”Vi står inför ett vägskäl”

JULIE LINDAHLS morfar var SS-officer i det ockuperade Polen 1939–45 och flydde med sin familj till Brasilien 1960. Julie föddes i Brasilien 1967 och 2010 började hon sitt arbete för att upptäcka den sanna historien om morföräldrarnas nazistiska förflutna. Här berättar hon om hur det påverkat henne och varför ett samhälle byggt på exklusion inte har några vinnare. 


Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<

 

I mellankrigstiden stod Julie Sandahls morföräldrar inför ett val. De valde hitler och senare även nazityskland. här berättar hon om hur ingen är vinnare i ett samhälle byggt på regression.

Vi lever i en tid där mänskligheten står inför ett vägskäl. Vi ska göra ett val som bestämmer vilket slags människor vi ska vara, då det är dags att möta de växande hoten mot människans överlevnad. Hot som vi skapat själva. Vi som bor i rika länder och har tagit emot de som flytt från krig och naturkatastrofer, har genom dem fått en liten försmak av vad som definierar vardagen för miljoner människor. Varannan sekund tvingas någon fly och lämna sitt hem. Denna mardröm har vi förmånen att betrakta från avstånd, kanske som bilder på en skärm när nyhetssändningen visar lidandet andra drabbas av. Med nästan 70 miljoner människor på flykt, ivägjagade från sina hem, varav mer än 25 miljoner dessutom på flykt i främmande land (UNHCR 2018), är siffrorna så stora att de blir svåra att förstå och reflexmässigt blickar vi åt annat håll och intalar oss att vi inget kan göra inför denna tsunami. Vi blir själva flyktingar när vi flyr ifrån tanken att det angår oss, när vi flyr ifrån känsla, empati och engagemang. 

Våra samhällen blir då sårbara för extrema ledare, de populister som växer upp som svampar ur jorden. Dessa ledare utnyttjar den giftiga blandning av hjälplöshet, oro och upplevt behov av att vara hård och kall som bubblar inom oss.  I tider av kris och utmaningar griper dessa ledare oss där vi är som svagast, vid vårt behov av att tillhöra, förvanskar denna drift och tänder primitiva stamkrigskänslor och eldar på med påhittade skillnader mellan medmänniskor. Återigen leds vi nerför stigen mot självförintelse.

Min egen erfarenhet av att vandra nerför denna stig mot mänsklig avgrund är tyvärr stor. Inte för att jag själv valt den vägen, men för att min familj gjorde det. Under en tidigare mänsklig kris, tiden mellan första och andra världskriget, valde mina tyska morföräldrar extremism, nationalism och syndabockar som sin väg. I det tyska nationalarkivet Bundesarchiv finns dokument som visar att de stationerades i det ockuperade Polen som en SS-familj fram till krigsslutet. Min morfar uppfyllde sin jakt efter »Lebensraum« som Führer för markegendom i östra Preussen och Polen. Hans uppgift var att förvandla en del av västra Polen, den provins tyskarna kallade Warthegau, till Tredje Rikets kornbod. 

Min mormor arbetade som frivillig i Nationalsozialistische Volkswohlfahrt (NSV), den statliga välfärdsföreningen, som bland annat hade hand om att dela ut ägodelarna från människor som brändes i koncentrationslägrens ugnar. 

Mina morföräldrar var i centrum av ett av det Tredje Rikets största sociala experiment, omformningen av en hel provins, SS:s eget växthus, till ett mönstersamhälle för det ariska folket. Genom att göra dem som bodde där officiellt statslösa kunde dessa deporteras eller förslavas och judar placeras i getton. Denna statliga exklusionspolitik gled snabbt över till folkmord när det Tredje Riket beslutade om »Den slutliga lösningen«. 

Under åren efter min första upptäckt i det tyska nationalarkivet besökte jag många andra arkiv i Tyskland och Polen. Jag reste runt på den polska landsbygden, i området Wielkopolska, för att hitta familjer vars liv krossats genom mina morföräldrars val. Jag fann minst fem av dem i olika byar och alla kom väl ihåg min morfar trots att sjuttio år hade gått sedan krigets slut. De gav alla samma bild av min morfar, en man vars moral förstörts av fanatism. 

Trots alla hemskheter under både tysk och sovjetisk ockupation var det flera av dem som påpekade att man inte föds fanatisk. Fanatism skapas istället av ledare och samhällssystem. Jag blev helt överraskad när en av dem sa »han var duktig som jordbrukare« om min morfar. Den gamle mannen kunde i sin varma mänsklighet se förbi all den sadistiska tortyr som min morfar utsatt honom och hans familj för och fick mig att undra över vem min morfar hade varit om han inte radikaliserats av ett samhälle som valt exklusion som statsbärande idé. 

