föreläsnings- och diskussionsverksamhet kan alltså ses som exempel på hur den politiska diskussionen flyttas utanför de traditionella politiska organisationerna. De är dock inte de främsta eller mest typiska exemplen. Vi kan idag se en tydlig trend mot att de politiska partierna blir alltmer av professionaliserade kampanjorganisationer för de politiska valen. Idéskapandet och den ideologiska diskussionen flyttar då över till andra typer av organisationer, som tidskrifter, enfrågerörelser och tankesmedjor. Också dessa organisationer är ofta delar av det civila samhället, men mer av ett postmodernt flytande nätverk av organisationer, stiftelser och informella grupper, än av strukturer liknande 1900-talets rikstäckande hierarkiska folkrörelseorganisationer.
DE FRAMVÄXANDE CIVILSAMHÄLLELIGA formerna ställer nya krav på utbildningsinsatser. När organisationerna blir mindre och samtidigt alltmer orienterade på specifika uppgifter och funktioner blir rekryteringen allt öppnare. Vi ser inte längre en lång inskolning under en livslång karriär som förtroendevald i en och samma folkrörelse, istället rekryteras personer med varierande erfarenhet från andra områden, ibland genom rekrytering av professionella med formell kompetens, ibland genom att volontärer med skilda bakgrunder ansluter sig till verksamheten.
I en sådan situation är det inte förvånande att nya modeller för ledarskapsutbildning i och för det civila samhället har börjat växa fram. De nya, på en gång mer specialiserade och mer hybridiserade, organisationstyper som nu blir allt vanligare ställer nya krav på kompetens. Volontärer kommer ofta in i verksamheter utan tidigare erfarenhet i organisationen. Detsamma gäller dock även de, ofta formellt kvalificerade, personer som anställs där. Samtidigt tar civilsamhället i ökande grad på sig nya uppgifter. Precis som i många andra länder har det svenska civilsamhället en allt större roll som utförare av välfärdsuppgifter; skolor och dagis drivs inte sällan av föreningar och stiftelser (om än inte lika ofta som av företag), och detsamma gäller vårdinrättningar och olika funktioner inom det sociala området, liksom många andra delar av samhället. Sådana uppgifter ställer tydliga krav på professionell och annan formell kompetens. Samtidigt blir också nya finansierings- och rekryteringsmetoder allt vanligare, vilket leder till att ytterligare funktioner som kräver sär-
skild kompetens knyts till det civila samhällets verksamheter.
De mer eller mindre nya utbildningsbehov som dessa, och andra, trender leder till har det gemensamt att de handlar om specialkompetens, ofta sådan som förutsätter, eller åtminstone bygger på, specifika universitetsutbildningar. Dess värre ger utbildningar som företagsekonomi, juridik och socialt arbete i Sverige ofta inte något större utrymme åt de särskilda förutsättningar som råder det civila samhället, eller åt de färdigheter som krävs för att hantera dessa. Istället är de anpassade för förutsättningarna i företag, stat och kommun, mycket på grund av att folkrörelserna under så lång tid har dominerat det svenska civilsamhället samtidigt som de har fokuserat på intresserepresentation, det vill säga på det som ofta beskrivs som civilsamhällets röstfunktion. Samtidigt har studieförbunden, som traditionellt har varit folkrörelsernas viktigaste utbildningsorganisationer i allt högre grad kommit att fokusera på andra verksamheter, som öppna studiecirklar, och inte minst kulturverksamhet.
Denna situation ställer civilsamhället inför ett dilemma som inte existerade tidigare; å ena sidan behöver organisationerna mer, och mer specialiserad, kompetens än tidigare, och dessa kompetenskrav tillgodoses lättast genom att förlita sig på andra utbildningar, inte minst sådana som baserar sig på universitets- och högskolekompetens. Å andra sidan innebär förändringarna i civilsamhällets organisationer att mer kompetens rekryteras utifrån, och att det alltså ofta handlar om personer med mindre erfarenheter av arbete i civilsamhället i allmänhet, och den specifika organisatoriska kontexten i synnerhet. Därmed blir organisationerna öppnare för personer som tidigare inte har varit föreningsaktiva, men det innebär också att de riskerar att bli mer slutna gentemot personer utan utbildning eller formellt erkänd kompetens. På värderingsplanet innebär det att organisationerna kan få svårare att hålla fast vid sin värdegrund och kontinuerligt förankra den hos aktiva och anställda. Flexibilitet och utveckling av värdegrunden är ofta positiva egenskaper hos en organisation. Däremot blir det ett problem om värdegrunden är illa förankrad bland de anställda samtidigt som dessa får allt större inflytande i många organisationer. Att kunna hålla fast vid, och självständigt utveckla, sina grundvärden är dessutom en viktig del av de ideella organisationernas oberoende och en förutsättning för deras position som fristående kritiker och idéproducenter i det demokratiska samhället.
FÖR ATT SAMMANFATTA DILEMMAT behöver organisationerna kompetens utifrån, men samtidigt också både särskild kompetens för att verka i det civila samhället och nya metoder för att förankra och utveckla sina idéer och värderingar bland dem som är verksamma i dem. I många länder är universitetsutbildningarna bättre anpassade för civilsamhällets behov, helt enkelt eftersom civilsamhället där under längre tid har fyllt olika service- och välfärdsfunktioner som ställer krav på professionell kompetens. Detta är någonting som universitet och högskolor även i Sverige med tiden kommer att tvingas att utveckla. Samtidigt förändras emellertid också civilsamhällets organisationsformer allt snabbare. För att tillfredsställa de särskilda behoven i civilsamhället finns det alltså mycket som talar för att universitet och högskolor borde samarbeta mer med civilsamhällets organisationer och med forskningen om det civila samhället för att utveckla professionella utbildningar och särskilda påbyggnadsutbildningar med inriktning på det civila samhället.
Samtidigt är det mycket som talar för att också folkbildningen och andra utbildningar inom det civila samhället fortfarande behövs för att vidarebefordra och utveckla såväl organisationernas idéer och värderingar som den erfarenhetsbaserade kunskap som hela tiden växer fram i civilsamhället och dess organisationer. Hur nya former för utbildning, bildning och dialog, anpassade till det civilsamhälle som nu håller på att växa fram, skulle kunna te sig är en högst angelägen diskussion, i första hand för det civila samhället, men också för de forskare och utbildare som verkar i och i dialog med detta. Eftersom både de nya utbildningsformerna och behovet av dem växer just nu, finns det all anledning att tro att den diskussion som äger rum nu också kommer att påverka hur framtidens utbildnings-, fortbildnings och bildningssystem för det civila samhället kommer att se ut. Det gamla folkrörelsesamhället kommer inte att komma tillbaka, men det hindrar inte att det civila samhället också i framtiden måste kunna bidra med idéer och kompetens, både till sina egna verksamheter och till samhället i övrigt. Kanske kommer det till och med att kunna göra detta på ett öppnare och mindre hierarkiserande sätt än tidigare.
TOBIAS HARDING är universitetslektor vid Universitetet i Jyväskylä.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!