ÅKE MARCUSSON är förbundsrektor på NBV. Han har tidigare varit generalsekreterare inom nykterhetsrörelsen och arbetat som VD och koncernchef i utländska bolag i flera länder. Här skriver han om folkhögskolan och dess förankring i ideologi och sociala rörelser.
>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<
Hur står det egentligen till med demokratins motståndskraft? Åke Marcusson, förbundsrektor på NBV, diskuterar hur demokratin, samhället och etablissemanget byggts fram av folkrörelser – som nu står inför nya hot och utmaningar.
Det är inte processen vid valurnorna som är själva demokratin. Men valen är ett synbart mått på hur demokratin fungerar i ett land. Den framlidne tyske professorn Ulrich Beck hävdar att demokrati inte bara är ett styrsystem utan en livsform som bygger på värderingar kring alla människors lika rätt och värde. Den bygger på en likvärdig maktdelning som syns i dialog och öppna diskussioner som i sin tur leder till ökad tillit. Professor Beck skriver i boken Individualization hur samspelet mellan att lyssna, visa intresse för andras åsikter och att vara öppen för andras synpunkter är den process som gör demokratin levande.
Samhället i sin helhet och umgänget mellan människor förändras ständigt. Vi får också tillgång till mer information än någonsin i ett enormt flöde av nyheter från hela världen. Vi lär oss använda nya kanaler för kommunikation och får fler och fler verktyg i smarta telefoner och digital teknik.
Allt det borde stimulera demokratin. Samtidigt ser vi att de nya teknikerna begränsar vad Ulrich Beck efterlyser i samspelet mellan olika åsikter. Vi kan se tecken på att man kopplar upp sig mot likasinnade och bara får sina egna åsikter bekräftade.
Den valrörelse vi just haft tycks bli ännu ett bevis för att fler möten och samlingar genomförs med människor som tycker lika. Samtidigt som de politiska partierna själva, och för den del medier, försöker skapa diskussion genom att ställa motpoler eller ytterligheter mot varandra. Medier är så fokuserade på att skapa debatt att de bortser från att åsiktsskalan är bred och att det finns mängder av intressanta nyanser. Jag bärs av en övertygelse om att debattformen – att hitta polariserade motsatser – har skadat det politiska samtalet och gynnat populister, fascister och nazister. I själva verket är det mer av folkbildande dialoger som behövs för att människor ska öppna sig, lyssna på andra och i dialog hitta gemensamma utgångspunkter. Kunskaper ska förmedlas, folkbildningsinsatser ska möjliggöra möten och diskussion och hela processen ska leda till insikt och ökat engagemang.
Jag bärs av en övertygelse om att debattformen – att hitta polariserade motsatser – har skadat det politiska samtalet och gynnat populister, fascister och nazister.
Notera att populister, fascister, och nazister alltid börjar med att försöka ta över språket. På 1920-och 30-talet i Italien, på 30 och 40-talet i Tyskland och Spanien, på 50- och 60-talet i Grekland och nu i Ungern, Polen och USA. Man försöker lägga beslag på positiva värderingsord och sätta det i motsats till något man inte gillar.
Och populisterna säger sig arbeta emot »etablissemanget«. Har ni tänkt på vad det är? Etablissemanget är ju det samhälle av politiker, myndigheter, skolor, sjukvård och så vidare som våra tidigare generationer har byggt upp. Det är det samhälle som är »vi tillsammans«. Det är det som gör att vårt samhälle fungerar. När någon förklarar krig mot etablissemanget är det att våldföra sig på vårt samhälle, att respektlöst nedvärdera vad generationerna före oss har byggt upp. Men det värsta av allt är att de »stjäl vårt språk«.
Ärkebiskop Antje Jackelén har i boken Handbok för demokrater skrivit: »En demokrati behöver först och främst demokrater, det vill säga människor som är beredda och har sin stolthet i att vara delaktiga och bidra, snarare än att konsumera. Demokrater är människor som kan hålla ihop både frihet och ansvar, i tanke och i handling. Medborgare helt enkelt!
Demokrati behöver dessutom näring. Den är varken självgående eller självförsörjande utan måste hela tiden matas med värderingar.
2018 års valrörelse fick en sorts avstamp under Almedalen och trots att där fanns tusentals intressanta seminarier och aktiviteter var det nazisternas provokationer som fick medieutrymme och blev det gemensamma samtalsämnet. Det gemensamma i taktiken från populister, fascister och nazister är att de försöker skrämmas och hota. Deras beskrivning av samhället blir enbart negativ. De säger sig alltid företräda folket men menar en liten klick som tycker lika. De sätter värdeord mot varandra, som till exempel Sverigedemokraterna gör när de mot begreppet »en ökad mångfald« som skrevs in i målsättningen för folkbildningen satte »svenska traditioner«. Något som för de flesta inte är en motsats.
De nya sociala medierna möjliggör för människor i samhället att söka information i politiska frågor, delta i politisk debatt och påverka beslutsfattare. Det, som folkrörelserna en gång gjorde i kollektiv efter diskussion och eftertanke, sker numera direkt från medborgare till beslutsfattare. Därmed har också folkrörelsernas möjligheter att utvecklas och hitta framtidens verksamhetsformer förändrats.
Populisterna säger sig arbeta emot ›etablissemanget‹. Har ni tänkt på vad det är? Etablissemanget är ju det samhälle av politiker, myndigheter, skolor, sjukvård och så vidare som våra tidigare generationer har byggt upp.
Folkbildningsnestorn Gösta Vestlund har betonat att vi är på väg från en »partidemokrati« med lojala och trogna medlemmar till en »publikdemokrati«, där väljarna gör egna val och bryr sig mindre om partier och ideologier. Den folkbildningsaktivitet som förr var början till ett politiskt engagemang för att stimulera, motivera och träna sina partifunktionärer har minskat eller upphört i de politiska partierna. Vi ser flera exempel på människor som rekryteras och blir medlemmar i ett parti och ges uppdrag direkt utan varken inskolning eller kunskapsinhämtning.
Det möjliggörs på grund av att de politiska partierna tappar medlemmar. Bara under 1900-talets sista decennium förlorade partierna en tredjedel av sina medlemmar. Genomsnittsåldern är högre och andelen partiaktiva minskar. Det innebär att färre politiker får ett allt större inflytande samtidigt som antalet tjänstemän ökar. Vi får en professionalisering som också syns i de flesta andra folkrörelser.
I valet har rekordmånga bytt parti. Det visar att den tillit, som Ulrich Beck talar om, fått sig en törn. Det måste mötas med att öka den interna debatten i partierna, bredda inskolning av nya medlemmar och organisera en aktiv medlemsrekrytering. Nu verkar fokus mellan valen vara att på alla plan i partierna diskutera enbart centrala politiska frågor. Det är dock motsatsen som behövs – en ökad aktivitet i lokala partiorganisationer där diskussioner kring värderingar och normer om vilket samhälle vi vill ha kan föras.
Sveriges demokratiska modell byggdes upp av folkrörelser för hundra år sedan när vi fick allmän rösträtt. Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen arbetade under lång tid för att skapa den svenska demokratin. För den moderna nykterhetsrörelsens del tog det alltså nästan 40 år från etableringen 1879 till riksdagsbesluten om allmän rösträtt 1918 och 1919. Vi har skapat ett samhälle som präglas av stor öppenhet och möjlighet till medborgarinflytande – men nu står vi inför nya utmaningar. ■
Åke Marcusson
Förbundsrektor NBV
ake.marcusson@nbv.se