Martin Carlstedt menar att den mediala uppmärksamheten kring troende politiker visar att frågan om gudstro och politik är både brännande och provocerande i vår tid. Han hävdar att en skarp åtskillnad mellan sekulära och religiösa utgångspunkter för politiken inte är meningsfull och att det offentliga samtalet om tro i politiken behöver nyanseras, utvecklas och moderniseras.
Under senare år har flera politiker med en levande gudstro hamnat i det mediala rampljuset. Jag tänker på Alice Bah Kuhnke, Mehmet Kaplan, Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson. En av dem betecknar sin tro som hemmahörande inom en kristen protestantisk tradition, två har företrätt muslimska organisationer och den sistnämnda kommer från en konservativ frikyrklig miljö. De kommer därmed från vitt skilda trosinriktningar och företräder tre olika riksdagspartier. Likheterna i det mediala anslaget i rapporteringen är dock slående. Det har präglats av oro, misstänksamhet och främliggörande, om än med lite olika intensitet och nyanser. I alla fall utom i relation till Alice Bah Kuhnke har förekomsten av en förmodad dold agenda lyfts fram och upprätthållits trots att Svantesson, Mustafa och Kaplan uttryckligt och i skrift klargjort sin ståndpunkt. Just hänvisningar till dolda agendor och föreställningen att »de andra« i hemlighet infiltrerar makten är tyvärr ett historiskt alltför välkänt sätt att bemöta etniska och religiösa minoriteter. I Alice Bah Kuhnkes fall har rädslan för en dold agenda hittills inte varit framträdande. Istället har förlöjligandet och främliggörandet varit starkt. Åsa Lindeborg (Aftonbladet 8 november 2014) har kallat hennes tro för ovanlig eftersom: »Hon säger att Gud är med henne vart hon går och står.« Det kommer uppenbarligen som en överraskning för Lindeborg att en levande gudsrelation innebär just detta – en upplevelse av att stå i kontinuerlig relation till Gud. För min del är det verkligt anmärkningsvärda att kulturchefen på en av Sveriges största dagstidningar står så oförstående inför mötet med en troende medmänniska.
Ska då inte troende politiker granskas också för sin religiösa övertygelse? Självklart! Men precis som annan granskning ska den vägledas av saklighet, allsidighet och relevans. Inte av en tendentiös, främliggörande logik där tro och troende exotifieras och tillskrivs förmodade dolda agendor. Inslaget av främlingsrädsla och den beklämmande intellektuella nivån i bemötandet av troende politiker är allvarligt för den svenska demokratiska kulturen. Men bortom detta misslyckande i det offentliga samtalet skymtar mer principiella och långsiktigt viktiga frågor om relationen mellan tro och politik.
EN SEKULÄR STAT, SJÄLVKLART. Men ett sekulärt politiskt samtal? Idén om den sekulära staten, i betydelsen att staten är neutral i förhållande till religion och trosutövning, är väl befäst och i praktiken ohotad i dagens Sverige. Vi hade visserligen (alltför) länge kvar en statskyrka i Sverige samtidigt som en internationellt sett relativt enhetlig kultur medfört att de protestantiska traditionerna fortfarande bär på en stark prägel av normalitet. Men det förändrar inte den övergripande bild som framträder i internationella jämförelser: Sverige är ett av världens allra mest sekulariserade länder.
Samtidigt pekar mycket på att vårt samhälle som helhet inte är lika självklart sekulärt som vi trott. Med tanke på att troende politiker tycks vara en så iögonfallande företeelse infinner sig frågan: I en sekulär, demokratisk stat som Sverige kan politik underbyggas och motiveras av religiösa trossatser? Och hur ska vi i så fall förstå relationen mellan tro, ideologi och konkret sakpolitik? För att försöka formulera ett provisoriskt svar på dessa frågor tecknar jag en stiliserad bild av hur politik formas.
