Hur hänger pengar och ideellt arbete ihop? Funkar ekonomiska incitament för frivilligt engagemang? Eller förstör det poängen med människors engagemang? Susanne Wallman Lundåsen, docent i statsvetenskap vid Ersta Sköndal högskola och Mittuniversitetet, botaniserar i frågan och undrar om CV-jägare har något att hämta i ideella organisationer.
Kan ideellt arbete bidra till framgång i yrkeslivet? Historiskt sett har en karriär via de stora folkrörelseorganisationerna visat sig kunna vara en väg till makt i Sverige. Maktutredningens slutrapport från 1990 visade på att vägen via folkrörelseorganisationerna kunde fungera som en väg till att bli en del av makteliten i Sverige. Maktutredningen från 1990 visade även att makten var något mer jämnt fördelad i Sverige än i de flesta andra länderna med avseende på klass och kön och att detta delvis var en frukt av folkrörelsernas roll. Sverige har dock gått igenom betydande förändringar sedan 1990-talets början. Till 2014 års Demokratiutredning fanns en forskarrapport som beskrev en förändring i makteliten och hur en grupp som benämndes policyprofessionella hade skapats av dem som omväxlande arbetar som politiskt sakkunniga åt de politiska partierna på riksnivå och som professionella påtryckare för intresseorganisationer. En situation likt det som i amerikansk debatt beskrivs som ”karuselldörrar” där personer svänger ut och in i politiken i Washington DC omväxlande som tjänstemän och som lobbyister som får betalt för att försöka påverka den förda politiken verkade ha uppstått. Rapporten argumenterade för att detta var delvis en ny typ av elit som själva inte var förtroendevalda inom politiken men ändå åtnjöt en stor grad av politiskt inflytande i kraft av centrala positioner som rådgivare eller påtryckare. Krav på nya maktutredningar som bland annat skulle kunna kartlägga vilken eventuellt förändrad ställning som väg till makten som folkrörelsernas organisationer erbjöd i det samtida Sverige har därför framförts.
En relevant fråga att ställa i sammanhanget är om det finns rationella och kanske även ekonomiska incitament bakom människors vilja att göra ideella insatser för organisationer, det vill säga att utföra obetalt arbete eller endast symboliskt betalt arbete på fritiden. En del av den ideella sektorn där debatten om arvoden och deras roll för frivilligas drivkrafter har varit särskilt livlig har varit politiken och då särskilt på kommunal nivå. Debatten om arvodenas storlek har rört både om de lockar till sig ”fel” typ av människor som engagerar sig främst för pengarna och inte för uppdraget som fritidspolitiker och att avsaknaden av arvoden skulle kunna få duktiga människor att avstå från att ägna sig åt politik på sin fritid. Dock har studier konstaterat att arvodena inte står i proportion till den insats som görs och att en stor andel fritidspolitiker har sagt sig villiga att avstå från dessa i utbyte mot mer uppskattning från kommunens invånare.
Andra instrumentella drivkrafter för det ideella engagemanget kan vara möjligheten till att stärka sin position på arbetsmarknaden. I den senaste svenska befolkningsundersökningen om ideellt arbete går det att konstatera att omkring 7 procent uppger att kunna skriva in det ideella arbetet på sitt CV som ett mycket viktigt motiv till att de utför ideellt arbete. Det är omkring 13 procent som uppger att få kontakter som kan hjälpa dem i arbetslivet som ett mycket viktigt motiv till att de utför ideellt arbete. Det ska kontrasteras mot att det är 42 respektive 29 procent som uppger att CV och kontakter som kan hjälpa dem i arbetslivet inte alls är viktigt för dem när de utför ideellt arbete. De som är mer benägna att uppge att de gör ideella insatser för att det ska kunna vara en merit på deras CV är ofta yngre, något lägre inkomst, har inte slutfört universitets-/högskolestudier och bor i någon av storstadskommunerna. Liknande gäller för dem som uppger att de gör frivilliga insatser för att få kontakter som kan komma att hjälpa dem i arbetslivet, här är det även något mer sannolikt att de som själva har haft föräldrar som varit mycket aktiva inom föreningslivet uppger detta som ett viktigt motiv till att göra ideella insatser.
