Malin Gawell återvänder efter många år i en ny roll i Röda Korset. Med perspektiv från förr och nu reflekterar hon här över eviga frågor och vad som kan verka som trender men som kanske inte är det?
Efter cirka 20 år har jag förmånen att kliva in i samma organisation som upptog stor del av mitt liv under en period som ung. På ett sätt känns det precis som när jag några gånger tidigare återvänt hem till Sverige efter att ha bott utomlands under längre perioder. Först kommer en känsla av att vara hemma där allt är som vanligt. Efter en tid påminns man dock om hur mycket som hänt under tiden man ägnat sig åt annat – både i organisationen och med mig. Tankarna leder osökt till de ord som brukar tillskrivas Herakleitos som levde si så där 500 år f.Kr. »Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod«. Tiden flyter hela tiden fram och blir aldrig den samma. Men trots det är det frågor och utmärkande karaktärsdrag som är lika eller till och med mer aktuella då som nu. De finns också skillnader – men de lämnar vi därhän just i detta sammanhang.
Då för cirka 20 år sedan samlades en del av oss unga inom Röda Korset kring internationella frågor. Vi kallade det katastrof- och utvecklingsarbete och möten med de som tvingats på flykt. Utifrån ett studiematerial som hette »Vad då flykting?« förde vi diskussioner bland annat ute i skolor. Begrepp som katastrofinsatser används fortfarande. I övrigt kallas det resilience och organisationsutveckling. Studiematerialet heter numer »När kriget drabbar«. Behoven av dessa insatser är tyvärr kanske än större på grund av antalet konflikter som drabbar alltför många människor. Arbetssätten har utvecklats. Insatserna dokumenteras och följs upp på ett tydligare sätt med en förhoppning om en jämnare och högre kvalitet. Och skolmaterialet – det har fått en starkare ställning då folkrätt numer är inskrivet i kursplanen för grundskolan. Det gör att det ansvar och mandat som Röda Korset har tillsammans med staten att sprida kunskap om krigets lagar, eller i andra ordalag de internationella humanitära lagarna, har fått en tydligare plattform.
Reflektionen väcker onekligen funderingar kring om det går framåt. Det är ju det man vill om man vill förändra världen. Och en del går ju framåt. Hans Rosling har visat att under de senaste 20 åren har andelen människor i världen som lever under extrem fattigdom, det vill säga inte har mat för dagen, halverats. Dessutom har FNs milleniemål 4 om att minska barnadödligheten med två tredjedelar uppnåtts i 16 länder där så inte var fallet tidigare. Trots det så kvarstår grundläggande behov såsom rent vatten, mat, omsorg och hälsovård i fattiga områden men också i samhällen med en välutvecklad välfärd. Allt fler människor bor också i områden som är utsatta för naturkatastrofer och ny teknik används inte bara för allas bästa. Enligt FN är antalet personer som tvingats på flykt rekordstort: över 45 miljoner 2014.
MIN REFLEKTION RÖR INTE BARA katastrofer och människor som tvingas på flykt. Den handlar snarare om vårt sätt att tänka kring utveckling. Den grundar sig på en upplevelse av att vi i allmänhet ofta utgår från dagsläget och tar det som gjorts tidigare som självklart. I bästa fall uppmärksammar och uppskattar vi våra föregångares insatser. Men inte alltför sällan så framstår det som att vi tror, eller i alla fall hoppas, att vissa saker ska vara lösta – en gång för alla. Under flera års studier av olika sociala entreprenörskapsinitiativ har dessa funderingar aktualiserats. Mest påtagligt har det varit då det rör omsorgsfrågor, eller mer specifikt långvariga behov av fysisk och känslomässig uppmärksamhet, omtanke, omvårdnad – särskilt för grupper som behöver det mest, inte har resurser för att mobilisera det som behövs eller till och med upplevs som besvärliga att bry sig om (vilket ju inte är ovanligt i samband med ohälsa och sjukdom). Och det här är inga nya frågor, inga trender. Det är frågor som generation efter generation möter och får finna sätt att hantera.