TROSSATSER ÄR GRUNDLÄGGANDE i både religiös och sekulär filosofi. För varje politiker och varje politisk rörelse finns en ideologisk kompass, en moralisk referensram som bildar utgångspunkt för politiken. Ideologin består både av normativa ställningstaganden (»rättvisa som jämlika möjligheter är eftersträvansvärt« eller »frihet från förtryck är det överordnade politiska målet«) och deskriptiva satser (»evig ekonomisk tillväxt är möjlig« eller »ekonomisk tillväxt gynnar främst de redan rika«). Liknande normativa och deskriptiva ställningstaganden finns även inom religiösa trossystem. I en protestantisk tradition skulle det till exempel kunna vara: »Meningen med människans liv är att följa Jesu exempel« och »Ingen människa är ofelbar«. Dessa satser har karaktären av axiom, grundsatser, som inte verifieras utan tas för givna inom respektive ideologi eller trossystem. Dessa kan vi därför benämna trossatser.
Det finns förstås skillnader mellan religiösa och politiska trossystem. De politiska ideologierna är ofta mer politiskt konkreta vad gäller de normativa utsagorna samtidigt som de deskriptiva antagandena ofta är mer långtgående än i religiösa traditioner. Men poängen är att tron knappast kan isoleras som en privatsak skild från den politiska sfären. Och att det som präglar både ideologier och religiösa trossystem är ett antal axiom, trossatser, av både normativ och deskriptiv karaktär. Dessutom har ideologier och religiösa trossystem det gemensamt att normer och verklighetsbeskrivning ofta är starkt sammanvävda. För många troende som är politiskt engagerade samverkar förstås också en politisk ideologi med en religiös tradition i att bilda den personliga moraliska kompassen för politiken. I praktiken kan det vara så att det är de religiösa trosföreställningarna som leder till valet av politisk ideologi, som i sin tur får ligga till grund för konkreta sakpolitiska avvägningar.
En viktig slutledning av resonemanget är att det inte låter sig hävdas att religiösa utgångspunkter för vårt samhälle skulle präglas av vidskepelse medan sekulära filosofier skulle stå för förnuft och rationalitet. De bygger båda på trossatser, inre övertygelser som visserligen inte är vidskepliga men inte heller rationella. De är just trossatser; något vi tar för givet, därför att vi tror att det är rätt, sant eller gott.
En annan konklusion som följer av resonemanget handlar om de jämförelser som en del debattörer gjort mellan religiösa urkunder och partiprogram, med tanken att om religiöst motiverade uppfattningar nu ska kunna göra politiska anspråk så måste Bibeln och Koranen granskas på samma sätt som till exempel Centerpartiets partiprogram. Det är förstås ett logiskt felslut. Den relevanta jämförelsen är huruvida till exempel Folkpartiets förtroendevalda ska stå till svars för John Stuart Mills uppfattning att rösträtten ska graderas utifrån utbildningsnivå bara för att de är ett liberalt parti. Om inte, ska förstås den politiskt engagerade kristne också slippa svara för de historiskt betingade tokigheter som finns i Bibeln.
POLITIK SKAPAS I MÖTET mellan trossatser och omvärldsanalys. När det är dags att formulera praktisk sakpolitik prövas alternativ i dagspolitiken mot den ideologiska referensramen, de egna eller rörelsens trossatser. Därefter görs strategiska och taktiska avvägningar i relation till en kontinuerligt pågående omvärldsanalys. I denna process, där de abstrakta värdena ska omsättas i praktiskt beslutsfattande och de skarpa ideologiska ställningstagandena ska möta en ofta diffus och svårtolkad verklighet, föreligger ingen principiell skillnad mellan religiösa och sekulära trossatser som utgångspunkt för politikskapande. Därför är det min slutsats att religiöst och sekulärt motiverade trossystem ska tillmätas samma betydelse i det offentliga politiska samtalet.