Frågan om rationella och ekonomiska incitament som en drivkraft för ideellt arbete har även belysts i forskningen om ideellt arbete och volontärskap runtom i världen. Vissa studier har visat på att i länder där det lyfts fram som en merit som är av betydelse även i yrkeslivet att göra ideella insatser där är det också en större andel som uppger att de gör sådana obetalda insatser för ideella organisationer eller bidrar som volontär. Dock visar även dessa studier att de som uppger att de gör ideella insatser av instrumentella skäl, det vill säga med en förhoppning om att dessa insatser kan komma att gynna deras egna framtida arbetsliv, inte är så benägna att lägga ned så mycket tid på sina ideella insatser. Med andra ord pekar forskningen från andra länder på att de som lockas främst av att kunna ha en punkt på sitt CV om ideellt arbete inte verkar kunna uppbåda tillräckligt med entusiasm för att lägga ned mer tid på detta än vad andra som drivs av andra motiv gör. Om ambitionen enbart är att ha en punkt att lägga till sitt CV, verkar dessa personer inte finna några större rationella incitament att göra mer än vad som krävs genom att lägga ned extra mycket tid på sitt ideella arbete.
En grupp vars ideella arbete inte kan förklaras utifrån karriärambitioner eller viljan att bättra på sitt CV är gruppen som inte längre är yrkesverksamma, det vill säga pensionärer. Flera olika studier visar på att denna grupp ofta blir mer frivilligt aktiva och lägger ned mer tid på ideellt arbete efter att de blivit pensionärer. Vissa studier menar att detta är ett sätt att ersätta den tid som nu blivit tillgänglig efter att arbetet inte längre upptar denna tid och att den tid som människor ägnar åt ideellt arbete bör ses utifrån ett längre livsloppsperspektiv. Arvoden i sig kan också förändra synen på förhållandet mellan den frivillige och organisationen, där arvodet troligtvis inte kan motsvara den insats som görs, utifrån de knappa resurser som de flesta organisationer har, och pengarna i sig kan bidra till att relationen kan komma att uppfattas som liknande förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. En syn på relationen frivilliga och organisationer emellan som mer liknar avlönat arbete kan bidra till ökade krav och förväntningar från både organisationers och frivilligas sida som i grunden förändrar hela den frivilliga sektorn.
De främsta motiven för att göra ideellt arbete, som de svarande i den senaste befolkningsundersökningen om ideellt arbete i Sverige uppger, rör en inre snarare än en yttre instrumentell belöning. Det vill säga sådant som rör känslan av att befinna sig i ett gott sammanhang, att göra något som man är engagerad i och att känna sig behövd. Sammantaget kan dessa motiv bidra till något som kan ge en individuell belöning i form av exempelvis en bättre självskattad hälsa.
I tider av ökande andel i befolkningen som är födda i ett annat land än Sverige har det från politiskt håll ofta lyfts fram möjligheterna till att skapa kontakter mellan olika grupper inom ramen för föreningslivet. Betydelsen av kontakter mellan grupper har inte bara lyfts fram som central för att minska fördomar och negativa attityder mellan olika grupper utan även för det antas öka möjligheterna för personer som inte är födda i Sverige att få en anställning. En mycket känd studie från tidigt 1970-tal argumenterade också för betydelsen av sociala nätverk människor emellan med betoning på fördelarna med en stor mängd ytliga bekantskaper i sökandet efter jobb. Studien kom fram till att personer som hade en stor andel ytliga bekantskaper fick tips om fler olika lediga jobb och att dessa personer fick tillgång till en större mängd användbar information och därmed även ökade sina chanser att snabbare hitta ett nytt jobb. Även om sociala medier har underlättat för dagens människor att upprätthålla en mängd ytliga bekantskaper är det fortfarande viktigt med kontakter med tillgång till bra information i sökandet efter jobb. Det har därför argumenterats för att föreningslivet skulle kunna bidra med dessa kontakter för jobbsökande personer med utländsk bakgrund. Flera olika projekt har haft som syfte att bidra till att skapa kontakter med hjälp av civilsamhällets organisationer, antingen i form av projekt med uttalat syfte att bidra till sysselsättningen i gruppen utrikes födda, medan andra projekt har haft sysselsättning som en positiv bieffekt av kontakter som skapats via föreningsverksamhet.
Redan i den snart 30 år gamla slutrapporten till Maktutredningen pekades Stockholm ut som ett geografiskt centrum för makt i Sverige och hur tämligen koncentrerade grupper individer hade band till varandra. Lite talar för att Stockholms ställning gentemot andra orter i Sverige har försvagats sedan 1990-talet och framåt. Utifrån de kartläggningar som SCB har gjort av det svenska civilsamhället går det att konstatera att en stor andel av de ekonomiska och personella resurserna inom sektorn fortsatt är koncentrerade till Stockholm. I Stockholm finns ofta de nationella paraplyorganisationernas kanslier och även de policyprofessionella. Dock kan personer med många engagemang inom föreningsliv och näringsliv utanför storstadskommunerna kan inneha betydande makt. Dagens unga CV-jägare kan vara morgondagens makthavare.
Susanne Wallman Lundåsen är docent i statsvetenskap vid Ersta Sköndal högskola och Mittuniversitetet.