EN ANNAN SÅDAN FRÅGA SOM jag blir påmind om igen och igen är genus. Genom långvarig kamp har könen tillskrivits alltmer likartade möjligheter i alla fall i vår del av världen. Men i samband med strukturförändringar, såsom omvandlingen av den offentliga omsorgen, så verkar inte genuskontraktet fortsätta utvecklas lika positivt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ett exempel på detta är att trots förhoppningar om att ökade möjligheter för företagande i kvinnodominerade branscher också skulle leda till ökade möjligheter för kvinnor att driva framgångsrika företag så har genusstrukturerna vad gäller ekonomisk utdelning inte ändrats nämnvärt – snarare så att fler fått lägre utdelning för sitt arbete i dessa branscher.
Det ligger nära till hands att prata om utveckling i termer av trender. Vi ser till exempel ett ökat intresse för socialt entreprenörskap. Jag får just nu frågan från många journalister: Har det ökat? Och vad beror det i så fall på? Mitt svar går då i linje med denna reflektion. Det är med största sannolikhet så att en del av det som vi idag kallar socialt entreprenörskap har alltid funnits världen över – även om termen inte använts förrän de senaste decennierna, och uttrycksformerna har skilt sig åt. Sen verkar intresset för den här typen av frågor mer generellt gå i vågor. På 60- och 70-talet slöt sig många upp kring begrepp som solidaritet. På 80- och 90-talet var det snarare finansmarknaden och Wall street som lockade. Och nu på andra sidan av millennieskiftet finns det flera olika versioner av socialt entreprenörskap med anknytning både till civilsamhället, näringslivet och offentliga verksamheter. Därutöver finns det, idag precis som tidigare, behov av omsorg och andra typer av sociala insatser. En del synliggörs genom strukturomvandlingar såsom omvandlingen av offentliga insatser eller en arbetsmarknad som ställer allt större krav på utbildning och prestation. Sannolikt finns det i beskrivningar av dagsläget vissa trender. Men i allt större utsträckning framstår det som att det rör sig om långsiktiga, kanske till och med eviga frågor som söker efter lösningar – igen och igen och igen.
FRÅGAN OM TRENDER OCH ETT ständigt tillflöde av nya behov är inte nödvändigtvis en höger-vänsterfråga även om olika grupperingar har lite olika sätt att hantera dem. Genom historien har både socialister och liberaler engagerat sig i barnens-, kvinnornas- eller andra gruppers rättigheter och välfärd. Men oavsett förslag på lösning – som jag anser bör stötas och blötas då många av de sociala frågorna är mycket komplexa – verkar det vara viktigt att också reflektera över systemens tillkortakommanden. För hur goda intentioner beslutsfattare än har så finns det alltid risk för så kallade collateraldamages som man på svenska nog skulle kalla oavsiktliga konsekvenser. Leder satsningar på en ökad konkurrens också till en ökad utslagning? Leder satsningar på likvärdig omsorg ibland till att alla får samma insatser fast behoven kanske varierar?
På ett sätt kan denna reflektion verka pessimistisk för vi önskar nog alla att vi skulle kunna ’bocka av’ en del saker. Men snarare än att bli modfälld fylls jag av en beundran och respekt för alla de som, oavsett om det för tillfället anses trendigt eller inte, bryr sig om, engagerar sig och ibland till och med ställer sig på barrikaderna! Vi har sett och ser många exempel på detta i det civila samhället. Tidigare och samtida insatser medför ett arv som förpliktigar, ett arv att bära vidare både med stolthet och en stor portion ödmjukhet. För trender kommer och går – men de eviga frågorna verkar bestå.
MALIN GAWELL är docent vid Södertörns högskola. Hon har nyligen, tack vare ett så kallat flexit-anslag från Riksbankens Jubileumsfond i samverkan med Röda Korset, fått möjlighet att under tre års tid få ägna sig åt forskning om och samverkan med Röda Korset på temat Entreprenörskap, ledarskap och konsten att beskriva (hi)storien. Malin var tidigare aktiv inom Röda Korsets ungdomsförbund i Sverige och internationellt genom insatser i Sierra Leone. Hon är också ledamot av Kurages redaktionsråd.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!