ABSOLUTA SANNINGSANSPRÅK – religiösa som filosofiska – skaver i demokratiska samtal. Absoluta sanningsanspråk skaver i ett demokratiskt samtal. För den som redan anser sig äga sanningen, en gång för alla, vad ska det demokratiska samtalet tjäna till? Men detta problem är oberoende av om det försanthållna är religiöst eller filosofiskt motiverat. Sökandet, det gemensamma prövandet av trossatser och faktiska omständigheter, är på motsvarande sätt demokratins jordmån oavsett om det sker utifrån religiösa eller filosofiska trosföreställningar. Vattendelaren i ett demokratiskt politisk samtal är därför inte huruvida vi har en religiös eller sekulär åskådning utan viljan och förmågan att pröva och ompröva de egna trossatserna och verklighetsbilderna. Att djupare förstå den egna uppfattningen i mötet med andras och att vara involverad i ett ständigt sökande efter vad som, givet förutsättningarna, är det bästa sakpolitiska uttrycket för den egna moraliska kompassen i politiken, oavsett om den är religiöst eller filosofiskt grundad.
BETYDELSEN AV ATT ÖVERBRYGGA skilda traditioner, språkbruk och referensramar. För att i ett demokratiskt samtal övertyga andra krävs argument som appellerar till och referensramar som är meningsfulla för den som ska övertygas. Att som demokratisk islamist hänvisa till koranens budskap i mötet med en politiskt engagerad ateist är förstås lönlöst. Liksom det är dömt att misslyckas att inför en troende jude hänvisa till att politiken ska utformas så att vi lever i Jesu efterföljd. Men det är inte det faktum att utgångspunkterna är religiöst motiverade som är problemet. Utan att olika människor och traditioner generellt har olika källor till auktoritet och referensramar för vad som ska vara vägledande politiskt och moraliskt. Denna omständighet måste det politiska samtalet kunna hantera alldeles oavsett om tro och troende ges utrymme i politiken. Därmed innebär exemplen ovan ingen principiell skillnad mot det faktum att en frihetlig miljöpartist förmodligen står tämligen oberörd inför den engagerade liberalens hänvisningar till John Stuart Mill. Samtidigt som de med hjälp av andra referenser och argument sannolikt kan hitta fram till en del gemensamma hållningar.
En viktig uppgift för den demokratiska processen i ett mer polariserat samhälle är just att skapa förutsättningar för att mötas över traditions- och språkgränser. Det måste gälla också sådana språkdräkter och traditioner som inrymmer referenser till en levande gudstro.
Den mediala uppmärksamheten och det offentliga samtalet kring troende politiker visar att frågan om gudstro och politik är både brännande och provocerande i vår tid. Samtidigt har jag försökt visa att en skarp åtskillnad mellan sekulära och religiösa utgångspunkter för politiken inte är meningsfull. Att det inte är fråga om rationalitet kontra vidskepelse. Att all politisk filosofi bygger på trossatser, bortom en sådan enkel schablonbild. Det offentliga samtalet om tro i politiken behöver nyanseras, utvecklas och moderniseras. 1900-talets viktiga kamp för en sekulär stat är i ett svenskt perspektiv sedan länge vunnen. Nu behöver vi vädra ut de unkna dimmor som dröjer sig kvar och mer är ett hinder än ett stöd för fortsatt demokratisk utveckling. En utveckling som skapar förutsättningar för de politiska samtalen att överbrygga olika traditioner och referensramar, religiösa som sekulära. Världens mest sekulära land är i behov av modernisering. Det kräver insikten att den åtskillnad mellan tro och politik som nog var nödvändig för att bryta med statens religiösa förtryck och överhetens trosbaserade maktutövning nu är förlegad. Att ge utrymme för tro och troende i politiken är på sätt och vis en logisk förlängning av upplysningsidealen. Ett sätt att anamma upplysningsprojektets signum att ifrågasätta dogmer, auktoriteter och invanda tankemönster.
MARTIN CARLSTEDT är medlem i Kurages redaktionsråd.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!