När morfar var ung hade han stora jordbruks-ambitioner, var en duktig ryttare och allmänt högpresterande. De val han gjorde under det system han hade röstat fram i demokratiska processer förvandlade honom till »en djävul för folket«, som de polska arbetarna på hans gårdar kallade honom. Hans omåttliga energi gick åt till att vråla åt folk och misshandla dem, istället för att skapa en miljö där både han och de kunde blomstra. Marginaliseringen, svälten och till slut mördandet av »de underlägsna raserna« gick tydligt emot det mål han skulle uppfylla – att maximera livsmedelsproduktionen i provinsen. Detta speglar vad som slutligen bragte Tredje Riket på fall: deras egen ideologi. Hitler tog självsäkert beslutet att invadera Sovjetunionen i tron att slaver och asiater var så svaga »raser« att segern skulle bli snabb och lätt. 

Den gamle mannen kunde i sin varma mänsklighet se förbi all den sadistiska tortyr som min morfar utsatt honom och hans familj för och fick mig att undra över vem min morfar hade varit om han inte radikaliserats av ett samhälle som valt exklusion som statsbärande idé.

De ögonvittnen som jag träffade i Tyskland och Polen berättade om hur min morfars radikalisering också drabbade hans egen familj. »De var alltid på helspänn och oroliga, vi tyckte så synd om dem«, sa en äldre man som hade fått ett ärr över ögat av morfars piska, för att han som tioårig pojke glömt att ta av sig mössan. Morfar tog våldskulturen hem med sig och utövade den också på sin egen familj, sin fru, fyra döttrar och son. Sexuellt våld används ofta i krig och även detta tog han med hem. 

Mina morföräldrars val påverkade inte bara livet för en generation. När jag 2010 gick den grå gatan upp till det tyska nationalarkivet var det i desperation, driven av hur skammen hade kvävt alla familjerelationer. Flera generationers oförmåga att prata om sanningen, om vad släkten varit inblandad i, hade dödat alla möjligheter att prata på riktigt och lett till grav alkoholism, ätstörningar och depressioner. Giftet från mina morföräldrars ideologi, som ingen vågade ta tag i, rann i våra ådror generation efter generation, och berövade oss all möjlighet till värdighet. 

Jag delar inte min historia för att få sympati, ej heller för att skapa sympati för andra krigsförbrytares familjer. Mitt lidande och mina trauman är inget jämfört med offrens. Min poäng är att det inte finns några vinnare i ett samhälle baserat på exkludering, av att dela upp människor i »vi« och »de«. Valet att inte bry sig förvandlas lätt till diskriminering som, skrämmande snabbt i sin tur, blir till valet att mörda. 

Liksom många förbrytare erkände mina morföräldrar aldrig att de hade gjort något fel. Ett sådant erkännande skulle skapat en djup existentiell kris och en avgrund av ångest. Ändå måste mardrömmarna, depressionerna och de nervösa besvären som präglade min mormors vardag under hennes mycket långa liv ha gjort att hon många gånger stirrat ner i dem.

En del jag pratar med säger: »Men man kan inte jämföra!« De menar att det är stor skillnad på att avstå från att rädda människoliv genom att stänga gränserna och att utföra själva dödandet. För att garantera vår egen levnadsstandard och säkerställa att vårt samhällssystem inte ansträngs måste vi avvisa människor, oavsett hur desperat läge dessa befinner sig i. Jag har två svar: Många länder är medskyldiga till Förintelsen. Flera stängde gränserna för de som behövde fly Nazityskland. De allierade chockades när de befriade koncentrationslägren, men vad de såg var delvis en konsekvens av deras egna länders stängda gränser. Dessutom är de högsta rösterna mot immigration extremister som tydligt visat att de tycker att både rasism och våld baserat på rasism är acceptabelt. 

Jag har rest runt i Sverige och bor på en ort där vit makt-grupper vädrar morgonluft för sina idéer. Mönstren är tydliga, vi hittar dem i historien.

Hur ska vi då göra? Ska vi öppna gränserna och släppa in alla som vill bo här? Helt klart är det problematiskt, speciellt om många andra länder väljer att inte hjälpa till. Vi bör också erkänna att integration i Sverige och Europa inte fungerar felfritt. Det finns många skäl till detta, inklusive oförmågan både hos samhälle och i familjer att hantera de erfarenheter som följer av extremt våld. Den traumatiserade tystnad som finns i min egen familj är ett exempel på detta.

Alternativet är inte självklart. Men vi borde kunna enas om några principer att följa som skulle tjäna oss alla väl. Först borde vi agera utifrån eftertanke och rationalism för att undvika polarisering. Polarisering dödar kreativitet och blockerar nya, bättre lösningar från att växa fram. Därtill måste vi inse att idéen om att skapa fred och välstånd genom att frånkoppla oss från omvärlden i grunden är felaktig. Vi måste arbeta tillsammans, inte vända oss inåt. För det tredje måste vi ha långsiktiga, framtidsorienterade lösningar. Det betyder inte att vi inte ska lära av historien, det vet ni redan att jag tycker är viktigt. 

Vad jag menar är att vi inte får falla för frestelsen att tro att vi kan vrida klockan tillbaka till en annan tid som vi tror var bättre. 

Framtiden innehåller både stora utmaningar och många nya lösningar, men vägen dit bör utstakas av principer som de ovan. Drömmen om en utopisk stat för »ett folk« har redan prövats – och vi vet var den leder. ■

 

Julie Lindahl
Barnbarn till en SS-officer, utbildare och författare
info@julielindahl.com

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

*Obligatoriskt